Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12 ½. 23 mars 1942 Tekniska krisproblem - Byggnadsindustrien. Elektriska installationer, av Nils Malm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
rar emellertid denna sak numera på annat sätt än
genom förtenning, t. e. genom ledarnas omspinning
med pappersband.
Den tredje metallen, som i detta sammanhang har
betydelse och varå brist råder, var ju blyet, vilket
ingår i blymantlade ledningar, som användas i
källare, vindar, garage och därmed jämförliga lokaler.
Användningen av blymantlade ledningar är
emellertid redan nu starkt beskuren genom licensförfarande,
och man bör räkna med att dylika ledningar endast
undantagsvis kunna ställas till förfogande. Man kan
emellertid i allmänhet utan större olägenhet använda
andra ledningar än blymantlade i dylika lokaler.
I fabrikation av fredsledningar ingår ju även
bomull. Detta ämne kan emellertid utan större olägenhet
ersättas med cellull eller konstsilke.
Jag kommer nu till den mörkaste sidan av nu
föreliggande spörsmål, nämligen gummibristen. I
samtliga ledningar av fredsutförande består
ledningshöljet av rågummi, som vulkaniserats och uppblandats
med vissa kemikalier. Gällande, av
kommerskollegium fastställda normer för isolerade elektriska
ledningar innehålla visserligen icke föreskrift om
gummihalt, men de innehålla vissa föreskrifter om
isola-tionsskiktets isolationsförmåga, draghållfasthet,
tänjbarhet m. m. Dessa föreskrifter, sådana de lydde före
krigsutbrottet, kunde icke innehållas utan tillsats av
20 à 40 % rågummi. Redan strax efter
krigsutbrottet nödgades man emellertid pruta på anspråken. I
de för fast förläggning avsedda ledningar, som
tillverkats därefter, har rågummihalten successivt sänkts
från 20 till ca 10 %. Dessa ledningar kunna dock
betraktas som jämförelsevis goda och några
betänkligheter ur säkerhetssynpunkt mot deras användning
behöva knappast hysas. Som bekant har emellertid
situationen på gummifronten på senaste tiden
katastrofalt skärpts, och ledningsfabrikanterna torde för
den närmaste framtiden icke kunna påräkna någon
tilldelning alls för framställning av ledningar av den
typ, jag nu talar om. Vilka utvägar stå då till buds?
Den möjlighet, som ligger närmast till hands är
givetvis att använda regenererat gummi.
Verkställda prov ha visat, att man med regenererat gummi kan
åstadkomma skapliga ledningar, och fabrikationen
håller f. n. på att omläggas för regenererat gummi.
Dessvärre är emellertid tillgången på skrotgummi
starkt begränsad, och de olika intressena slåss om de
kvantiteter, som stå till buds. Det är icke troligt att
ledningsfabrikanterna ens för innevarande år kunna
få sitt behov av skrotgummi täckt, och ju mer tiden
lider desto mindre kvantiteter härav kunna påräknas.
Andra utvägar måste därför tillgripas snart nog.
Såvitt nu kan bedömas måste lösningen bli att som
isolation kommer till användning antingen
bitumen-impregnerat papper eller gummi-liknande ämnen av
ett eller annat slag. Pappersisolerade ledningar
framställas redan nu fabriksmässigt och kunna utan
betänkligheter tillåtas för användning vid utvändig
förläggning i torra lokaler. Att tillåta dem för
indragning i inputsade rör är emellertid mera betänkligt
och måste betraktas som en nödfallsutväg.
Vad det syntetiska gummit angår, så stå
möjligheter att använda de utländska patenten på bunagummi
oss icke till buds f. n., utan vi måste söka hjälpa oss
med egna krafter. Ett intensivt forskningsarbete har
pågått inom landet på detta område och pågår allt-
jämt. Möjligheter för fabriksmässig tillverkning inom
landet av ett gummiliknande ämne, etylcellulosa,
torde för närvarande finnas. Detta material är
sannolikt användbart för fast förlagda ledningar. Att
materialet är mycket underlägset det naturliga gummit
är emellertid säkert. Särskilt är tänjningsförmågan
otillfredsställande. Huruvida den pappersisolerade
eller den etylcellulosaisolerade ledningen kommer att
tillgripas då naturgummit tagit slut, beror på
resultatet av vissa undersökningar, som ännu icke äro
slutförda.
Vad jag här anfört gäller uteslutande fast förlagda
ledningar. För s. k. flyttbara ledningar —-
sladdledningar —- kunna varken pappersisolerade eller
etylcellulosaisolerade ledningar användas. Tillsvidare
kunna vi icke klara fabrikationen av sladdledningar
utan naturgummi. För att dessa sladdledningar
skola få nödig slithållfast- och böjlighet räcker det icke
heller med enbart regenererat gummi utan det fordras
åtminstone någon tillsats av rågummi. Med hänsyn
till vad jag nyss nämnde om tillgången på gummi
— såväl rågummi som regenererat — måste vi räkna
med att tillgången på sladdledningar och därmed
jämförliga ledningar blir mycket begränsad. Detta
förhållande berör väl egentligen icke
byggnadsindustrien på annat sätt, än att det event, kan komma
att möta svårigheter att anskaffa sådana ledningar,
som erfordras för provisorisk belysning å
arbetsplatserna. Det är alltså icke uteslutet att dylik
belysning måste ordnas med karbidlampor.
Såsom framgår av vad jag sagt, böra efter vad nu
kan bedömas, ledningar och andra i de elektriska
installationerna ingående tillbehör kunna
tillhandahållas om ock i begränsad omfattning. Anledning att
befara att byggnadsproduktionen skulle hindras av
brist på elektrisk materiel, synes sålunda icke
föreligga för närvarande. Däremot kan ej bestridas, att
vi måste räkna med en ganska avsevärd sänkning av
kvaliteten på de elektriska ledningarna. Vi ställas
därmed inför ett svårt och ömtåligt spörsmål,
nämligen hur långt man med hänsyn till säkerheten, främst
då brandsäkerheten, vågar gå med
kvalitetssänkningen. De äldre av oss ha ju i minnet
erfarenheterna med kristidsledningar från förra världskriget.
Dessa ledningar ledde otvivelaktigt till en ökning av
eldsvådorna under åren närmast efter kriget. Jag
vågar icke göra några förutsägelser, huru det i detta
avseende kommer att gå med våra nya
kristidsledningar. Jag vill emellertid framhålla, att kontrollen
över ledningsmaterielen nu är en helt annan än
under förra kriget. Ledningarna framställas numera
efter noggrannt specificerade, av kommerskollegium
fastställda bestämmelser, och att dessa innehållas
kontrolleras av Svenska Elektriska
Materielkontrollanstalten. Ledningar, som icke äro godkända av
anstalten, få icke saluföras inom landet. På frågan om
de nya kristidsledningarna komma att erbjuda
skälig säkerhet kan emellertid dessvärre endast
erfarenheten ge ett fullt säkert svar. På grund därav kunna
dessa ledningar icke tillåtas för användning annat
än tillsvidare. Skulle erfarenheten visa, att de äro
allt för undermåliga, måste de utbytas, när materiel
av fredsutförande åter finnes i marknaden.
Kostnaden för dylikt utbyte kan uppskattas till ungefär 1 %
av fastighetsvärdet, vilket jag tycker icke bör verka
nämnvärt avskräckande, i all synnerhet när stora
156
14 mars 1942 156
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
