Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
I denna skrift redogör professor Suenson för vissa
belastningsförsök med betongbalkar, armerade med tre
olika slags armeringsjärn, nämligen
sträckgräns brottgräns
kg/em2 kg/cm2
1) Vanligt armeringsjärn ..... 2 725 3 980
2) Klöckner special järn ...... 3 550 5 445
3) Istegjärn .................. 3 850 5 565
Klöcknerjärnets höga sträckgräns beror på viss
kemisk sammansättning, och det motsvarar ungefär vårt
Stål 52. Istegjärnets höga sträckgräns åstadkommes
genom kalldragning. Ursprungsmaterialet är vanligen
endast enkel handelskvalitet, men genom att två järn
parvis tvinnas ihop, sträckas järnen långt över
sträckgränsen, varigenom sträckgränsen för följande
belastningar blir permanent förhöjd. Istegjärnet har fått en
vidsträckt användning på kontinenten och i Danmark
men har ej kommit till någon nämnvärd användning i
Sverige, beroende på att järnverken här kunnat
framställa kvalitetsjärn till billigare priser. Genom
tvinning-en får Istegjärnet som armering en god vidhäftning vid
betongen, men samtidigt blir det tvinnade järnets
elasticitetsmodul variabel och avsevärt lägre än vanligt
järns. Som medelvärde för spänningsintervallet 0—2 000
kg/cm2 erhöll Suenson värdet E = 1 450 000 kg/cm2. Den
genom kalldragningen förhöjda sträckgränsen återgår
till vad som gäller för mjukt järn, när Istegjärnet
upphettas, en allvarlig olägenhet ur brandsäkerhetssynpunkt.
Genom kalldragningen minskas även tänjbarheten.
Provbalkarna hade rektangulär tvärsektion och voro
armerade så, att järnarea ggr sträckgräns var lika i
dem alla. Typ 1 hade armeringsprocenten 1,23, typ 2
0,98 och typ 3 0,93 %. Balkarna belastades med två
punktlaster i tredjedelspunkterna. Brott inträdde
primärt på grund av flytning i järnen och sekundärt på
grund av krossning i betongen (kubhållfasthet 316).
Den räknemässiga påkänningen i järnen var vid brott
genomsnittligt 1,14 ggr sträckgränsen (1,14, l,n och 1,17
resp.). De olika järnsorternas hållfasthetsegenskaper
utnyttjades alltså väl och i ungefär samma grad.
Töjningarna i balkarnas såväl tryck- som dragsida
mättes under lastens påförande. Sprickorna
observerades med mikroskop. Första spricka uppkom i samtliga
balkar vid en observerad töjning i betongen av 0,n à
0,12 mm/m, ett värde, som är anmärkningsvärt lågt. Den
räknemässiga böjdragpåkänningen i betongen omedelbart
före sprickans uppkomst var 24 à 28 kg/cm2 ("stadium
I", n = 15), tämligen lika i alla balkarna. Den
räknemässiga järnpåkänningen omedelbart efter sprickans
uppkomst var 771 (fi— 1,23), 862 («=0,98) och 1012
(,(=0,93) kg/cm2 resp. ("stadium II", n = 15).
Balkarnas nedböjningar intill första sprickans
uppkomst voro mycket lika och svarade ungefärligen mot
E — 280 000 kg/cm2 och n — 7,5. Efter det att sprickor
uppträtt, ökade dels nedböjningen betydligt snabbare
med lasten än förut, dels blev den proportionsvis större,
ju mindre armeringsprocenten var. Vid en belastning
motsvarande halva brottlasten, dvs. Oj ss 0,5 • östrnck, var
nedböjningens relativvärden 1, 1,3 och 1,7 resp. Om
nedböjningen skulle ha fortsatt i samma proportion till
lasten efter som före sprickans uppkomst, skulle
nedböjningens relativvärde vid nyssnämnda halva brottlast
endast varit ungefär =0,4. Då nu de uppmätta värdena
ligga vid 1 och däröver, framgår, att balkarnas styvhet
(El) väsentligt nedsatts efter sprickornas uppträdande,
och detta i högre grad, ju mindre armeringsprocenten
varit. Särskilt utpräglat är detta fallet, som synes, med
balkarna, armerade med Istegjärn.
I den mån man inför högvärdigt järn, får man alltså
nogsamt beakta nedböjningarnas storlek, eventuellt re-
videra hittills använda metoder för beräkning av
formförändringar. Prof. Suenson anger en sådan metod för
beräkning av en balks nedböjning, varvid
nedböjnings-kurvan tänkes sammansatt av två räta linjer, som skära
varandra vid en last, motsvarande betongens
böjdraghåll-fasthet. Denna Suensons metod är i och för sig klar och
enkel och har sitt obestridliga värde som bidrag till
kännedomen om betongens hållfasthetsegenskaper, men
den lämpar sig inte så väl för allmän praktisk
användning, emedan t ex beräkningen av formförändringar hos
statiskt obestämda konstruktioner blir alldeles för
komplicerad, om man inte förutsätter direkt proportionalitet
mellan last och formförändring. Prof. Suenson har inte
heller rekommenderat formeln till generell användning.
Sprickvidd, spricklängd och sprickantal observerades
även vid jämna lastintervall på samtliga balkar. Vid
halva brottlasten var största sprickvidden i de olika
balktyperna ungefär 0,io, 0,15 och 0,18 mm resp.
Sprickornas antal var vid samma tillfälle 5,6, 7,2 och
8,2 st pr m resp. Alltså ju hårdare järn, desto fler och
desto större sprickor vid motsvarande
ansträngningsgrad (obs. ej samma påkänning) av armeringen.
Redogörelsen avslutas med en ingående diskussion av
balkarnas brottsäkerhet. Prof. Suenson framhäver
därvid att spänningsberäkningen bör ske och att tillåtna
påkänningarna böra sättas med hänsyn till
förhållandena i brottillståndet. Vid ren böjning har det visat sig
riktigare och enklare att förutsätta ett rektangulärt
tryckdiagram i den tryckta betongsektionen i stället för
det vanliga triangulära. Vid böjning med normalkraft
och i alla andra sammansatta fall är det dock enklast,
att räkna med det triangulära diagrammet. Prof.
Suenson har därför uppställt formler för tillåten
påkänning oj att användas när man räknar med triangulärt
tryckdiagram och vill ha samma säkerhet mot brott,
antingen sträckgränsen ligger högt eller lågt.
Försöksmaterialet är föga omfattande, men försöken
äro synnerligen omsorgsfullt genomförda, och resultaten
äro väl bearbetade och noggrant genomdiskuterade,
varför redogörelsen utgör ett värdefullt tillskott till vårt
vetande om betongkonstruktionernas verkningssätt.
Georg Wästlund.
Författningssamling
614 20/6 lag om ändring i vissa delar av vattenlagen
1918 28/6 (nr 523) (vattentäkt,
avloppsvatten, ersättning, syneförrättning,
rättegång, besiktning m m)
615 20/6 lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och
andra vattenområden (fiske, naturskydd,
hälsovård)
616 20/6 lag om ändrad lydelse av 13 och 63 §§
stadsplanelagen 1931 29/5 (nr 142)
(avlopp)
617 20/6 lag om ändrad lydelse av 5 kap 8 a § lagen
1917 12/5 (nr 269) om fastighetsbildning
i stad (avlopp)
618 20/6 lag om ändrad lydelse av 19 kap 1 §
lagen 1926 18/6 (nr 326) om delning av
jord å landet (avlopp)
636 2 8/6 kung. om tertiärlån till viss
bostadsbyggnadsverksamhet (mindre lägenheter)
638 28/6 luftskyddsinspektionens instruktion
654 19/77 förordn, om kontroll av vattenlednings-
vatten
655 19/7 förordn, om ändring i vissa delar av hälso-
vårdsstadgan 1919 19/6 (nr 566)
(vattenförorening) R 8
120
23 aug. 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
