Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 34. 22 aug. 1942 - Till minnet av Helge Palmcrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Termisk ^Tidskrift
åren 1861—64, men i likhet med många av sina
kamrater lyckas han inte vinna någon fast anställning,
varför han återvänder till hembygden. Där utförde
han mer eller mindre på egen hand ingenjörsarbeten,
till dess han åter 1867 bosätter sig i Stockholm och
mera systematiskt ägnar sig åt uppfinnarverksamhet.
En av honom konstruerad gevärsmodell förevisades
för 1867 års vapenkommitté, med resultat att han
antogs till ritbiträde hos denna kommitté. Det var
denna anställning i förening med de till Sverige
inkomna nyheterna om ett nytt vapen, en
batteri-kanon eller mitraljös, som förde honom in på arbetet
med att konstruera en kulspruta. Detta blev
vändpunkten i hans liv. Under ett ivrigt
experimenterande och sökande, under en tid, då han delade sig
mellan fiolen och skruvstycket, brottades han med
konstruktiva detaljers utformning och nådde för den
tiden lysande resultat. Alla de idéer och
tillverkningsprogram, som ligga till grund för
kulsprutetillverkningen av i dag, återgå i princip på Palmcrantz’
arbeten.
I en tidning för år 1878 kallas Palmcrantz’ då
mycket uppmärksammade kulspruta för dödens
skördemaskin. Det ser ut som en egendomlig tillfällighet,
att det skulle bli samme man, som konstruerat denna,
som också gav sig i kast med att konstruera den
svenska skördemaskinen för hö och säd,
slåttermaski-nen, skördemaskinen till det fredliga lantbrukets
tjänst. Den första experimentmaskinen var färdig
redan 1874. Samma år hade Palmcrantz
tillsammans med civilingenjör Theodor Winborg, grundaren
av Winborgs ättiksfabrik, startat en firma och på
Kungsholmen i Stockholm anlagt en mekanisk
verkstad för tillverkning av kulsprutor och sedermera
även för slåttermaskiner. Därmed var en för svenska
förhållanden märklig industri igångsatt.
I mångt och mycket blev denna verkstad ett
mönster. Med ett stipendiums tillhjälp hade Palmcrantz
besökt och studerat världsutställningen i Filadelfia
1876 och även väl satt sig in i de industriella
förhållanden, som funnos i Amerika och som voro
väsentligt mycket bättre än motsvarande förhållanden
här. Detta hade gjort ett mycket starkt intryck på
honom, och som industrichef och arbetsledare var
han banbrytare. Han lyckades bl. a. till arbetarnas
bästa genomföra sådana, för den tiden nya
förhållanden, som till exempel åtta timmars arbetsdag. Även
själva planläggningen av fabriken var mönstergill,
J<i? Sel modern, att vi skulle kunna kalla den
funktionalistisk.
Palmcrantz’ sätt att arbeta med sina konstruktioner
hade många likheter med en annan svensks —
Alexander Lagermann — arbetsmetoder. Båda hade
nämligen förmågan att så att säga tänka i tre
dimensioner, att i hjärnan göra upp även de mest invecklade
mekaniska rörelseschema och att för sin inre blick
med fotografisk tydlighet se, huru detta i praktiken
borde utformas och att ganska omedelbart fästa
resultatet på papperet. Detta är en sällsynt och för en
ingenjör betydelsefull naturens gåva. Skarp i
tankegången, var Palmcrantz mycket kritisk mot sina egna
arbeten och släppte ingenting ur händerna, som han
icke ansåg vara tekniskt färdigt. Alltför van att
brottas med verkliga svårigheter, mötte han de mindre
med glatt humör. För dem, som icke kände honom,
föreföll han sträv. Originaliteten, ensamheten och de
små tillgångarna i ungdomens dagar hade hos honom
framkallat en viss kantighet i sättet, som ej gick att
utjämna även under senare år, då gynnsamma
förhållanden satt honom i en ny och bättre ställning.
Palmcrantz var gift med sin kompanjons dotter,
Susanna Josefina Winborg, som avled 1925 i den
höga åldern av 87 år. Av deras två barn lever sonen
Gustaf Palmcrantz; dottern, gift med tullkontrollören
Hjerner, avled däremot 1915.
Helge Palmcrantz avled den 22 nov. 1880, endast 38
år gammal. Hans bortgång grep mycket starkt många
svenskar, som i honom sågo förebilden för en god
ingenjör och framgångsrik industriman. I Tekniska
museets arkiv finnes ett brev från Gustaf de Laval,
vars gagnerika verksamhet som uppfinnare och
konstruktör just då hade börjat bli mera allmänt känd.
Ur detta impulsiva brev, tydligen skrivet under det
omedelbara intrycket av Palmcrantz’ död, må här
citeras följande:
"Sverige har i dessa dagar förlorat en af dess
ädlaste krafter, Ingeniören Helge Palmcrantz. Jag vill
här i korta drag framhålla hans lifsgernings betydelse.
Sverige har visserligen en industri, men snart sagt
uteslutande råämnesindustri, dvs. en industri, som
har till mål att förse andra nationer med råämnen.
En sådan industri har i allmänhet föga konkurrens,
men är också relativt föga lönande, växte svenska
furan litet hvarstädes, skulle nog med svenska lynnet
det stå lika klent med trärörelsen som med andra
förvärfsgrenar. Förädlingsindustri, d. ä. en
tillverkning af förnödenhetsartiklar, som utan vidare arbete
äro för dyra att af den stora allmänheten förbrukas,
sakna vi med några få undantag i det stora hela.
Vi hafva nu en gång fått den öfvertygelsen att sådant
arbete ej kan göras af oss så billigt och så bra, i
sådan skala, som i utlandet. Ske dig som du tror,
är en moralisk regel, som i stort, statistiskt räknadt,
verkligen synes hålla streck.
Palmcrantz har nu med mångåriga (sedan 1866)
försakelser och oerhörda kraftansträngningar i vårt
klentrogna Sverige från ett intet åstadkommit ett
storartat industriellt etablissement för tillverkning af
förädlade varor och segerrikt bestått profvet mot
utlandets täflan.’ Många hundra arbetare hafva der
fått sin bergning och blifvit upparbetade till en för
våra svenska förhållanden framstående skicklighet,
kapitalen hafva dessutom introducerats i en ovanlig
skala (så uppskat. ensamt P:s netto i fjol till närmre
millionen). Kampen för tillvaron, som gäller
nationer likaväl som individer, har i vårt samfärdselns
tidehvarf blifvit ekonomisk i än högre grad än
någonsin förr; det gäller svälta eller icke svälta, men den
som svälter och ej som förr med knytnäfvar eller
Vapen kan lindra sin nöd blir den andre, som icke
svälter, underlägsen och måste förgås. Han har
visat oss att det endast var en inbillning att vi ej
kunnat våga oss på förädlingsindustri i täflan med
utlandet. Bibringa oss svenskar, kapitalister,
arbetare, nationen denna tro, och vi kunna segra, förmå
mycket, och du har uträttat ett stort verk; drag ett
strå till denna stack och du skall hafva gjort en god
gärning.
Då skulle ej tusentals förgås af nöd och moraliskt
elände, i nittionio fall av 100 följden af arbetsbrist,
ej tusentals af våra mest energiska medborgare
öfvergifva vårt land och med kraft och kapital bidraga
382
22 aug. 1942
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
