Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. 3 jan. 1942 - Jämförelser mellan olika instrument för mätning av temperatur och fuktighet i högre luftlager, av Alf Nyberg - SIS, av F. L—n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Det kan tilläggas, att även radiosonderna, i den mån
det varit möjligt, kalibrerats efter återkomsten oeli
därvid har i intet fall skillnaden i
kalibreringskur-vorna överstigit 15 mb eller 2°. Jämförelsen mellan
kalibreringskurvorna för meteorograferna visar, att
temperaturdifferensen alltid är konstant för hela
kurvan, medan så ofta ej är fallet med tryckdifferensen.
Förklaringen till detta torde vara snarare, att
registreringspennornas längd eller läge blir förändrat efter
kalibreringen, än att de elastiska krafterna ändras.
Av de jämförande sonderingarna visar endast en god
överensstämmelse. I detta fall är överensstämmelsen
fullständig så långt avläsningsfelen medge. På större
höjder blir avläsningsnoggrannheten hos
Jaumotte-meteorografen liten, medan den är oförändrad hos
Väisäläsonden, och avvikelserna bli därför relativt
stora på dessa höjder. Vid de tre övriga jämförelserna
är skillnaden mellan racliosondresultaten och
meteoro-grafvärdena ur första kalibreringskurvan betänkligt
stor, den uppgår i vissa fall till mer än 15°. Men
även när man tar de meteorografvärden, som erhållas
ur den kalibrering, som utförts efter återkomsten, är
skillnaden betydlig, särskilt på större höjd. Den
uppgår t. e. den 6/4 på 8 km till ca 7 grader. Detta
kan förklaras på så sätt, att ineteorografen under
tiden mellan första kalibreringen och sonderingen
utsatts för en viss mekanisk påverkan och under tiden
mellan sonderingen och sista kalibreringen utsatts för
en annan mekanisk påverkan.
Sammanfattningsvis kan som resultat av
undersökningarna utsägas, att man genom jämförelser mellan
flygplansmeteorografen och Väisäläradiosonden
konstaterat
1) att meteorografen vid ifrågavarande
flygplanstyp och stighastighet ger temperaturvärden, som i
genomsnitt är 2,2° högre än radiosondvärdena och
alltså 2,6° högre än de reella temperaturvärdena.
2) att fuktighetsvärdena i stort sett givit samma
resultat med båda metoderna.
Ur jämförelserna mellan radiosonden och
Jaumotte-meteorografen kan icke uppställas någon generell
metod att korrigera Jaumottemeteorografen. Vad
nian däremot kan säga är, att den senare är tämligen
otillförlitlig, och att man icke kan draga allt för långt
gående slutsatser ur enstaka sonderingar med denna
meteorograf. Däremot torde man kunna använda den
med framgång vid svärmuppstigningar, då man kan
använda utjämningsmetoder och därigenom få en
tillfredsställande korrektion av de direkt erhållna
värdena.
Vid framtida mätningar av de högre luftlagrens
temperatur och fuktighetsförhållanden är det högst
sannolikt, att såväl radiosonder som
flygplansmete-orografer komma att användas, då de i viss mån
komplettera varandra. Flygplanet medger framförallt
utförandet av direkta observationer av molnens
utsträckning i höjdled och sidled, medan radiosonden
blott ger tillståndet längs en linje, som är i det
närmaste lodrät.
Å andra sidan når en ballong med radiosond till
betydligt större höjd, 15 à 20 km mot flygplanets 3 à 5
, km, och vidare kan en ballong uppsändas praktiskt
taget vid vilken väderlekssituation som helst, medan
i många fall ett flygplan hindras av dimma eller
nedisning.
Om dessa instrument samtidigt skola användas,
måste man veta deras fel, och det är därför ett
nödvändigt villkor, att jämförelser göras mellan
radio-sonder och meteorografer. Dessa jämförelser böra
utföras systematiskt så att man får de fel bestämda,
vilka meteorograferna ge vid de olika flygplanstyper,
som användas vid sonderingarna. Därjämte måste
man se till att flygplanens stighastighet vid alla
mätningar hålles så konstant som möjligt. Ett
oeftergivligt krav är att vid meteorografsonderingarna liksom
vid radiosonderingarna användes tillräckligt
kvalificerad personal, så att de resultat som erhållas för
ofta stora kostnader icke bli värdelösa genom att
instrumenten behandlas olämpligt.
På senaste tiden har ordet "standardisering" tyvärr
använts för att beteckna åtgärder, vilka enligt Sveriges
standardiseringskommissions mening icke ha med
standardisering att göra. Med standardisering avser
den nämligen att få till stånd i stort sett en
förbättring av produktionen och under inga förhållanden en
försämring av kvaliteten. Ett typiskt exempel härpå
är den s. k. mjölkstandardiseringen, som ju de fakto
innebär en direkt försämring av mjölkens kvalitet
genom sänkning av fetthalten.
Att standardisering inom livsmedelsområdet går att
genomföra, varvid ordet standardisering avser en
kvalitetsförhöjning, framgår av att vid sammanträde med
kommissionen den 17 december 1941 såsom
provisorisk svensk standard fastställdes bestämmelser för
vanlig matpotatis. Att en dylik standardisering är av
stor betydelse belyses av att i Sverige f. n. brukas
140 000 hektar för odling av matpotatis samt att den
genomsnittliga skörden uppgår till ca 2 mill. ton.
F. n. finnes ca 200 potatissorter, varav torde framgå
att en begränsning är synnerligen önskvärd. Den
oreda, som detta framkallar i produktionen, drager
naturligtvis även med sig besvär och missförstånd i
handeln och sist blir det den stora allmänheten, som
blir lidande genom dålig kvalitet, ojämna sorteringar
och ojämna priser. Den nu antagna standarden har
utarbetats av en särskilt tillsatt kommitté under
ordförandeskap av byrådirektör Nils Sonesson, Kungl,
lantbruksstyrelsen samt representanter från Statens
centrala frökontrollanstalt, Svenska lantmännens
riksförbund, Sveriges frukt- och trädgårdsodlares
riksförbund, Kooperativa förbundet, Stockholms
potatisen-grossistförening samt större privata odlare och säljare.
Standarden omfattar bestämmelser för färskpotatis,
ordinär matpotatis och kontrollpotatis, varvid
jordmån, sorter, sortäkthet, sortering, förpackning och
märkning samt egenskaper efter kokning ha bestämts.
Ovannämnda standard är ett gott exempel på att
standardiseringsarbetet icke behöver begränsas till att
omfatta industriella produkter utan kan även
utsträckas till praktiskt taget vilket område som helst.
Standardisering av potatis är således blott ett första led i
en blivande standardisering av alla våra vanligaste
köksväxter, omfattande ett 40-tal olika sorter, varvid
kommer att bestämmas kvaliteter, sorteringar och
förpackningar.
F. L—n.
7 10 jan. 1942
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
