Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12 ½. 23 mars 1942 Tekniska krisproblem - Byggnadsindustrien. Materialförsörjningen I, av Agne Sandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fig’. 3. Bräder eller wallboard under teglet.
1941. Man observerar, att 429 023 m2 eller ca 15 %
av pappen användes under taktegel. I Norge
användes här i stället oftast spån.
Fig. 3 visar användandet av endast bräder eller
wallboard under teglet.
Wallboard i plattor — liknande de eternitplattor
som redan sedan länge varit i användning — har
börjat saluföras.
En avsevärd täckning med eternit förekom t. o. m.
1940, men sedan har brist på asbest gjort att
leveranserna minskat, och utsikterna till import äro små.
Emellertid har inte heller denna industri resignerat
inför varuknappheten. Den har spanat efter
ersättningsmaterial för asbesten och funnit det i cellulosa.
Tillverkning av en korrugerad platta, kallad
ce-lent, har nyligen upptagits vid eternitfabriken i
Lomma. Denna platta tillverkas med cement som
bindemedel och mineraliserad sulfatcellulosa som
ersättning för asbesten. Celenten är frostbeständig,
vattentät och flamskyddande. Den väger 14 kg pr
m2 och är alltså något lättare än eterniten. Ehuru
plattan icke har samma hållfasthet som eterniten,
kommer den att fylla ett stort behov. Priset lär bli
detsamma som för eternit. Produktionen av celent
beräknas för 1942 bli 6—700 000 m2, varav ca 500 000
m2 kunna saluföras i år.
Vi se alltså, att det finnes möjlighet att få tak
täckta, även om pappen skulle tryta.
Tegel.
Tegelindustrien har med berömvärd skicklighet
omlagt driften vid de flesta bruken till vedeldning,
vilken visserligen fördyrar teglet, men som måste
tillgripas i de industrier, som icke kunna erhålla
koltilldelning. En del bruk, som gjorde fasadtegel eller
hade mera svårbrända leror, fingo dock redan under
1941 en viss mindre koltilldelning, och man hoppas
att i år kunna vara något mera generös med kol,
vilket borde verka förbilligande på teglet, i varje fall
motverka ytterligare prisförhöjning.
Den av byggmästare Olle Engkvist givna
mängden, 200 millioner sten, kan utan svårighet
produceras. En viss brist kommer möjligen att uppstå
under vårmånaderna, sedan de relativt små lagren
konsumerats och innan det nya teglet kommer fram.
Armeringsjärn, balkar och plät.
Beträffande armeringsjärn och balkar är
situationen osäker. Nödgas vi lita till landets egen
produktion, blir tillgången otillräcklig, och om den fortsatta
importen sväva vi i okunnighet. Den största
järnåtgången inom byggnadsverksamheten är för
kraftanläggningar, broar, industribyggnader och större
offentliga byggnader, under det att behovet av järn
för bostadshus är relativt obetydlig och bör kunna
tillgodoses, om så behövs, på de andra
byggnadsverkens bekostnad. Någon absolut säkerhet härom
kan man dock icke hysa, och industrikommissionen
har i skrivelse till konungen för några dagar sedan
endast velat uttala förvissning om att järnbehovet
för en bostadsbyggnadsvolym av 160—180 millioner
kronor inom de närmaste sex månaderna skall kunna
tillgodoses, under förutsättning att sträng
sparsamhet iakttages. Detta villkor är så mycket viktigare,
som erfarenheten visar, att olämpliga konstruktioner
kunna vid oförändrad last lätt driva upp
järnkvantiteten för exempelvis ett bjälklag 50—100 % över
minimibehovet. En garanti kommer att skaffas mot
allt järnslöseri, när staten medverkar i ett bygge, vare
sig denna medverkan sker i form av lån eller i form
av hjälp att anskaffa järn.
Vid sträng sparsamhet bör järnåtgången vid en
bostadsbyggnadsvolym av 250 millioner, vilken av
byråchefen Alf Johansson ansetts behövlig, kunna
stanna vid ca 10 000 ton.
Att besvara ingenjör Engkvists fråga, om 77 000
ton balkar och armeringsjärn kunna ställas till
landets samlade byggnadsverksamhets förfogande, är
svårt.
Landets valsverk producera ca 40 000 ton
armeringsjärn och 5 000 ton balkar. Importens storlek är
däremot omöjligt att med någon grad av
säkerhet-angiva. År 1938 importerades ca 130 000 ton för
byggnadsverksamheten användbart järn. Om man
skulle våga gissa på en import i år av 40—50 % av
denna kvantitet, komma vi till ca 58 000 ton. Svenskt
och importerat järn tillsammans alltså ca 103 000 ton.
Högre kunna vi tyvärr knappast sätta våra
förhoppningar.
Härutöver torde möjligen en del byggherrar och
entreprenörer ha upplagt vissa materiallager.
Om 77 000 ton kunna tagas ur denna kvantitet
beror på hur mycket som konsumeras av kraftverk,
kommunikationer m. m., vilka icke inkluderas i
ingenjör Engkvists beräkning.
Tillgången på plåt är icke tillfredsställande.
Täckning av tak med plåt väntas kunna ske i ungefär
samma utsträckning som under 1941 men knappast i
högre grad. Tillgången av plåt till radiatorer får
anses tämligen god,
Virke och glas.
Under normala förhållanden skulle den
träkvantitet som beräknats erforderlig för det av ingenjör
Engkvist skisserade programmet, 20 mill. kbfot, vara lätt
att få fram och någon omöjlighet torde det icke heller
nu vara. Före kriget importerades avsevärda
kvantiteter byggnadsvirke från Finland, speciellt till
Stockholm. Denna import har i det närmaste
upphört, och det kan givetvis bliva vissa svårigheter
innan marknaden hinner ställa om sig. Med all
sannolikhet måste även exportverken tagas i anspråk i
den mån de mindre sågverk, som i regel äro
byggnadsindustriens leverantörer, ej ensamma kunna
tillfredsställa den ökade efterfrågan.
Ingenjör Engkvist uppgav den glasförbrukning,
148
14 mars 1942 148
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
