Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
reningsverk, bestående av fettsamlare,
avsättningsbassäng, biologiskt filter och efterklarbassäng, innan
det släpps ut i Munksjön.
Ett viktigt led i saneringen av de båda småsjöarna
utgör inpumpningsföretaget Vättern—Munksjön. Från
intaget vid Vättern, där vattnet kloreras, pumpas
vattnet till Rocksjön och går därifrån genom en å till
Munksjön och genom kanalen vidare ut i Vättern. Vid
en pumpning av 1 mVs tar passagen genom Rocksjön
ca 25 dygn. Rocksjön får härigenom betydligt
förbättrat vatten och stora möjligheter att bliva en populär
badsjö. En föreslagen och för saneringen viktig
kanal mellan Rocksjön och Munksjön, som förf. anser som
den viktigaste länken i hela inpumpningsföretaget har
av skilda anledningar ännu ej utförts.
Förutom ovannämnda reningsverk ha några mindre
anlagts i stadens södra utkant för ytterområdena. Dessa
utgöras i regel av moderna emscherbrunnar med
röt-kammare.
Sedan dessa saneringsarbeten genomförts, har något
svavelväteutbrott i Munksjön, liknande det som
inträffade år 1937, ej förekommit. Emellertid anser förf., att
risk föreligger, så länge ej ovannämnda kanal utförts,
men genom de vidtagna åtgärderna förbättras vattnet
successivt.
Förf. redogör dessutom för pågående
avvattnings-försök med färskt och rötat siam. Dessa försök äro
emellertid ännu ej avslutade.
Förf. har gjort en synnerligen detaljerad och
intressant beskrivning över de omfattande arbeten som
byggnadskontoret och tillkallade experter hittills ha
åstadkommit för att förbättra vattnet i de tre sjöarna.
Arvid Ljungström.
Normer för mängdmätning med munstycke och
strypfläns vid genomströmning. Sv.
teknologföreningens handbok 62, 21 X 15 cm, 40 s., 30 fig., Sthlm 1939,
2,60 kr.
Normerna äro enligt förordet baserade på
rekommendationer, givna av en teknisk kommitté, som tillsatts av
International Federation of the National Standardizing
Associations.
Särskild kalibrering av mätorganen är ej nödvändig
vid användning av i dessa normer föreskrivna typer,
vilka blivit noggrant utprovade och därför kunna anses
som redan kalibrerade. Normerna gälla både för
kom-pressibelt och inkompressibelt medium. I det
förstnämnda fallet förutsattes, att tryckfallet vid passagen
genom stryporganet ligger tillräckligt långt under det
kritiska tryckfallet.
För inkompressibla medier skola för bestämning av
genomflödet mätning av tryckdifferensen, pi — p2> och
temperaturen, t±, ske.
Genomflödet Gsek erhålles därefter ur formeln
G-se k — af\j2gyi (pi—pz), där
a = genomströmningstalet,
f = stryporganets hålarea,
g = jordaccelerationen och
— sp. vikten vid temperaturen t%
a är experimentellt bestämd och avläses ur diagram
som funktion av Reynolds’ tal och stryporganets
areakvot. Areakvot = förhållande mellan hålarea och
rörarea. a måste ofta korrigeras för ett flertal inflytelser.
Storleken av korrektionerna finnas återgivna i
tabell-eller diagramform. Inflytelsefaktorerna äro
temperatur, åstadkommande variation hos areakvoten,
bristande kantskärpa och
skrovlighet.
För kompressibla medier måste ytterligare en mätning
utföras, nämligen av trycket Pi. Man erhåller
Gset = aef\/2gy1(.p1—p2), där
e = expansionskorrektion,
påkallad därav att det kompressibla mediet expanderar
vid trycksänkningen och därigenom genomflödet blir
mindre än vid inkompressibla medier under samma
förhållanden. Även £ är för några gaser experimentellt
bestämd och erhålles ur diagram som funktion av
areakvoten, (pi — p2) /Pi och en för varje gas särskild
konstant. Angående a gäller vad ovan sagts för
inkompressibla medier.
De erhållna värdena för a, e och korrektionerna gälla
med vissa toleranser om vilkas storlek uppgift lämnas.
Normerna innehålla vidare mycket noggranna
anvisningar angående munstyckenas resp. strypflänsarnas
utförande, deras dimensionering samt toleranser på
måtten. Därtill finnas mått på erforderliga raksträckor
mellan en mätinsats och olika strömningsstörare samt
diagram över energiförlusten i stryporganen.
Några utförligt genomräknade exempel illustrera
normernas användande.
Normerna äro klart formulerade och logiskt
disponerade. De torde vara av särskild betydelse för
tillverkare av mätorgan, som med deras hjälp kunna lägga
upp sina serier utan vidlyftiga förhandsexperiment, samt
som handbok vid provningar.
Då i Tyskland sedan länge regler av samma art
existera kunde en jämförelse vara av intresse. De tyska
normerna äro utgivna av VDI och ha namnet "Regeln
für die Durchflussmessung mit genormten Düsen und
Blenden", DIN — VDI 1952, varav fjärde upplagan är
tryckt 1937. Dessa regler bygga helt på tyska
undersökningar. De nu föreliggande svenska reglerna visa i
allt väsentligt fullständig överensstämmelse med de
tyska och kunna således karakteriseras som en
bearbetning av dessa.
De nämnvärda skillnaderna mellan de svenska och de
tyska normerna äro i korthet följande: De svenska
normerna omfatta munstycken endast med ringkammare
medan de tyska jämväl avse munstycken med direkta
tryckuttag. De tyska normerna anges gälla för alla
diametrar över 50 mm och äro prövade för diametrarna
50—500 mm vid munstycken och 50—1 000 mm vid
rörflänsar, medan de svenska normerna anges gälla för
diametrarna 50—250 resp. 50—750 mm. Slutligen ha
grundtoleranserna satts något högre i de svenska
normerna än i de tyska.
Anmärkas bör, att varken strypflänsar eller
munstycken lämpa sig som mätorgan vid kontinuerlig drift och
dyrbar uppfordringskostnad. Den stora tryckförlusten är
alltför oekonomisk. Vid mätning av vätskor använder
man därför i praktiken i stället för flänsar och
munstycken s. k. venturiinsatser (Siemens) eller förkortade
venturirör (Bopp & Reuter). Tryckförlusten i dessa
torde uppgå till ca 30 % av förlusten i munstycket.
Jan Wessel.
Temperaturens inverkan på böjhållfastheten hos
svenskt furuvirke, av civilingenjör Bertil Thunell.
Medd. 80 från Statens provningsanstalt. 24 X 16.5
cm, 38 sid., 26 fig., 5 tab. Stockholm 1940. 2 kr.
Förf. framlägger resultaten av en försöksserie, som
utförts vid Statens provningsanstalts trätekniska
laboratorium i syfte att belysa i vilken utsträckning
böjhållfastheten hos svenskt furuvirke påverkas av
temperaturen. Ett särskilt erkännande bör lämnas för
den noggranna beskrivningen av det omsorgsfullt
utvalda materialet, varigenom möjliggöres, att
detsamma ev. även kan nyttjas för statistisk bearbetning
ur andra synpunkter än de som här särskilt anlagts.
Provmaterialet utgjordes av 6 st. träd på rot från tre
typiska växtplatser, sandig morän, torr, karg mark på
berg samt mossjord med djup torv, samtliga i
Kopparbergs län. Provkropparna uttogos dels strax ovan rot,
dels strax under kronan, såväl från kärnveden som
från ytveden. Tyvärr synes det icke möjligt att åstad-
198
27 sept. 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
