Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fig. 11.
Katodzink
erhållen ur ren
lösning.
sten. En del föroreningar fällas partiellt genom
neutralisation av t. e. kiselsyra och koppar. Som
neu-tralisationsmedel användes numera nästan
uteslutande zinkoxid och då vanligen i form av rostgods, och
neutralisationen utföres, innan lösning och
laknings-rest separeras. För att undvika filtrering av stora
lösningsmängder tillsammans med stora
slammäng-der låter man huvudparten av den fasta substansen
sedimentera i stora Dorrförtjockare av trä. Den
någorlunda klara neutrala lösningen avrinner till
förrådsbehållare, under det att slammet pumpas till ett
tryckfilter. Filtreringen kan vara ett svårt problem,
i synnerhet om lösningen håller mycket kiselsyra.
Hänsyn härtill måste tagas redan vid val av
lak-ningsförfarande. Med tillhjälp av tryckfilter
exempelvis av typen Moore, Burt eller Sauberbrey—Jung
kan man dock lösa filtreringsproblemen. Som
filtermedium användes antingen kanfasduk eller poröst
stengods. Filterkakan tvättas med vatten i filtret,
lösgöres genom att luft tryckes genom
filtermembranet, uppslammas i vatten och pumpas till ett sugfilter
exempelvis av Olivertyp, där ytterligare tvättning
företages. Lakresten, som vanligen håller ca 25 %
Zn, bortkastas eller torkas och upparbetas på zink,
bly, koppar och ev. ädelmetaller. Ett flertal olika
metoder för bearbetning av lakresten användas.
Exempelvis förekommer det att den blandas med kol
och upphettas till ca 1 200°C i en liggande roterugn,
s. k. Waelz-ugn, varvid zink, bly och kadmium
avdestillerar och omedelbart oxideras av luftöverskottet
i ugnen samt sedan uppsamlas i gasfilteranläggning.
I andra anläggningar nedsmältes lakresten i en
bly-schaktugn eller i en speciell schaktugn, varvid bly
och zink avdrivas och uppfångas i
gasreningsanläggning under det att koppar och ädelmetaller erhållas
i form av en skärsten.
Zinkstoftrening.
Den neutrala zinksulfatlösningen håller nästan
alltid mangan, koppar, kadmium och bly som
föroreningar, och därjämte ofta kobolt, nickel m. fi. ämnen.
Den måste renas från flertalet av dessa ämnen och
denna rening är det svåraste och betydelsefullaste
momentet i den våta processen, enär tillåtna halterna
oftast röra sig om ett eller några mg/1. Koppar,
kadmium, bly och under vissa omständigheter även
kobolt och nickel kunna fällas med zink. Lösningen
behandlas i tankar med mekanisk omröring med
zinkstoft, som kan utgöras av "blue powder" eller
framställes genom sprutning av metall. Upp till
5 % zink hänfört till producerad elektrolytzink kan
åtgå för denna process. Föroreningarna
utcemente-ras på zinken, och sedan filtreras uppslamningen i
filterpressar. Filtreringen måste ytterst noga
övervakas. Zinkstoftet torkas och bearbetas på kadmium
och koppar. Lösningen måste ofta underkastas
ytterligare reningsoperationer. Exempelvis är det mycket
vanligt, att de sista koboltspåren fällas enligt en
rent analytisk metod med a-nitroso-/?-naftol.
Speciella reningsmetoder få tillgripas vid närvaro av
germanium m. fi. föroreningar. Ehuru sålunda
lutreningen är ett mycket svårt moment, är det möjligt
att lösa de flesta hithörande problem utan att behöva
tillgripa metoder som äro ekonomiskt orimliga.
Elektrolys.
Den renade lösningen elektrolyseras vanligen i
blyklädda trä-, cement- eller prodorittankar.
Anoderna äro i allmänhet förfärdigade av bly legerat
med 1 % silver och katoderna av aluminium. Zinken
utfälles till en tjocklek om 2—3 mm på katoden,
under det att svavelsyra regenereras vid anoden
under syrgasutveckling. Anodytan överdrages på
grund av oxidation med ett skikt av blysuperoxid.
Därjämte utfälles på anoden ur den vanligen starkt
manganhaltiga lösningen mangansuperoxid. En eller
ett par gånger om dygnet avdrages katodzinken och
då och då måste anoderna rengöras. Anodfallet
användes vanligen för oxidation av tvåvärt järn vid
läkningen. Elektrodavståndet minskas allt mera för
att sänka badmotståndet, och är i en del
anläggningar ej mer än 20—30 mm.
En elektrolystank innehåller exempelvis 13 anoder
och 12 katoder eller 28 anoder och 27 katoder med
en total katodyta om 15—30 m2. Strömstyrkan
uppgår vanligen till ca 10 000 amp. och
badspänningen till 3,0—3,6 voit. Strömtätheten är 300—1 000
amp./m2. Likströmmen produceras vanligen numera
med kvicksilverlikriktare, som vid höga spänningar
ha bättre verkningsgrad än motorgeneratorer.
Elek-trolystankarna äro seriekopplade till ett antal av
exempelvis 144 st. Anordningar för undvikande av
olycksfall på grund av den höga spänningen måste
vidtagas.
Lösningen hålles för ernående av max.
energiutbyte vid en temperatur av 35—40°C. Kylslangar
äro inmonterade i cellerna eller också kyles den
cirkulerande lösningen i särskilda kyltorn. Om
zinklösningen är ren, kan zinken utfällas utan att
samtidigt vätgas utfälles, trots att zinken är starkt
elektropositiv i förhållande till väte. Zinks
normalpotential är —0,7 voit om normalvätgaselektrodens
potential sättes till 0, men det erfordras en
överspänning om —-0,7—0,8 voit för att utfälla väte på
en blank zinkyta, vilket är orsaken till att
zink-elektrolys utan vätgasfällning är möjlig. Om
emellertid någon förorening, såsom exempelvis koppar,
finnes i lösningen, utfälles denna på katoden, och
då vätgasens överspänning vid utfällning på koppar
är obetydlig, utfälles ögonblickligen vätgas.
Vätgasen hindrar i sin tur zinken att fällas ut och följden
blir en mer eller mindre kraftig perforering av
katoden och lågt strömutbyte.
Genom tillsats av spår av kolloider, exempelvis
30
11 april 1942
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
