Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
ithmid, men vill dock göra gällande, att det finnes
ett samband mellan de båda orden. Det har även
ifrågasatts, att arabiskan skulle ha erhållit nämnda
ord från grekiskans stimmi och icke tvärtom.
Utförligast har uppkomsten av ordet antimon
behandlats av E. von Lippmann i hans stora arbete
Ent-stehung und Ausbreitung der Alchemie, Berlin 1919,
S. 6 42—646. v. Lippmann påpekar, att namnet
anti-mons ursprung betecknades som obekant redan av
Fabricius på 1500-talet och av Ducange på 1600-talet,
och att just därför en — tydligen fransk — auktor
vid denna tid kunde våga härleda antimon ur
anti-moine. Själv söker v. Lippmann bevisa att ordet är
av sengrekiskt ursprung, och han menar, att all
sannolikhet talar för att det icke är annat än den
latiniserade formen av anthemonion (blomman), vilket skulle
syfta på den kristalliserade spetsglansens utseende.
I en insändare i ett följande häfte av Teknisk
tidskrift föres på tal namnet på elementet volfram.
Grundämnet upptäcktes oberoende av varandra av
svensken Scheele, som införde namnet tungsten, och
spanjoren Elhuyak, som kallade metallen volfram. I
våra dagar kallas elementet av svenskarna volfram
och av spanjorerna tungsteno.
Det var i det svenska mineralet tungsten, som
Scheele 1781 fann en ny syra, vilken han kallade
tung-stensyra; ungefär samtidigt isolerades den av Tobbebn
Bekgman. Elhuyar, som en termin tillsammans med
sin bror studerat kemi i Uppsala för Bergman och
även besökt Scheele och tagit del av hans analys av
tungsten, undersökte senare mineralet volframit från
Navarra. Härur kunde han isolera en syra, som han
efter mineralet kallade volframsyra, och senare
lyckades han även framställa metallen, volfram.
El-huyars upptäckt publicerades första gången i Actas
del Seminario de Yergara. Redan 1784 utkom
avhandlingen i Frankrike och 1785 i England. Ett par
år senare utkom på franska Bergmans Traité des
Affinités chymiques, och i supplementet till denna bok
(p. 284—289) redogöres också för l’acide tungstique.
Bergman hävdar därvid Scheeles prioritetsrätt, och
det är väl möjligt, att detta bidragit till att
fransmännen bibehållit Scheeles benämning.
På tyskarna har namnet tungsten icke slagit an.
Mineralets namn germaniserades snart till Tungstein
och översattes senare till Schwerstein. Då Elhuyar
föreslog namnet volfram för metallen, accepterades
detta av de tyska kemisterna. Namnet var ju av
tyskt ursprung. Enligt Diergart skulle ändelsen -ram
vara en förkortning av "raban", som betyder korp.
Sammanställningen av Wolf och Rabe är mytologisk
—■ jfr stridsgudens två vargar, Geri och Freki, samt
två korpar, Hugin och Munin. Även andra försök till
etymologiska förklaringar av ordet volfram ha gjorts.
Att svenskarna icke behållit Scheeles ursprungliga
benämning, som ännu användes i bl. a. Frankrike,
England, Italien och Spanien, är märkvärdigt.
Kanske ligger förklaringen härtill, att Berzelius, som
ingående studerade volframs kemi, icke synes hava varit
benägen att bibehålla namnet. I sin lärobok i kemi
skriver han: "...en metall, .som först fick namn af
Tungsten, men blef sedan kallad Wolfram, efter det
mineral hvari han af d’Elhujart blef funnen. Några
Kemister hafva sedan, till åminnelse af Scheele, kallat
den Scheelium. Detta namn passar mindre väl för
Svenska språket, och vår landsmans odödlighet
behöfver icke detta stöd. Jag anser det derföre vara bäst
att behålla namnet Wolfram." I den franska
upplagan är den sista meningen ändrad till: Jag
föredrager alltså att behålla namnet volfram och på
franska tungstène.
Hugo Olssön.
Litteratur
Framställning av träkol för gengasdrift i ugnar med
direkt värmetillförsel, av Hilding Bergström,
Stockholm 1940, 36 sid. med ill., pris 0: 65. Denna lilla bok
ger en sakkunnig och lättbegriplig ledning för
framställning av gengaskol i s. k. milugnar och liknande
enklare anordningar. Trots den koncentrerade
formen har förf. på ett mästerligt sätt lyckats lämna
klara anvisningar såväl rörande olika ugnstypers
arbetssätt och skötsel, som tillvaratagande av tjära,
kvalitetsbestämning av kolet m. m. Ingen som sysslar med
gengaskolning bör försumma att studera denna
förträffliga hjälpreda. F. H. 8.
Föreningsm eddel anden
Svenska teknologföreningens avdelning för kemi och
bergsvetenskap samlades den 13 december 1940 kl.
19.30 till julsammankomst på föreningens lokal,
Brunkebergstorg 20, Stockholm, under ordförandeskap av
kommerserådet H. Carlborg. Till justeringsmän jämte
ordföranden för protokollet valdes civilingenjörerna
Olof Drakenberg och Sture Funke. I avdelningen
inträdde efter anmälan bergsingenjören Stellan Anestad,
civilingenjörerna Walter Nilsson, Sven Månsson och
Gert Schiller samt genom inval direktörerna Rolf
Forshell och Torsten Hèrnod, ingenjören Georg Kraft
samt civilingenjören Tom K. A. Nordensson.
Ordet överlämnades därefter till civilingenjör Erik
H. Lundgren, som höll ett av delvis fullständigt unika
ljusbilder illustrerat föredrag om
"Elektronmikroskopet och dess senaste landvinningar", varvid talaren
lämnade en orienterande beskrivning över
elektronmikroskopets konstruktion och arbetssätt samt med
bilder visade dess nuvarande tekniska utformning
ävensom en del av de sensationella resultat vartill
man redan nu kommit i avseende på inträngandet i en
värld, som tidigare aldrig skådats av ett människoöga.
Föredraget kommer att i sin helhet införas i Teknisk
tidskrift, kemi. Sedan föredragshållaren besvarat
några detaljfrågor från auditoriet och därvid bl. a.
upplyst att priset på ett mikroskop f. n. är av
storleksordningen 150 000 kr., framförde ordföranden
avdelningens tack för det ytterst intressanta och
medryckande föredraget samt förklarade den allvarligare
delen av sammankomsten avslutad.
Härefter vidtog julsupé och samkväm i brukliga
former. Liksom under en följd av år hade avdelningen
även nu ihågkommits med julgåvor från sina vänner
inom industrien. Sålunda hade A.-b. Stockholms
bryggerier, troget den uppskattade tradition som direktör Bertil
Almgren infört, sänt två fat öl och Apotekarnes
Mineralvattens a.-b. nödiga vätskor för törstsläckning på annat
sätt, Liljeholmens stearinfabriks a.-b. sörjde trots
restriktionerna rikligen för levande belysning, A.-b.
Gustafs-bergs porslinsfabrik hade sänt gåvor i form av ett
dekorerat fat till var och en av de närvarande och slutligen
hade Kemarbolagen ihågkommit avdelningen med nyttiga
presenter. I enlighet med hävdvunnen tradition
framträdde civilingenjör Karl A. Wessblad såsom
utdelare av julklappar, denna gång i egenskap av
ordförande i en tämligen självrådig uppfinnarenämnd,
vars belöningar i form av obligationer, kontanter
och mer eller mindre nyttiga redskap såsom
flug-fångare, "myntfördubblande" speglar m. m. utdelades
såsom uppmuntran till därav förtjänte uppfinnare. I
samkvämet deltogo ca 140 personer. F. H. S.
8
11 jan. 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
