Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 27. 4 juli 1942 - Stockholmsbebyggelsen, kommunikationerna och krisen, av Torsten R. Åström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
BRÜMW
MöbrhakJen
BRÄMMKYRKA
taooa J
ENSKEDE-
33000 t
I
som ett egentligt stopp för
stadens ur bostadssynpunkt
föredömliga
trädgårdsstads-bebyggelse. Däremot
behövs ett nyktert
hänsynstagande till de faktiska
krisförhållandena, vilka vi i
flera hänseenden icke varit
rustade att möta. En aldrig
så välbyggd och välplacerad
bostad på förortsområdet är
icke någon tillfredsställande
bostad om icke
kommunikationerna fungera
tillfredsställande. Ej heller torde
det böra föranleda ett
omedelbart uttömmande av alla
möjligheter i den inre
staden eller ett obehörigt
utnyttjande av reserverade
friområden till men för
framtida behov men väl en
allvarlig omprövning av
gällande
byggnadsbestämmelser och
stadsplanedispositioner.
Fig-. 4. Spårvägsbolagets förortslinjer och bebyggelsen i närheten av dessa år 1941.
mindre än omkring 7 000 personer i nybyggda eller
under byggnad varande eldstäder på de av
busskommunikationer betjänade ytterområdena.
Då staden trots krisen fortsätter att växa och den
normalt förefintliga bostadsreserven praktiskt taget
helt konsumerats, står man inför nödvändigheten att
skapa ytterligare nya bostäder för att hindra att
en sådan bostadsbrist uppstår, som rådde under och
närmast efter förra kriget. Det kombinerade
bostads-och kommunikationsproblemet är emellertid för
Stockholms vidkommande för den närmaste
framtiden mycket bekymmersamt. Busstrafiken i sin
helhet kan icke ökas så länge kriget och därmed
sammanhängande importsvårigheter varar, utan
ytterligare inskränkningar emotses. Spårvägsdriftens
trafikuppgift har avsevärt ökat utan nämnvärd ökning av
vagnparken. Nyanskaffning och nyanläggningar
stöta på betydande materialsvårigheter och långa
leveranstider. Först efter omkring V-j.2 år kunna
exempelvis nya förortsbanevagnar förväntas börja
levereras och för viss banmateriel är situationen
mycket oviss. Härtill kommer nödvändigheten av att
iakttaga sträng sparsamhet med åtskilliga jämväl
för spårvägsdriften viktiga förbrukningsmaterialier,
främst smörjmedel av olika slag, samt kravet på att
åtminstone tidvis förfara restriktivt även med den
elektriska drivkraften.
Under sådana förhållanden framstår som ytterst
angeläget att motverka varje onödig ökning av
transportarbetet. Den ur bostadssynpunkt nödvändiga
exploateringsverksamheten måste därför främst
inriktas på den inre stadens ännu kvarvarande,
outnyttjade möjligheter och först i nödfall bedrivas på
ytterområdena där den i så fall måste inriktas på
områden invid befintliga spårkommunikationer, för att
situationen icke skall bli helt ohållbar. En sådan
ändring av den hittillsvarande
exploateringsordningen under senare år behöver icke och bör icke verka
Emellertid ge krisen och
de nuvarande kommunikationssvårigheterna
anledning till en allvarlig tankeställare angående
Stockholmsbebyggelsens vidare utveckling över huvud
taget. Härvid uppställer sig då frågan om
Storstockholms nuvarande omfattning, möjligheterna att
inom dess bebyggelseräjong inrymma och på lämpligt
sätt förlägga ytterligare bebyggelse och vilken
ytterligare folkökning som kan vara att förvänta.
Till Stockholm såsom samhällsbildning i vidare
bemärkelse eller vad man kallar Stor-Stockholm plägar
förutom den egentliga staden med sina tre
ytterför-samlingar räknas en avsevärd del av det utanför
stadens jurisdiktionsgräns liggande förortsområdet,
inrymmande ett flertal i administrativt hänseende
självständiga samhällen, men med en befolkning, som i stor
utsträckning har sitt arbete förlagt till Stockholm, och
som i sin tillvaro över huvud taget är beroende av
huvudstaden, med vilken den står i förbindelse genom
regelbundna, mer eller mindre tätt trafikerade
kommunikationsleder. Även omvänt finnas åtskilliga i
huvudstaden bosatta innevånare, som ha sin verksamhet
förlagd till grannsamhällena. Ifrågavarande
förortsområde sträcker sig ända till 20 à 25 km ut från
Stockholms centrum. Den av Stockholms närhet betingade
förortsbebyggelsen inom detta område är väsentligen
tillfinnandes inom cirka 15 km avstånd från stadens
centrum, fig. 5. Detta, det aktuella förortsområdet
omfattar, förutom stadens egna ytterförsamlingar, de
tre städerna Sundbyberg, Djursholm och Lidingö,
köpingarna Hässelby villastad, Stocksund och
Saltsjöbaden samt helt eller delvis tretton av de
närbelägna kommunerna (socknarna), nämligen Solna,
Nacka, Spånga, Danderyd, Täby, Östra Ryd, Bo,
Tyresö, Österhaninge, Huddinge, Lovö, Järfälla och
Sollentuna, inom vilka nära ett tjugotal
municipal-samhällen finnas. Den sammanlagda folkmängden
inom denna samhällsbildning uppgick vid årsskiftet
1941—42 till i runt tal 720 000 personer, varav på
328
11 juli 1942
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
