Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 15. 11 april 1942 - Problemet Sandöraset, av Carl Forssell, Erik Nelander, Justus Osterman och Ivar Häggbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
en yttre sidobelastning av just den antagna storleken
varit för handen i föreliggande fall, såvida icke F. i
medvetande om sin oförmåga härutinnan föredrager
att återkalla sin "bevisföring" för tangentmodulen.
Detta har F. för övrigt — medvetet eller omedvetet
— redan indirekt gjort i artikelns senare hälft, då han
i fråga om stötfogarnas inverkan skriver "Hur dessa
än voro utförda, hava de dock försvagat
ställningen — — —-". Då utförda försök, även de av F.
refererade, klart visa, att avlastningskurvan till en
början är vertikal, är nämligen uttalandet i den
refererade meningen oförenligt med en fortsatt tro på
tangentmodulens riktighet. Att F. kunnat begå det
misstaget att i sina beräkningar använda
tangentmodulen synes endast kunna förklaras av det
förhållandet, att F. utan vidare överflyttat denna modul från
de elementära beräkningar, som ofta ingå i det
rutinmässiga konstruktionsarbetet, och där
tangentmodulen normalt kan användas. Det felaktiga i att i
förevarande fall använda tangentmodulen är för den i
frågan insatte så uppenbart, att någon vidare
diskussion härutinnan icke borde tarvas.
F. skriver vidare, att vi synas hava förbisett, att
stor spridning av hållfasthetssiffrorna är ofrånkomlig
vid träkonstruktioner. Detta är icke förhållandet. Men
vi hava hävdat, att då antalet prov är så litet och
spridningen är så stor, som vad fallet är vid de av F.
refererade provningarna, kunna icke några säkra
slutsatser dragas av enbart dessa försök. Vi hävda
fortfarande denna mening. En så stor spridning av
proven som i föreliggande fall — vilken spridning delvis
kan anses härröra från ovanan med provningar hos
de personer, som utfört proven, eller från
provningsanordningarna — borde föranlett, att provningarna
kompletterats.
Det är vidare att konstatera, att F:s svar på
framställda önskemål om ytterligare uppgifter angående
provningarna uteblivit.
Vad näst sista stycket i F:s inlaga beträffar är
endast att framhålla, att Kungl, kommissionens och
Kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
omnämnande i det sammanhanget måste innebära, att
kommissionens utredningar resp. styrelsens utlåtande där
åsyftas, då ingendera gjort något uttalande i frågan
utöver nämnda aktstycken. I övrigt ankommer det
på tidskriftens redaktion att svara, på, huru sådant,
som i detta stycke skrives, kan hava fått intagas i
Svenska teknologföreningens tidskrift.1
Vi konstatera slutligen, att F. icke framfört någon
ny invändning mot våra i häfte 1941/35 publicerade
utredningar, vars resultat fortfarande står ovederlagt.
Även slutorden i vårt tidigare beriktigande äga
därför alltjämt giltighet.
Erik Nelander och Justus Österman.
I sitt sista diskussionsinlägg anser professor
Forssell, att min artikel innehåller "diverse oriktiga
påståenden" angående betydelsen av den insats en av
bolagets ingenjörer skulle gjort beträffande teoriens
förbättring. Då professor Forssell ej närmare
definierat vad som avses med det allmänna uttrycket
"diverse oriktiga påståenden", kan jag inte nu
bemöta detta uttalande.
Jag får framhålla, att jag aldrig förutsatt något
i Red. är fullt beredd att inför vederbörligt forum besvara
denna fråga, om den eventuellt framställes.
om stötfogarnas storlek, vilket Forssell nu gör
gällande. Jag har bevisat, att om man i likhet med
Forssell förutsätter maximum 1 mm stötfog och hans
placering av fogarna, så blir rörelsen, som bestämmer
kraften på spiken av symmetri- och sannolikhetsskäl
blott 0^25 mm och ej 1 mm, som Forssell räknar med.
Det synes som om Forssell fortfarande sätter
likhetstecken mellan fogens och rörelsens storlek, en sak
som man ej får göra.
Sedan professor Forssell beträffande ju-värdet i
uttrycket t0 — ß ■ Tmed sökt visa, att detta "törhända"
rätteligen bör höjas över 1,30 eller att det t. o. m. kan
bli oändligt stort, kan jag konstatera, att Forssell
numera räknar med n^l ,0, vilket värde erhålles ur
min första artikel.
I TT aa 1942/5 påstår professor Forssell, att för den
här behandlade typen av balkar, som jag, för att
skilja från balkar av homogent material, kallat
sammansatta, generellt skulle gälla, att ß inte kunde bli
< 1,0. Då detta påstående ej är rätt och
knäckpåkän-ningen är direkt beroende av jtt-värdet, försökte jag
visa Forssell, att detta även är beroende av
spikmotståndet och valde som exempel gränsfallet, när
spikmotståndet går mot ± 0 och ß även måste gå mot ± 0.
I brist på sakliga argument kallar Forssell detta
"ett klumpigt gyckel i en mycket allvarlig sak".
För att komma förbi anmärkningen att
"skjuvningsmodulen" varierar från strävans mitt till dess
upplag på sätt, som såväl jag som ingenjörerna
Nelander och Österman tidigare påvisat, inför professor
Forssell begreppet jämnstark spikfördelning. Detta
måtte dock hänföra sig till någon tänkt sträva, ty
vid de korta knäcklängder, som Forssell hittills
diskuterat (3,92—14,0 m) hos Sandöställningens fläns, är
spikfördelningen konstant, vilket ej är detsamma som
jämnstark, varför spiklasten P ökar från
knäcklängdens mitt. Förskjutningen mellan elementen måste
där av symmetriskäl vara ;r= ± 0 och således kraften
pr spik även ■= ± 0. "Skjuvningsmodulen" blir
därför mycket stor vid den utknäckta strävans mitt, och
det återstår således fortfarande för professor Forssell
att fundera ut vilket värde mellan 10 000 och 70
kg/cm2, som rätteligen bör insättas i beräkningarna
i stället för det av Forssell använda 70 kg/cm2.
På motsvarande sätt kringgår professor Forssell
anmärkningen, att tangenten till
kraftdeformations-kurvan icke är bestämmande för
knäekningsbelast-ningen, genom att nu åter ändra förutsättningarna för
sina beräkningar. Han skriver: "En balk av spikad
plank kan enligt fig. 1 b samtidigt vara centriskt
tryckt av N och hava viss last, P, pr spik mellan
plankorna, om den enligt fig. 1 a utförts med just så
stor utböjning, att transversallasten, q, ger bjälkens
uträtning.1
Utan någon som helst motivering väljer Forssell
denna balk med initialutböjning, som har en sådan
besynnerlig transversallast, samt enligt ovan även
spiklasten P — konst., att den precis åstadkommer
balkens uträtning, när beviset skall gälla en balk, som
— då vindbelastning ej förorsakade raset — ej är
påverkad av transversallaster. Jag anser, att problemet
hade vunnit i klarhet, om professor Forssell till en
början visat, att påståendet är rätt för någon av de
tidigare diskuterade hypoteserna, enligt vilka trans-
i Kursiverat av artikelförfattaren.
11 april 1942
183
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
