Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 45. 7 nov. 1942 - Ett industriellt framtidsprogram, av O. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
kommas genom utveckling av skogsbruket. Man kan
vidare knappast räkna med att industriens
konkurrensläge visavi utlandet efter kriget skall bli lika
gynnsamt som under förkrigsåren, ej heller med att
den starka differentiering av förädlingsindustrierna,
som genomfördes särskilt under 1930-talet, skall
kunna fortsätta i samma takt.
Vid ett bedömande av framtidsutsikterna måste man
också räkna med de bördor, som genom kriget läggas
på näringslivet, och som i stor utsträckning måste
belasta framtiden. Upprustningen och avspärrningen
tvinga till en kapitalförtäring, som även i vårt land
måste komma att ställa efterkrigstiden inför
omfattande återuppbyggnadsproblem. Denna
kapitalförtäring tar sig uttryck i en växande statlig skuldbörda,
som industrien direkt ooh indirekt måste vara med
om att bära. Härtill kommer bl. a. att skattetrycket
även efter kriget måste väntas bli hårt.
Författaren förbiser inte, att överraskande tekniska
framsteg eller oväntade marknadsförbättringar kunna
väsentligt motverka de här antydda svårigheterna.
Men just detta att framåtskridandet efter kriget i hög
grad måste bygga på nya faktorer gör det sannolikt,
menar han, att industrien kommer att ställas inför
svåra anpassningsproblem. Det är därför så mycket
mera nödvändigt att i tid söka efter nya
utvecklingsmöjligheter och att pröva huru dessa skola kunna
förverkligas.
Industriens båda huvudproblem blir i framtiden
liksom nu att finna en marknad för sina produkter och
att framställa dessa så ekonomiskt som möjligt.
Ifråga om avsättningsmarknaderna understrykes att
de naturligtvis i hög grad bli beroende av krigets
utgång. Ingen kan nu förutse, var nya marknader
kunna öppnas, och vilka produkter som till
fördelaktigaste pris kunna säljas. För närvarande måste
vi därför inskränka oss till att hålla högsta möjliga
beredskap för en framtida exportoffensiv. Detta sker
bäst genom ständiga studier av förskjutningarna i
världshushållet under krigets gång, genom teknisk
forskning i syfte att framskapa nya varutyper och
framför allt genom en oavlåtlig strävan att förbilliga
produktionen.
Hemmamarknaden erbjuder i viss mån likartade
problem, men den kan dock i högre grad påverkas
genom planmässiga åtgärder från svensk sida. I
detta avseende pekar författaren särskilt på
nödvändigheten att garantera industrien
sysselsättning-under den period av svår anpassning, som måste
följa efter krigets slut. Om en avsättningskris då
skulle uppstå, ha vi icke råd att låta industriens
kapacitet stå delvis outnyttjad. Det är därför angeläget
att redan nu planera en avsättningsreserv inom
landet för den industriella produktionen. Som
angelägna sådana reserver nämnas främst industriens
arbetarbostäder, jordbrukets anläggningar och redskap
samt skogsbrukets utrustning med vägar och
maskinella anordningar.
Allra viktigast i ett framtidsprogram för industrien
äro emellertid de åtgärder, som i vidaste bemärkelse
syfta till att effektivisera och därmed förbilliga den
industriella produktionen. En sådan effektivisering
är angelägnare än någonsin, när ett försämrat
konkurrensläge i förening med tunga skattebördor hotar
att rubba balansen mellan de anställdas
levnadsstandard och företagens räntabilitet. Framför allt är det
därvid angeläget att undersöka, om icke den
industriella företagsamheten genom att klädas i delvis nya
former skulle kunna prestera något utöver vad som
tidigare har skett.
Här erbjuda sig många olika möjligheter. Ifråga
om rationaliseringen av själva driften, så har denna
visserligen i regel redan drivits till sin spets. Så är
däremot ingalunda fallet inom de näringsgrenar, som
de industriella företagen äro beroende av. Inom
skogsbruket exempelvis skulle priset på
cellulosaindustriens råvara kunna väsentligt nedbringas genom
en mera effektiv produktionsteknik. I detta syfte
rekommenderas främst en arrondering av de enskilda,
nu starkt splittrade skogsinnehaven genom frivilliga
byten, resp. omskiftning, samt som ett andra led nya,
mera mekaniserade former för samdrift av
skogsbruket på olika ägares marker. En dylik modernisering av
skogsbrukets metoder kräver också en omprövning
av själva formerna för arbetslivet i skogsbygden. Ett
modernt skogsbruk kräver arbetare med större
specialkunskap och den tidigare kombinationen mellan
arbete i jorden och i skogen kommer därför kanske
icke att erbjuda samma fördelar som tidigare.
Moderna vägar kunna även möjliggöra för
skogsarbetaren att bo på större avstånd från arbetsplatsen än
tidigare.
Industrien har även intresse av att jordbruksdriften
effektiviseras. Om jordbrukarna kunna upprätthålla
en socialt tillfredsställande standard med lägre
jordbrukspriser, så kunna också industriarbetarnas
levnadsomkostnader och löner hållas lägre, och den
svenska industriens konkurrensläge såväl på
export-som hemmamarknad förbättras. En effektivisering
skulle här få betydelse även ur
arbetsmarknadssynpunkt, ty jordbruket är vår mest arbetskrävande
näringsgren. Även relativt begränsade
rationaliseringsåtgärder kunna därför frigöra mycket avsevärda
mängder arbetskraft, vilket är betydelsefullt med
tanke på den kommande, ur
arbetsanskaffningssyn-punkt ogynnsamma befolkningsutvecklingen. Som
lämpliga effektiviseringsåtgärder rekommenderas här
bl. a. en sammanslagning av mindre gårdar till större,
mera rationella brukningsdelar, bättre täckdikning
och gödsling samt anpassning av grödorna efter
markens beskaffenhet och klimatet i olika landsdelar,
vidare en förbättring av jordbruksmaskiner, redskap,
byggnader m. m.
Effektivitetssträvandena kunna emellertid även
följa andra vägar. Docenten Svennilson påpekar, att
industriföretagen ha funnit att de vid lösande av
många frågor, exempelvis gällande export,
prisbildning och arbetsavtal kunnat uppnå bättre resultat
om de samverka än om de arbeta var för sig. De
olika sammanslutningar, som i detta syfte byggts upp,
lia emellertid hittills i relativt begränsad
utsträckning ägnat sig åt industriens produktionsproblem •—
enkannerligen dess strävan till höjd effektivitet. För
framtiden måste de möjligheter, som här föreligga,
bättre tillvaratagas. Hur detta skall gå till belyses
närmare i bokens senare hälft, som delvis skrivits av
civilingenjör Waldenström.
Det är framför allt på två vägar som en sådan
samverkan mellan företagen anses kunna skapa
nnderlag för fortsatt industriell utveckling. Den ena
gäller gemensam teknisk forskning. En sådan vidgar
industriens råvarubas, förbilligar produktionen och
524
7 nov. 1942
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
