Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 32. 8 aug. 1942 - Jordbruksarbetets rationalisering, av Nils Berglund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskrift
tion per manstimme. Yi skola nu se något närmare
på hur denna rationalisering verkat under de två
senaste årtiondena, dvs. de som kännetecknas av
övergång till motordrift.
Professorn i lantbruksekonomi vid
Lantbrukshögskolan L. Nanneson har i en nyligen verkställd
utredning undersökt arbetsförbrukningen under
tidsperioden 1919—1941 vid ett antal storjordbruk.
Resultatet av denna utredning har Nanneson framlagt i
en uppsats om "Jordbrukets driftekonomiska
förhållanden och lönsamhet under det senaste
kvartsseklet" vilken uppsats ingår i den synnerligen
intressanta jubileumsskrift, som Sveriges lantbruksförbund
i juni månad i år utgav med titeln "Sveriges
lantbruksförbund 1917—1942" (Lantbruksförbundets
tidskriftsaktiebolag, Stockholm). Ett utdrag ur denna
Nannesons uppsats har gjorts i form av diagrammet
över arbetsfördelningen vid mellansvenska
storjordbruk enligt fig. 1.
Den streckade linjen i diagrammet anger det
"normala" arbetsbehovet, varmed förstås de av
Lantbruksförbundets driftbyrå i början av 1920-talet
fastställda normaltalen för arbetsförbrukningen per
hektar av olika odlingar samt per djurenhet. Dessa
normaltal äro byggda på erfarenhetsmaterial från
storjordbruk, som vid den tidpunkten (1920) utmärkte
sig genom särskilt god ekonomisering med den
mänskliga arbetskraften.
Den heldragna kurvan anger medeltalet av den
verkliga arbetsförbrukningen vid ca 65 representativa
egendomar. (Med arbetsförbrukning per hektar
förstås här arbetsförbrukning för både växtodling och
djurskötsel, sålunda den totala arbetsförbrukningen
fördelad på gårdens åkerareal.)
Man finner av diagrammet, att detta medeltal i
början av 1920-talet låg avsevärt över det "normala"
arbetsbehovet. Mot slutet av 1920-talet skuro
kurvorna varandra. Under 1930-talet fortsatte
arbetsförbrukningen att sakta sjunka, till en början helt
långsamt under påverkan av den ekonomiska
depressionen vid 1930-talets början. Omkring år 1936 sänker
sig kurvan ånyo mycket starkt. Yid den tiden
genomfördes nämligen en lagstadgad arbetstidsreglering
i jordbruket, som tvingade jordbrukarna att
ekonomisera ännu mera än tidigare med den mänskliga
arbetskraften. Dessutom konkurrerade industrin,
byggnadsfacken, trafikföretagen m. fi. mycket hårt
med jordbruket om arbetskraften. Arbetslönerna
kommo därför att höjas i jordbruket, och detta i sin
tur medförde, att jordbrukaren måste se till, att den
enskilde arbetaren presterade avsevärt mera per
arbetstimme. Detta kunde ske genom insättande av
flera maskiner och då framför allt av traktorer. Den
av mig tidigare nämnda starka ökningen av
traktor-anskaffningen under åren 1937—1939 får ses i
belysning av sistnämnda förhållande.
Jämföra vi sedan den heldragna kurvans läge år
1919 och år 1941, finna vi, att arbetsförbrukningen
sjunkit från nära 390 arbetstimmar per hektar till
ungefär 200 arbetstimmar per hektar, dvs. att
arbetsförbrukningen sjunkit till hälften. Om detta säger
Nanneson i sin uppsats följande: "Vad som i det
nämnda hänseendet (arbetsförbrukningens reducering)
presterats under det senaste kvartsseklet, väl icke
vid alla men dock vid ett mycket stort antal
medelstora och större jordbruk, är i och för sig synnerligen
Fig. 1. Arbetsförbrukningen vid mellansvenska storjordbruk
åren 1919—1941.
anmärkningsvärt och ett utmärkt bevis på våra
jordbrukares förmåga av kraftanspännmg och rationell
anpassning. Vad jordbruket på detta område utfört,
kan säkerligen även tävla med mycket av vad vår
industri under samma period kunnat åstadkomma i
rationalisering och stegring av det mänskliga arbetets
avkastning."
Även på de egentliga bondgårdarna ned till 20
hektar här arbetsförbrukningen sjunkit mycket, ehuru
icke så starkt som på de nyss nämnda storjordbruken.
Maskinanvändningen i det mindre jordbruket.
Småjordbruken ha däremot ännu icke kunna följa
med i utvecklingen. Detta bottnar i att
jordbruksarbetet är sammansatt av en mängd olika göromål,
som skola utföras vid olika årstider. Många arbeten
äro på en liten gård så snart undanstökade, att
användningstiden per år blir för varje maskin mycket
liten. I detta avseende finnes en grundskillnad
mellan mekaniseringen av t. e. en hantverkares lilla
verkstad och ett litet jordbruk. Hantverkarens maskin
kanske begagnas lika många dagar eller veckor på
året som jordbruksmaskinen användes i timmar.
Den korta användningstiden för varje maskin och
varje redskap medför självfallet, att
avskrivnings-och räntekostnaderna bli oproportionerligt stora, om
man uträknar dem per arbetstimme, och
timkostnaden blir desto större ju färre timmar maskinen
användes per år.
Nu har Sverige 270 000 gårdar med en areal mellan
2 och 20 hektar men endast 36 000 gårdar med en
areal över 20 hektar (ehuru de senares sammanlagda
areal är dubbelt så stor som de förras). Man kan
därför säga, att det svåraste problemet beträffande
jordbrukets mekanisering är, hur det mindre
jordbruket skall bli i tillfälle att begagna maskiner för
rimlig kostnad.
Flera åtgärder äro därvid möjliga, och några kunna
tillgripas samtidigt.
Idealet vore ju, att det för det mindre jordbrukets
behov kunde tillverkas små och billiga maskiner och
redskap. I många fall bli dock småmaskinerna
relativt sett dyrare än de större. Ä andra sidan kan
man sannolikt komma betydligt längre än vad hittills
skett, särskilt som småmaskinernas kundkrets är
fyrdubbelt större än de större maskinernas. Det är
också min bestämda tro, att det för industrien ännu
finnes mycket att göra i avseende på tillverkning av
15 aug. 1942
3 367
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
