Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kemi
gångsmaterial för framställning av värdefulla
produkter, men vägen dit är väl ännu lång och
svart-luten belastas bl. a. av att redan ha ett pris, som äi
högre än vedens.
I det följande kommer alltså endast utvinningen av
flytande harts och råterpentin att behandlas.
Vedens betydelse.
Avgörande för den mängd biprodukter, flytande
harts och terpentin, som kan erhållas, är hur mycket
den använda veden innehåller av motsvarande ämnen.
Detta kan synas vara enkelt att bestämma genom
avdrivning av terpentin och extraktion av harts och
fett, men tyvärr föreligga härvid svårigheter.
Terpentinbestämningar i ved förekomma mycket
sparsamt i litteraturen, flertalet vedanalyser upptaga
endast extraherbart, och däri kan högst terpentinens
svårflyktiga del ingå. Hur terpentinen förekommer
i ved och i vilken utsträckning den lätt kan
bestämmas vid extraheringar, synes ej vara utrett. R.
Sie-ber3 fann denna väg för terpentinbestämning mindre
framkomlig och föredrog att göra alkalisk
uppslutning, varvid han fann 0,8 % terpentin i tallved och
0,1 % i gran.
Mängden extraherbart i ved är i hög grad beroende
av lösningsmedlet, vedens tidigare behandling och
bur extraheringen göres. Olika vätskor lösa, som
E. Hägglund4 betonat, mer eller mindre fullständigt
vedens fett och harts samt därjämte andra ämnen.
Genom särskilt C. G. Schwalbes5 undersökningar är
bekant, att det eterextraherbara i finhuggen ved
snabbt minskar vid lagring och att enbart torkning
av sådana prov har samma verkan. Undersökningar
efter Siebers och Schwalbes ha ofta snarare
komplicerat än klarlagt problemet att ur vedens
extraher-l>ara bestämma flytande hartsutbytet, och värdet ur
denna synpunkt av publicerade data är svårt a-tt
avgöra, då väsentliga detaljer vid bestämningarna
saknas. Problemet går sannolikt att lösa genom ett
visst engångsarbete, men metoden blir säkert mindre
lämplig för driftskontroll, då det är troligt, att vedens
halt växlar åtskilligt, och att ohanterliga generalprov
därför bli nödvändiga. Ett annat sätt att bestämma
totalmängden utvinnbara harts- och fettsyror och
därmed utvinningens effektivitet är, om man vid
fabriksdrift med noggrannhet kan bestämma de
kvantiteter, som ej utvinnas. Denna fråga kommer
att beröras senare.
För ett överslag av utvinnbar flytande hartsmängd
skola ytterlighetssiffror, tagna ur E. Hägglunds bok
"Holzchemie" citeras. Lägsta där angivna värde för
eterextraherbart i tallved är 2.6 % och högsta 6,9 %,
medan siffrorna för granved äro 1,7 %
(alkoholben-sol) och 3,3 % (extraktionsmedel?). Om man för
grov approximation sätter vedåtgången ptm till 2000
kg och anser utlösta andra beståndsdelar kompensera
ej utlöst harts och fett, blir utbytet flytande harts
lägst 50 och högst 135 kg för tall, resp. 30 och 65 kg
för gran, allt ptm. Även om siffrorna äro felaktiga
ge de, som redan länge påpekats, något att tänka på.
Vid vedens lagring kommer terpentinhalten att
sjunka dels genom avdunstning, dels i viss mån
3 R. Sieker : Harz d. Nadelhölzer, s. 30, Berlin 1914.
i E. Hägglund : Holzchemie, s. 235, 2 Aufl. (1939).
s C. G. Schwalbe & W. Schulz, Zeitschr. ang. Chemie 31,
s. 125 (1918).
genom oxidation. Terpentinavdunstningen synes
nära sammanhänga med vattnets, den är stor vid
vedens torkning vid höjd temperatur och betydande
vid vedens lagring, så länge vattenhalten hastigt
sjunker, men blir sedan lägre än man kanske kunnat
vänta. Oxidationen, som visar sig genom ökad
mängd svårflyktigt i råterpentin, framträder mest vid
långvarig lagring av torr ved.
Vedens harts och fett kunna ej minska genom
avdunstning, knappast heller genom fullständig
förbränning men väl, som O. Aschan6 angivit, kunna
dessa ämnen starkt förändras genom oxidation.
Undersökningar av flytande harts visa, att vedens fett
innehåller omättade fettsyror, olje-, linol- och
linolensyra. I synnerhet fett med starkt omättade fettsyror
oxideras mycket lätt, produkterna få från normala fett
och harts avvikande löslighetsegenskaper, och de
"oxiderade" fettsyrornas alkalisalter bli svårare eller
omöjliga att utsalta. De "oxiderade" fettsyrorna ha
förändrats på ett komplicerat, ännu ej fullt utrett
sätt och ha ett betydligt mindre värde än vanliga
fettsyror. De nativa hartssyrorna äro också
oxidationskänsliga. Några belysande siffror lämnar C. G.
Schwalbe och W. Schulz.5. I ett prov av tallved var
mängden eterextraherbart efter 85 dagars lagring så
högt som 6,9 %, för att efter lagring som flis under
ytterligare 42 dagar sjunka till 2,5 %. Samtidigt
sjönk mängden fett i extraktet från 33 % till 12,1 %.
Tendensen överensstämmer helt med erfarenheten,
även om i detta fall skillnaden förefaller
överraskande stor — de första 85 dagarnas lagring har ej varit
likartad med de följande 42. Siffrorna visa, att
förändringen till en början går långsamt. Det är
knappast troligt, att hela den mängd, som blivit icke
ex-traherbar, överförts till "oxiderade" syror, utan
sannolikt är löslighetsförändringen betydligt större
än den kemiska. I många fall är det väl därför
möjligt utvinna mera flytande harts än vad vissa
ex-traktsiffror ånge.
Nu bekanta vedundersökningar ge alltså ej något
tillfredsställande underlag för beräkning av teoretiska
biproduktutbytet och därmed ej heller för bedömning
av utvinningens effektivitet. Det har därför stort
intresse att försöka omsätta en mångårig
fabrikserfarenhet i siffror för ett par variablers betydelse.
Metoden måste emellertid användas med försiktighet,
några absoluta värden för möjliga utbyten kunna ej
erhållas, och de relativa för en förändring förutsätta,
att övriga variabler äro konstanta, vilket sällan helt
är fallet i fabriksdrift. Här skola därför
huvudsakligen behandlas långtidsvariationer, som upprepas år
från år.
Först bör då framhållas, att i motsats till vid
lagring i luft minskar ej biproduktutbytet påtagligt för
ved, som lagras i vatten. För biproduktutvinningen
har alltid funnits en årstidsvariation, mest märkbar
för flytande harts. Utbytet har alltid varit mycket
lågt under vintern, då ved lagrad på land förarbetats,
och har därefter med ett språng stigit, när färsk ved
intagits, för att bli mycket högt under
höstmånaderna. Om vinterutbytet jämföres med höstens, i båda
fallen har huvudsakligen tallrundved använts, finner
man, att ved som landrullats maj—september och
förarbetats påföljande januari—maj lämnar omkring
6 Citerat enl. E. Hägglund 1. c., s. 235.
8 nov. 1941
91
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
