Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
frekvensregistrering, för vilka punktglimlampan, som
är seriekopplad med registreringsförstärkarens
slutrör, får arbeta med olika ström, så att registreringen
blir lagom kontrastrik.
Med dessa rader har jonosfärobservatoriet och
verksamheten vid detta endast översiktligt kunnat
angivas. De, som äro intresserade av ytterligare
detaljer, äro alltid välkomna att avlägga besök vid
observatoriet. I detta sammanhang vill författaren
inte underlåta att påpeka, i vilken tacksamhetsskuld
teletekniska institutionen och jonosfärobservatoriet
stå till Knut och Alice Wallenbergs stiftelse,
Chalmersska forskningsfonden, högskolans rektor,
professor Sven Hultin, fysiska institutionens
föreståndare, professor Erik Rudberg, och den elektrotek-
niska fackavdelningens föreståndare, t. f. professor
Konstantin Dabr, för deras stöd och
tillmötesgående.
Förteckning över nyligen utgivna arbeten från
jonosfärobservatoriet:
1. A Theoretical Survey of the Possibilities of Determining
the Distribution of the Free Electrons in the Upper Atmosphere,
Chalmers tekniska högskolas handlingar, nr 3, 1942
(innehåller även vissa allmänna litteraturanvisningar).
2. Chalmers Ionospheric Observatory (11°S9’E, 51°il’N),
Terrestrial Magnetism & Atmospheric Electrieity (USA),
sept., 1942.
3. Further Notes ön the Electron Density Distribution of
the TJpper Ionosphere, Terrestrial Magnetism & Atmospheric
Electrieity, sept., 1942.
4. The Reflection of Electromagnetic Waves from a
Para-bolic Ionized Layer, Journal of Applied Physics, sept., 1942.
Om elektriska incineratorer.
Av KURT JEANSON.
Historik.
Elektrisk incineratordrift är ett spörsmål, som togs
upp till allvarlig prövning bland
eldbegängelserörel-sens målsmän under mitten av 1920-talet — en tid,
som över huvud taget kännetecknas av ökat intresse
för eldbegängelsesaken. I U. S. A. lära praktiska
försök ha utförts redan 1923 men icke lett till önskat
resultat. Ej förrän år 1933 kom den första
el-incine-ratorn till utförande vid krematoriet i Biel i Schweiz.
Äran av denna första praktiskt och ekonomiskt
användbara konstruktion tillkommer den kända
schweiziska elektrotekniska firman Brown Boveri et C:o i
Baden. Så gott som i omedelbar följd med
Bielan-läggningen togs i januari 1934 Tysklands första
el-incinerator i drift i Erfurt, byggd av den inom
eld-begängelsefackkretsar bekanta ugnsbyggnadsfirman
J. A. Topf u. Söhne i samma stad. Från denna tid ha
flertalet incineratortillverkande firmor i Europa
utarbetat konstruktioner för eldrift, ehuru endast ett
fåtal av dessa typer kommit till utförande. Inom
europeiska länder finnes, så långt det är författaren
bekant, vid utgången av år 1941 29 el-incineratorer
(tabell 3).
Tekniska synpunkter.
Orsaken, varför tidigare konstruktioner och förslag
ej kommit längre än till papperet eller blivit
misslyckade, torde kunna sökas i två omständigheter.
Samarbetet mellan elektro- och värmeteknikens män
har icke varit i erforderlig grad intimt, resulterande
i ett allför enkelt användande av befintliga
ugnskonstruktioner för andra bränslen, i vilka blott en
värmebehovet motsvarande elektrisk effekt
installerats. Den andra och kanske viktigaste faktorn är det
förhållandet, att ugnsbyggnadstekniken inom
ifrågavarande område sedan 1931—32 funnit nya vägar,
som medfört bl. a. minskat värmebehov. Härigenom
har den annars alltför dyrbara elektriska energin
givits möjlighet att upptaga konkurrensen med övriga
bränslen. Den år 1930—31 i Tyskland framkomna
s. k. Volckmann-Ludwig-incineratorn har
otvivelaktigt med sina nya idéer och principer verkat
befruktande på övriga ledande firmors senare
konstruktioner och i vissa hänseenden berett vägen för en
ekonomisk lösning av den elektriska incineratorns
problem.
Man frågar sig då först, vari den principiella
skillnaden ligger mellan uppvärmning av en incinerator
med elektricitet å ena sidan och gas eller olja å den
andra. Vid gaseldning, för att välja denna
eldningsform, sker värmeöverföringen till ungsväggarna
huvudsakligen genom konvektion, och på grund av
relativt stor gashastighet blir värmeöverföringen till
väggarna i muffel och rekuperatorkanaler god, med
därav följande varma ytor. Vid avslutad uppeldning
och påbörjad kremation befinna sig rökgaskanalerna
närmast muffeln i rödvarmt tillstånd, vilket bidrager
att säkra fullständig rökförbränning, det senare en
av de viktigaste fordringarna på en god incinerator.
Vid elektrisk upphettning sker däremot
värmeöverföringen till övervägande grad genom strålning,
varvid värmen tränger djupare in i de väggar, särskilt
då muffelväggarna, dit värmeelementen som regel
förläggas. På grund av den stillastående atmosfären
inom ugnen under upphettningen förbliva alla
kanaler och icke direkt värmda murpartier kalla, ända
tills de under kremationen så småningom
uppvärmas av rökgaserna. Sistnämnda förhållande
nödvändiggör rökgasfläkt vid elektrisk incinerator. På
grund av denna skillnad i karaktären mellan
gaseldning och elektrisk upphettning kan den erforderliga
elektriska energimängden ej direkt omräknas från
motsvarande gasförbrukning vid viss ugnstyp. För
att minska energibehovet för uppvärmningen, vilket
från kall incinerator uppgår till 90 à 100 % av den
totala värmeenergin för en enstaka kremation, är
nedbringande av ugnens värmekapacitet ett
ofrånkomligt villkor, med vilket den elektriska
incineratorns hela ekonomi står och faller.
Chamottemas-sorna måste minskas till minsta möjliga volym och
160
7 nov. 1942
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
