Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
urkoppling av felaktig anläggningsdel och minsta
möjliga störningsomfång. Bland den uppsjö av
reläer, som under senare tider framkommit, intaga
impedans- och reaktansreläerna en plats för sig,
åtminstone med hänsyn till utrymmesbehovet. Som bekant
bestå dessa reläer ofta nog ej av ett enstaka relä
utan av ett helt batteri sådana.
Allt detta har gjort, att åtminstone på de större
anläggningarna reläerna måst förvisas från sin gamla
plats bakom manövertavlan till helt separata
relätavlor, ofta uppställda i särskilda rum.
Ökningen av reläutrustningens omfång har
naturligen medfört en motsvarande ansvällning av
manö-verledningsbehovet, men reläerna äro långt- ifrån de
enda "trådslukande" apparaterna. Till dem höra ju
också de fjärrmanövrerade brytarna och
frånskiljar-na, signalapparater av skilda slag,
summeringsanordningar, störningsövervakare, instrument etc.
Alla småledningarna inlöpa till relätavlorna eller
manöverpulpeterna, och för deras framdragning måste
hyllor eller golvkanaler anordnas, vilket kan ställa
sig ganska bekymmersamt, i all synnerhet då det
gäller äldre anläggningar, som moderniseras. I
utrymmesbesparande syfte sammanför man dessa
små-ledningar till s. k. manöverkablar, innehållande många
från varandra isolerade trådar. Denna anordning kan
ock ha en betydelse i överskådlighetsfrämjande
riktning, enär man har viss möjlighet att i en gemensam
kabel förlägga de till en och samma apparat hörande
manöver- resp. signalledningarna. Detta fordrar
naturligen tillgång till manöverkablar med olika
trådantal.
Vid Stockholms elektricitetsverk användas numera
gummiisolerade manöverkablar; förut har försök
gjorts med pappersisolerade sådana, vilket dock
frångicks på grund av en besvärande och osnygg
oljeläck-ning från kabeländarna. Manöverkablarna utföras
blymantlade och vid förläggning i jord dessutom
järn-armerade. De böra utanpå blymanteln resp.
järnarmeringen förses med en isolerande mantel, t. e. av
fiberpapper; detta i ändamål att förhindra
läckström-mars framledande förmedelst manöverkablarna genom
ställverken. Utanpå denna isolering bör såsom
mekaniskt skydd och ur brandskyddssynpunkt anordnas en
omflätning av icke brännbart material.
I detta sammanhang bör kanske ånyo påpekas det
lämpliga i att samma spänning användes för
manövrering och signalering; detta i all synnerhet då
energien för ändamålet hämtas från ett manöverbatteri.
Vilken spänning, som därvid är den lämpligaste, kan
eventuellt bli föremål för debatt; vid Stockholms
elektricitetsverk har valts 220 V.
Här ovan har nämnts bl. a. signaler. Dessa äro ju
av två olika slag, optiska och akustiska, ofta nog
kombinerade med varandra. Till de optiska
signalerna höra bl. a. ställningsvisare, i form av lampor
eller av elektromagnetiskt utförande, som sedan länge
utgjort en integrerande del i manöverställare för
brytare och frånskiljare. Då lampor användas för detta
ändamål, har nog den äldre anordningen med ständigt
lysande lampor, t. e. röd för inkopplat och grön för
urkopplat läge, allt mer frångåtts och ersatts med
normalt mörka lampor. Orsaken härtill är den att
mångfalden lysande lampor på manövertavlan gav
ett oroligt intryck och dessutom medförde, att en
signal, dvs. övergång från det ena till det andra ske-
net, mindre lätt uppmärksammades. Därför har
anordningen med endast en lampa på varje
manöverställare befunnits lämpligare, varvid lampan normalt
är mörk men lyser upp först då en störning inträder,
dvs. då manöverställarens läge ej överensstämmer
med läget av den manövrerade apparaten.
Till signalapparaterna höra ock de vanliga
indikatorcentralerna med fallklaffsreläer, vilkas färgade
klaffar framträda i ett för varje relä anordnat s. k.
fönster i den gemensamma kåpan, varvid samtidigt en
kontakt slutes för akustisk signalgivning. Dessa
centraler ha kommit till mycket omfattande användning.
I allmänhet torde de nog ha på ett tillfredsställande
sätt fyllt sin uppgift. Dock kan möjligen den
anmärkningen framföras mot dem, att den vid signal
nedfallande, färgade klaffen ej markerar sig
tillräckligt iögonfallande bland de vita skyltarna, som ånge
de olika reläernas signaluppgift. Denna olägenhet,
som dock redan lär ha blivit eliminerad genom en
konstruktionsändring, är möjligen orsak till
framträdandet på marknaden av en ny typ
indikatorcentra-ler, där fallklaffsreläerna utbytts mot 2 st.
miniatyrlampor. Det har meddelats mig, att dessa
signallampor kräva en spänning av högst 24 V, en spänning
alltså, som ligger avsevärt lägre än vad man i
allmänhet anser tillrådligt för manövreringsändamål.
Införandet av en ny hjälpspänning innebär ovedersägligen
en olägenhet. Förutom de i själva centralen uppsatta
signallamporna omfattar utrustningen på annan plats
monterade reläer, varför det vill synas som skulle
den i sin helhet medföra större kostnad än
fallklaffs-centralen. Ett i jämförelse med den nämnda
lamp-signaltablån modifierat och avsevärt förenklat
utförande med lampindikering, för 110 eller 220 V, har i
dagarna utarbetats vid Sthlms elverk. Det förefaller,
som skulle det väl fylla de krav som ställas på en
sådan apparat, men det har ännu ej provats i
praktisk drift.
Utrymmet på manövertavlorna är nog numera
avsevärt bättre utnyttjat än förr. Detta förhållande
sammanhänger till stor del därmed att såväl
instrument som manöverapparater krympt till sina
dimensioner, men även därmed, att man allt mer övergått
från marmor till plåt såsom material för tavlorna. Vid
utförande i marmor måste man med hänsyn till
materialets skörhet medgiva större avstånd mellan
urspa-ringarna. Plåttavlorna utföras i regel dubbla på så
sätt att 10 à 15 mm bakom den egentliga tavlan,
framtavlan, anordnas en annan plåt, avsedd för
fastskruv-ning av manöverledningarnas klämmor. Denna
arbets-procedur, montaget av småledningarna, blir
därigenom enklare än vid marmortavlorna och all framifrån
synlig, utseendet skämmande borrning undvikes.
Vad jag hittills berört gäller huvudsakligen
ställverk för växelström. Likströmmen är ju ställd på
avskrivning utom där det gäller speciella ändamål
såsom spårvägsdrift, elektrolys, hjälputrustning för
kraftverk och några andra specialområden.
Likströmsställverken ha för övrigt ej genomgått några
revolutionerande förändringar på de senare åren utom i ett
avseende, sammanhängande med likriktarnas
uppträdande. Som bekant är den elektriska utrustningen för
de förut använda roterande omformarna synnerligen
enkel, vilket tyvärr ej kan sägas beträffande
likriktarna, hur förnämliga dessa apparater i övrigt äro.
Speciellt är järnlikriktarnas uppsättning av biapparater
3 jan. 1942
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
