Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Termisk Tidskrift
- 10000i*/t
For att nu diskutera frågan, vartill dessa fenomen
kunna användas, så torde deras största betydelse
ligga däri att de göra det möjligt att åstadkomma en
urladdning vid mycket låga tryck. Ett tryck av
storleksordningen 10~4 mm t. e. kan i många
hänseenden anses vara ett ganska "gott vakuum". Fria
medelväglängden för elektroner är vid detta tryck av
storleksordningen 300 cm, alltså mycket större än
urladdningsrörens verkliga dimensioner. Vid detta tryck
kan man därför lägga ganska höga likspänningar på
urladdningsröret utan att behöva befara överslag,
åtminstone om röret har en lämplig
konstruktion. Med hjälp av den
högfrekventa urladdningen kan man
emellertid samtidigt i detta
"högvakuum" åstadkomma en kraftig
jonisering.
Några tänkbara tillämpningar av
detta skola här diskuteras.
På senare tid har problemet att
alstra jonstrålar med stor intensitet
blivit mer och mer aktuellt.
Jon-strålar ha numera en stor
användning för mångahanda ändamål. Av
särskild vikt äro de inom den
moderna kärnfysiken. Strålar av
positiva joner, särskilt deuteriumjoner
(tungt väte), som accelererats av en
hög spänning, utgöra några av de
effektivaste projektiler man har för
att åstadkomma kärnreaktioner.
Vanligtvis alstrar man jonstrålar på
det sättet att man åstadkommer en urladdning i ett
rör med relativt högt gastryck, varefter de så
alstrade jonerna genom en kapillär införas i ett rör med
högre vakuum, där de accelereras av en hög
spänning. Genom mycket kraftig pumpning kan man i
högvakuumröret hålla trycket så lågt, att
högspänningen icke ger något överslag, trots att gas
strömmar in från kapillären.
Den användbara jonstrålen är vanligen av
storleksordningen 100 /iA. i undantagsfall upp till 1 mA.
Genom att utnyttja den här studerade högfrekventa
urladdningen torde man kunna åstadkomma
motsvarande resultat på så sätt, att man alstrar jonerna
Rump
Fig. 9. Rörtyp,
använd av
Cohn-Peters tör
åstadkommande av
särskilt starka
jonstrålar.
i själva det högvakuumrör, där de skola
accelererad.
Försök ha gjorts av dr Cohn-Peters att
åstadkomma mycket starka jonstrålar. Den rörtyp, som han
kommit fram till, framgår av fig. 9. Mellan
elektroderna A och B, av vilka den sistnämnda är
ringformig, lägges den högfrekventa växelspänningen. Fin
urladdning äger då rum, varvid hela urladdningsröret
fylles av ett blåaktigt ljus. Om elektroden C får en
negativ spänning av storleksordningen 10 000 voit,
komma positiva joner att attraheras av denna.
Genom att gestalta såväl röret som elektroderna på
lämpligt sätt kan man få en jonstråle, som kan
koncentreras mycket starkt till en punkt D. Härvid
iakttager man, att nedre delen av röret upp till en
viss yta E blir mindre starkt lysande än den övriga
delen av röret. Från begränsningsytan E kan man
iakttaga, att svagt lysande jonstrålar utgå, vilka
konvergera mot punkten D. Det verkar, som om hela
röret ovanför begränsningsytan vore fullt av ett
joniserat "plasma", och från dess begränsningsyta E
emitteras positiva joner genom högspänningens
inverkan. Av fundamental vikt är att "den
jonemitte-rande ytan" E får en sådan form, att jonstrålarna, som
utgå vinkelrätt emot den, brännas samman på önskat
sätt. Detta kan åstadkommas genom lämplig
dimensionering av rör och elektroder. Med denna metod
ha väl koncentrerade jonstrålar på åtskilliga
milliampére åstadkommits, vilket torde vara avsevärt mera
än vad man med andra metoder har lyckats uppnå.
En annan möjlighet att använda de här studerade
fenomenen är följande. Ett elektronrör fungerar i
huvudsak som "hårt" rör även vid ett tryck på 10—4
mm. Anodströmmen genom röret kan vid detta
tryck styras av gallret. Om man i närheten av
elektrodsystemet alstrar positiva joner med en
högfrekvent urladdning och för dessa joner till
glödtrådens närhet, neutralisera de den negativa
rymdladdningen där. Anodströmmen stiger då mycket kraftigt.
Man kan alltså på detta sätt styra en stark
elektronström genom en relativt svag jonstråle, eller för att
uttrycka saken på ett annat sätt, man kan få ett rör
att övergå från hårt elektronrör till gasrelä
(thyra-tron) på ett kontrollerbart sätt. Undersökningar av
detta fenomen pågå.
Några erfarenheter av elbildriften.
Av J. KÖRNER.
Under det förflutna året har elbilen hos oss börjat
vinna kraftigare spridning, och en del erfarenheter
ha härunder gjorts, som erbjuda intresse. Framför
allt har den osedvanligt hårda vintern varit ägnad
att bringa i dagen en del svårigheter och problem,
vilkas bemästrande är angeläget för framtiden.
Författaren, som haft tillfälle att närmare följa
händelserna på elbilfronten, skall i det följande i största
korthet lämna en redogörelse för vad som med
hänsyn till den fortsatta utvecklingen synes vara av
nytta att taga fasta på.
Motortyper och liiotordimenslonering.
Den nominella (märk-)effekten hos bilmotorer
plägar i genomsnitt motsvara effektbehovet på
horisontal mark vid 2/3 till 1/x last. Denna
dimensioneringsregel torde, under förutsättning av i övrigt riktig
motorkonstruktion, rätt väl motsvara behovet,
varvid dock måste beaktas, att påkänningarna på en
bilmotor kunna variera avsevärt, beroende på vilket
system för hastighetsreglering som väljes. Jag
återkommer till detta spörsmål längre fram. Om en viss
enhetlighet kan sägas råda i fråga om märkeffekten,
90
6 juni 1942
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
