Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
rande spännings- och strömvärdena på de olika
faserna äro föremål för undersökning, dessas beräkning
genom vektoriell sammansättning av komponenterna.
Modellmätningar ge däremot direkt och på basis av
rutinmässigt laboratoriearbete de elektriska
storheternas fördelning i hela nätet. Om undersökningen
härvid även tar sikte på de symmetriska
komponenterna, kunna dessa direkt mätas med hjälp av
särskilda filter i mätkretsarna. De i denna uppsats
behandlade räknemetoderna, eller andra metoder i
samma anda, äro säkerligen av värde för var och en som
sysslar med nätberäkningar, reläskydd etc., för alla
de fall, då uppkomna problem måste behandlas utan
experimentella hjälpmedel, men vid en uttömmande
undersökning av drift- och störningsförhållandena i
ett stort och komplicerat nät måste utan tvivel de
teoretiska och modellstudierna gå hand i hand.
Sammanfattning.
Genom samtidig användning av symmetriska
komponenter och överlagring enligt Thevenin—Pleijels
teorem ha vissa allmänna uttryck härletts, vilka
kunna läggas till grund för beräkning av spänningar och
strömmar i ett kraftnät vid inträffande fel av ganska
godtycklig karaktär, närmast med hänsyn till
undersökningar beträffande moderna reläskydd etc. En
kortfattad tillämpning på studiet av synkron
stabilitet har även berörts.
Nya ledningstyper för landsbygdselektrifiering.
Av A. TENGSTRAND.1
Redan under förra världskriget uppkommo
svårigheter för utbyggandet av kraftledningsnäten i och
med att importen av elektrolytkoppar från Amerika
praktiskt taget avstannade i slutet av år 1916 och
den inhemska framställningen av koppar var
obetydlig i förhållande till efterfrågan. Det blev också då
nödvändigt att iaktta största sparsamhet med de
tillgängliga kopparförråden och att reservera dem för
sådana ändamål, där något annat material icke
lämpligen kunde komma ifråga, samt att i övrigt försöka
få fram ersättningsmaterial. Inom
Vattenfallsstyrelsen gjordes under år 1917 ingående undersökningar
över användning i första hand av järn såsom
material för friledningar, och resultatet av dessa
undersökningar framlades av A. Gustrin dels i ett föredrag i
avdelningen för Elektroteknik i december 1917, dels
i fullständigare form i uppsatser i Teknisk tidskrift,
Elektroteknik, häfte 2, 4 och 5 år 1918. Dessa
uppsatser publicerades även såsom särtryck med titeln:
"Järnledningar för växelström."
Undersökningarna omfattade motståndsfaktorn,
dvs. förhållandet mellan resistansen vid växelström
och vid likström för olika järnmaterial,
ledningsareor, tråd- och linkonstruktioner, strömbelastning
och periodtal ävensom inverkan på motståndsfaktorn
av järnmaterialets kemiska sammansättning,
bearbetning och värmebehandling. Vidare behandlades
det induktiva spänningsfallet och
självinduktionskoef-cienten vid olika ledningsmaterial och ledningstyper.
Slutligen framfördes förslag till nya ledningstyper i
en serie med stigande ekvivalent koppararea. Denna
serie innehöll för de lägsta areorna järntråd och
järnlina samt för de högre areorna linor kombinerade
av järntrådar och zinktrådar resp. av järntrådar och
koppartrådar. Det är mig icke bekant, om dessa
kombinerade linor någonstädes kommo till
användning, men däremot användes inom Statens
vattenfallsverks högspänningsnät såväl järntråd av 16 och
25 mm2 area som järnlinor av 25 mm2 och grövre
areor i ganska stor utsträckning under nätets ut-
1 Föredrag vid Svenska elektroingenjörsföreningens sam-
manträde den 12 sept. 1941.
’byggnadsperiod under förra världskriget. För dessa
järnledningar beräknades livslängden till 10 år, men
i allmänhet ha de kommit att stå kvar betydligt
längre och finnas ännu kvar i vissa svagt belastade
avgreningar av sekundärlinjerna. Utbyte har mig
veterligt icke skett i något fall på grund av
materialets försämring, om jag undantar jordlinorna på
en ledning, vilka på vissa ställen fått utbytas,
emedan de icke i längden tålt de mekaniska
påkänningarna vid en mindre lyckad konstruktion av
linfästen. Utmattning och därav föranledda partiella
brott uppstod genom vibrationer, där ledningen går
fram över öppen mark, samt mekanisk nötning vid
anliggning mot regel. Orsaken till utbytet i övrigt
har varit, att ledningarna vid ökad belastning haft
otillräcklig överföringsförmåga eller uppvisat för
stora spänningsfall. I många fall har utbyte mot
kopparledning varit ekonomiskt motiverat enbart av
minskade energiförluster.
Då vi nu åter kommit i den situationen, att
koppartillgången är synnerligen begränsad, ha vi ånyo
fått ta upp frågan om ersättning för kopparn. Att
järnledningarna under mellantiden icke fångat något
nämnvärt intresse är ju helt förklarligt på grund av
det låga pris, som den i ledningshänseende
överlägsna kopparn betingat under tiden mellan
världskrigen. Då man nu nödgats åter tillgripa
järnledningar, har man självfallet i största utsträckning
gått på det utredningsresultat, som ovan anförts. Det
är icke min avsikt att komma med någon fullständig
eller ingående redogörelse för de åtgärder, som
vidtagits, utan endast att referera en del prov, som
företagits med några nya lintyper.
För statskraftverkens del uppstod först frågan om
ersättningsmaterial för landsbygdselektrifieringen,
närmast för distributionsföreningarnas tertiärlinjer
för 3 och 6 kV. Den ökade elektrifieringen innebar,
åtminstone inom Älvkarleby kraftverks redan i
huvudsak geografiskt utbyggda distributionsnät, en
utsträckning av elektrifieringen inom sådana delar
av föreningarnas distributionsområden, som tidigare
icke nåtts, varför utbyggnaderna i huvudsak kommo
på föreningarna ooh i betydligt mindre grad på
200
2 aug. 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
