Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Industriell Ekonomi och Organisation
ju vissa kontogrupper som kunna innehålla konton,
av vilka en del ha aktivsaldon, en del passivsaldon —
t. e. kunder och leverantörer. En leverantör som får
förskott blir ju debitor etc. Denna fråga synes vara
av relativt underordnad betydelse. Man bör lösa
svårigheten genom att låta de gruppkonton och
konton, vilkas summa ger debetsaldo, föras till aktiva
och kontogrupper respektive konton vilkas summa
visar kreditsaldo till passiva. Skulle i undantagsfall
en kontogrupp visa växlande saldo från period till
period, bör det reserveras plats för kontot (t. e.
checkräkning i bank med viss kredit) på såväl
aktiva-som passivasidan.
En något större svårighet vid avgränsningen
mellan aktiva och passiva uppställer frågan, om man
skall hänföra vissa korrektionsposter, som de samlade
avskrivningarnas konto, som minuspost till
aktivasidan eller som pluspost till passivasidan. För
redovisningens slutresultat har ju detta icke någon
grundläggande betydelse. Men omslutningssumman stiger
genom att man för samlade avskrivningar på
passiva-sidan. Dessutom får man ofta härigenom icke en
tillräcklig fördelning av korrektionsposten på de olika
grupperna av aktiva.
Man har emellertid vid diskussionen av
kontoplanen enats om att man får hålla möjligheter till båda
förfaringssätten öppna. I varje fall har enighet
nåtts på den punkten, att man på passiva-sidan
behöver plats i systematiken för korrektionskonton, där
sådana föras. Man kommer härigenom till
överensstämmelse med nya aktiebolagsförslagets krav på, att
bland passiva skola visas särskilt
"Värdeminsknings-konton, där sådana uppläggas".
En annan fråga beträffande afgränsning och
innehåll i kontoklass 1 rör frågan om dess avgränsning
gentemot förändringskontona i klasserna 2 och 8.
Man kan diskutera frågan, huruvida man i klass 2 och
8 skall föra samtliga sådana ändringar av
behållningar, som ske på basis av en bestämd utbetalning
respektive inbetalning och en med hänsyn till
beloppet slutgiltigt fixerad summa, som lägges till grund
för ett bokföringsallegat, således t. e. ett fakturerat
inköp, under det att kalkylerade förändringar, t. e.
den skuld som väntas uppstå för skatt på intjänad
vinst i perioden — direkt föras i klass 1.
Man kan göra den invändningen på en sådan
gränsdragning att — ehuru den i viss
utsträckning kan vara lämplig för storföretag — den dock
ger anledning till alltför många tvistiga gränsfall,
samt olikartad behandling av i övrigt analoga
poster.
Klass 2. Innehåller konton på vilka noteras
anskaffningar av produktionsmedel och tjänster samt
and,ra finansiella uppoffringar, än betalningar, som
redovisas i klasserna 0 och 1. Betydelsen av klassen
2 får till en del ses i samband med den uppgift som
industriredovisningen har som ett av sina
huvuduppgifter nämligen kostnadsanalysen. Uti klass 2 skola
de finansiella uppoffringarna genom anskaffningar
och övriga betalningar ordnas på ett sätt som
förbereder och underlättar den kommande
kostnadsanalysen. Men därjämte har klass 2 de uppgifter, som äro
gemensamma för alla klasser med
"förändringskonton", nämligen att ordna redovisningsmaterialet på
ett sätt som är lämpligt för beräkning av ändringar
i balanskontonas behållningar samt vissa resultat.
Samtidigt med dessa nämnda uppgifter kan man
ordna klassen 2 på ett sådant sätt att densamma ger
ett ordnat underlag för finansiell kalkylaiion och för
budgetering av finansiella uppoffringar. Klassen 2
har som en huvuduppgift att redovisa anskaffningar
av produktionsmedel utifrån. Det är därför lämpligt
att indela klassens grupper "organiskt" med hänsyn
till produktionsfaktorerna: material, arbete, kapital
(realkapital). De övriga grupperna inom klass 2
kunna lämpligen vara fria för det enskilda företagets
eget behov av anskaffningsredovisning och
specifikation. En ytterligare grupp är dock bunden,
nämligen gruppen: övriga bokföringens merkostnader.
Bland dem placeras utgifter för sådana skatter och
gåvor, vilka äro utgifter för företaget men icke
kostnader för produkterna. Att skilja dessa "neutrala"
utgifter från utgifter och uppoffringar, vilka så
småningom bliva kostnader är av värde för en klar
systematik.
Med hänsyn till sammanhanget mellan klassen 2
och den nästa klassen 3 bör följande
uppmärksammas. Man bör sträva efter att få en långt gående
parallellitet mellan kontona i grupperna 2 och 3 så att
dessa grupper kunna betraktas som debet- respektive
kreditkonto av respektive tillgångs- respektive
"kostnadskonton". Sålunda bör man avräkna
materialanskaffning på en kontogrupp i 2-klassen och
motsvarande materialförbrukning på motsvarande
gruppkonto i 3-klassen. I fig. 3 visas exempel på
materialredovisning i planen enligt olika metoder. Liknande
bör ske med löner och med vissa kapitalkostnader och
utgifter. Övriga utgifter behandlas ofta
traditionsenligt som kostnader vid utbetalningen — man
hoppar över anskaffningsmomentet och använder en
förkortad redovisning. Detta kan även ske i den
föreliggande systematiken genom att man lämnar
motsvarande konto eller grupp i klass 2 fri, och noterar
betalningen direkt som motsvarande förbrukning i
klass 3. Den parallellism som man har fördel av att
uppehålla mellan t. e. materialanskaffningskonto och
materialförbrukningskonto bör icke med nödvändighet
sträcka sig även till samtliga undergrupperingar i
respektive klasser. Man kan ofta vinna större
fördelar genom att specificera anskaffningskontot på ett
sätt som är önskligt för kontroll av
inköpsverksamheten och förbrukningskontot på ett sätt som är
önskvärt för kontrollen av materialkostnader och
materialbearbetningen. Här kan man således i
detalj studera sådana frågor som materialsvinn,
kassa-tioner m. m. Det är dock nödvändigt att uppehålla
samma underindelning lika långt som man vill ha
underindelning i grupper av behållningskontot.
Åtskiljandet av klasserna 2 och 3 möjliggör en
sovring och bearbetning av anskaffningar och
finansiella utgifter med hänsyn till deras förhållande till
kostnaderna. Innan en anskaffning kan erkännas
som kostnad och oförändrad gå över till klass 3 får
man överväga uppoffringens art, värdering, tiden
och mängden.
Klass 3 är den klass i vilka alla primära kostnader
samlas och ordnas efter kostnadsslag eller art. I klass
3 skall således varje uppoffring av
kostnadskaraktär primärt redovisas innan den får bearbetas i
följande klasser. Summan av samtliga krediteringar på
kontona i klass 3 visar sålunda även
kostnadssumman i perioden. Denna sammanfattning av samtliga
3 jan, 1942
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
