Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12 ½. 23 mars 1942 Tekniska krisproblem - Industriproduktionens omformning med hänsyn till råvaruläget. Elektroindustriens material, av Halvard Liander - Den mekaniska industriens stålförsörjning, av Sv.-E. Brundin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
olja, och därigenom frigöra mineralolja för
användning i transformatorer, men det är inte mycket hjälp.
Utom transformatorolja har egentligen bara en
annan typ av isolervätska vunnit insteg i praktiken,
nämligen klorerade kolväten som pyranol och clophen.
De ha i det närmaste lika goda elektriska
egenskaper som transformatorolja och äro därtill långt mindre
brännbara. Men i gengäld ha de också flera
nackdelar. Vad som emellertid framför allt hindrar en
mera allmän övergång till denna typ av isolervätska
under rådande förhållanden, är att man för dess
framställning behöver bensol. Och tillgången till denna
vara är så knapp, att en större tilldelning för nya
användningsändamål är utesluten.
Problemet transformatorolja kvarstår sålunda i
huvudsak olöst, och det blir en av våra besvärligaste
uppgifter att bringa det till en nöjaktig lösning, innan
våra förråd av mineralolja äro alledeles tömda,
Meningen är att inom industrikommissionen få till stånd
en samarbetsdelegation för problemets bearbetning
på bred bas.
Ett isolermaterial, som blivit nästan oumbärligt inte
bara i transformatorer utan för en mångfald andra
ändamål, är också bakeliten. Den utgör ett problem
för sig, som i sina många aspekter är både intressant
och lärorikt.
Hela vår bakelitförsörjning var före kriget baserad
på import i en eller annan form — färdigpressat
bakelitgods, pressmassor eller fenoler. För den
bakelittillverkning, som förekom inom landet, användes
uteslutande importerade fenoler. Importen av fenoler
kom västerifrån och avstannade helt under 1940 —
inte bara som följd av avspärrningen utan också
därför att fenolerna behövdes av de krigförande. Det
blev därför nödvändigt att reservera all disponibel
fenol för tillverkning av vissa högvärdiga
bakelitprodukter, som inte kunde importeras men voro av
fundamental betydelse för viktiga industrier, och den
inhemska fabrikationen av pressmassor måste förbjudas.
Presserierna voro därefter helt beroende av
importerade pressmassor. Då emellertid den under
rådande förhållanden möjliga importen inte täcker stort
mer än hälften av det redan starkt beskurna behovet,
ha stora svårigheter yppat sig även för
elektroindustrien. För många ändamål kan bakeliten visserligen
utan större olägenheter undvaras eller ersättas med
andra konstruktionsmaterial som trä, porslin, fiber
eller plåt, men det är kvantitativt bara en ringa del
av förbrukningen, som på Sci sätt faller bort.
Men hur är det då med de inhemska
produktionsmöjligheterna? Vi kunna dock göra fenol inom
landet. Att börja med stimulerades Stockholms gasverk
att extrahera fenolerna ur stenkolstjäran, och nu
av-fenoliseras all tillgänglig gasverkstjära. Härigenom
erhölls en välbehövlig förstärkning av de sinande
fenolförråden. Gasverket har också bedrivit försök att
utvinna de fenoler, som finnas lösta i gasvattnet, och
med stöd från industrien kommer nu en anläggning
till stånd härför.
Hur välkommet tillskottet av fenoler från
gasverket än är, så är det dock för litet för att utgöra enda
lösningen av problemet. Och man får heller inte
glömma, att produktionen ytterst hänger på importerade
stenkol. Men vi ha stenkol själva, och även tjäran
från dem innehåller fenoler. Vid Höganäsbolaget
har man för sin värmeförsörjning installerat gasgene-
ratorer för de egna kolen av sådan konstruktion, att
tjäran kan tillvaratagas, och ur tjäran får man bland
annat fenoler. Så småningom lära rätt betydande
kvantiteter komma att stå till förfogande.
Ytterligare en produktionsmöjlighet föreligger,
nämligen ur trätjäran. Barrvedstjäran är alltför
fattig på fenoler för att komma ifråga, men särskilt ur
bokvedstjäran kunna stora mängder fenoler
tillvaratagas. Dessa äro inte utan vidare användbara för
bakelitframställning, men försök både vid Perstorp
och Asea ha visat, att man kan utnyttja dem för
vissa ändamål. Sålunda kunna de i blandning med
mera högvärdiga fenoler mycket väl användas för
bakelitpapperstillverkning.
För att göra bilden fullständig vill jag slutligen
också nämna, att planer på en syntetisk framställning
av fenol upprepade gånger varit uppe, men de ha
hittills strandat på knappheten på bensol. Bensolen
behövs endast alltför väl som lösningsmedel och
motorbränsle.
Parallellt med ansträngningarna att få till stånd
en inhemsk produktion av fenoler bedrevs arbetet
också på andra linjer, nämligen att ersätta bakeliten
med härdbara hartser av annat slag. I stället för den
vanliga bakelitpressmassan med trämjölsfyllning kan
sålunda karbamidhartsmassa användas, där man inte
har för stora anspråk på materialet. En tillverkning
av dylik pressmassa har nyligen igångsatts av
Skånska ättikfabriken. Tyvärr måste också denna
grundas på importerad råvara, ty karbamid göres inte
inom landet, ehuruväl detta skulle vara möjligt.
Såväl ur försörjningssynpunkt som med hänsyn till
dess överlägsna egenskaper skulle därför en inhemsk
tillverkning av melaminharts vara att föredraga.
Mela-min kan framställas ur kalkkväve, som sedan länge
produceras i Sverige, och kondenseras med formalin
på liknande sätt som fenol eller karbamid. Men då
melaminhartset är mindre fuktkänsligt och mera
värmehärdigt än karbamidharts, kan det nå en vidare
tillämpning och sannolikt helt ersätta bakeliten. Vid
Asea ha exempelvis framställts
melaminhartspappers-produkter. som väl uthärda en jämförelse med
motsvarande bakelitprodukter.
Jag tycker alltså nu till sist att vi ha anledning
att se ganska ljust på bakelitfrågan.
Exemplen skulle kunna mångfaldigas, men det må
räcka med vad jag anfört för att visa hur
elektroindustrien söker lösa sina materialfrågor. Jag tror,
att det skall vara möjligt att komma till rätta med de
flesta av de problem vi nu ställas inför och vinna
erfarenheter, som komma att bli av nytta även för
framtiden. Men vi kunde som sagt med litet mera
förutseende ha varit bättre förberedda.
Den mekaniska industriens
stålförsörjning.
Av bergsingeniör S.-E. BRUNDIN.
Jag skall här i mitt anförande säga något om
legerade stål och närmast något om de ståltyper, som
alltmer kommit till användning till följd av rådande
knapphet på vissa legeringsmetaller och de av
In-strikommissionen anbefallda besparingsåtgärderna.
De legerade stålen innehålla ju större eller mindre
14 mars 1942
127
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
