Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
lägg på sprickytor eller uppträdandet av gångformig
ozokerit. Vanligen äro sprickorna så små eller så
tillslutna att de ej kunna upptäckas på borrkärnor,
men gångar av ozokerit ocli jordvax kunna ibland
antaga mäktiga dimensioner. Från Amerika omtalas
sålunda en gång på 11 km längd, upptill 3/4 m
bredd och som kunnat följas ner till ett djup av 60 111.
Även från de rumänska oljefälten äro sådana gångar
kända.
Jämte oljans vandring längs sprickor måste man
nog också tänka sig, att en eventuellt samtidig
infiltration kan äga rum. Några entydliga bevis, att
så verkligen sker, äro emellertid svåra att
frambringa. Däremot har infiltration av saltvatten
flerstädes blivit observerad och vad som gäller för
vatten borde principiellt även gälla för olja.
När oljan så småningom samlar sig i större mängd,
sker detta ej i underjordiska sjöar eller, ådror utan i
bergarternas porer. I detta sammanhang är det av
största betydelse för oljegeologen, att inte bara olja
förefinnes, de oljeförande skikten måste även ha
förmåga att avge olja. Är porvolymen liten, kan
visserligen olja anrikas, men ingen olja avges. Leror
kunna sålunda vara oljeförande, men deras
porvolym är i allmänhet så liten att de ej avge någon olja.
Därför komma endast bergarter med stor porvolym i
fråga och oljeförande sand är på så sätt att föredraga
framför sandsten, där porvolymen minskats, genom
att sandkornen äro sammankittade. Den lämpligaste
oljesanden är den, där sandkornen ha ungefär samma
kornstorlek och ej sådan där kornstorleken växlar
allt för mycket. De mest produktiva oljefälten har
man funnit i kalklager, där kalken varit porös och
rik på hålrum och sålunda särskilt lämpad som
oljereservoar.
Under oljans vandring uppåt är det emellertid inte
endast tillräckligt, att lämpliga bergarter förefinnas
för dess anrikning. Oljan besitter även ett betydligt
tryck och diffunderar lätt bort. Enbart under
förutsättning, att för oljan ogenomsläppliga lager
förefinnas ovanför, kunna större ansamlingar av olja
bindas. Sådana lager kallas i amerikansk terminologi för
"caprocks". Splittras ett sådant skyddande lager
genom rörelser i jordskorpan, omöjliggöres en
anrikning.
Den slutliga ansamlingen av olja, som leder till
bildningen av produktiva oljefält, sker i regel när de
oljeförande formationerna utsättes för veckning. Vid
oljans vandring ocli koncentrering har den åtföljts av
det salthaltiga vattnet och vid den slutgiltiga
anrikningen sker en uppdelning efter specifik vikt.
Underst samlas vattnet, så oljan ocli överst jordgas. I
den ordningen förefinnas de i de högst liggande
delarna, alltså i själva antiklinalerna. Ha vecken
varit utsatta för överskjutningar eller förkastningar,
påträffas oljan i skänklarna, där den alltid söker nå de
högsta punkterna. Vanligen är oljan ej bunden
vid ett skikt utan vid flera över varandra liggande.
I en sådan- lagerserie når oljan i de undre skikten
längre bort från antiklinalaxeln än i de övre liggande
Samtidigt äro de undre skikten oftast rikare
oljeförande. Här gäller emellertid, att porvolymen i viss
mån är bestämmande, då oljan når större mäktighet i
lager med stor porvolym än tvärt om. I
mellanliggande lerlager i en sådan lagerserie förekommer
praktiskt taget ingen olja.
De veckade oljelagrens utseende visa högst
varierande utbildning, och erfarenheter från ett oljefält
stämma ofta inte alls med erfarenheterna från
ett annat. Det finnes korta, branta veck, vars längd
ej är större än dess bredd. Dessa utgöras av
de typiska domerna, där skikten luta ungefär
likvärdigt åt alla håll. Ä andra sidan förekomma de
utomordentligt långsträckta vecken, vilka i
längd-profil endast visa en svag undulation. Vecken
kunna vara regelbundna eller de kunna vara
assymetri-ska. I Rumänien ha de sålunda varit utsatta för
ensidigt tryck och utbildats som överskjutningsveck.
En särskild tektonik uppstår där lager av stensalt
eller gips förekomma. Dessa saltlager besitta en hög
grad av plasticitet, som är särskilt utpräglad i djupare
liggande lager där trycket är störst. Vid
veckning-ar pressas dessa lätt upp och bilda kraftigt utbildade
domer. Väl utbildade sådana saltdomer förekomma
i Texas samt i de rumänsk-galiziska oljefälten.
Oljans förekomst och beskaffenhet är fullkomligt
oberoende av bergarternas ålder och mäktighet.
Förutom några smärre undantag förekommer dock oljan
alltid i sedimentära bergarter, men i avseende på
åldern kunna dessa tillhöra alla geologiska epoker från
kambrium till recenta avlagringar. De allra rikaste
oljefyndigheterna påträffas emellertid i ordovicium,
devou, övre karbon, krita och tertiär, av vilka dock
tertiär lämnat mer olja än de andra epokerna
tillsammans.
Som regel torde man kunna säga, att oljefälten
ligga orienterade i förhållande till något
bergskedjesystem. Så är förhållandet med oljefälten på båda
sidor om Karpaterna i Rumänien och Galizien, i de
appalachiska oljeregionerna vid västra foten av
Alleghany-bergen, i den väldiga geosynklinalen
mellan Sierra Nevada och Coast Range i Kalifornien.
Flera exempel finnas emellertid på oljefält, vilka
ej äro bundna vid några veckberg som t. e.
oljefälten i Hannover, de amerikanska Midcontinent
(Kansas, Oklahama), Golfkusten (Texas, Louisiana).
Från genetisk synpunkt kan man indela oljefälten
i tvenne grupper, nämligen
1. Förlandstypen.
2. Epikontinentaltypen.
Karakteristiskt för förlandstypen är en relativt
hastig anrikning av oljan i samband med
bergskedje-veckuingens avslutande. Inom denna grupp äro
pa-raffinoljor vanligare än asfaltoljor.
Inom oljefält av epikontinentaltyp har en
långsammare anrikning av oljan ägt rum. Fälten ligga inom
områden med svag veckning eller äro bundna till
brottlinjer och saltdomer. Asfaltoljor äro vanligast.
Oljefält saknas helt inom själva veckbergen liksom
inom de stora resistensgebiten såsom den fennoskan
diska ocli den kanadensiska urbergsskölden. Vidare
saknas oljefält helt i eller i närheten av unga
eruptivbergarter, vilket även visar att oljans bildning ej har
något med vulkanismen att göra. De stora
stenkolsfälten från karbon, som sträcka sig från England
över Frankrike och Tyskland in i Polen och Ryssland
uppvisa en zon, som på några få undantag när, är
helt oljefri. De stora oljefälten i Karpaterna och
Kaukasus ligga långt utanför denna zon.
De första tecken, som ånge att olja eventuellt
finnes närvarande inom ett visst område, äro fynd av
oljehaltigt vatten i källor, asfalt eller jordvax på
4
10 jan. 1942
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
