Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fig. 2. Förenklat vinstdiagram.
skulle antagas bestå av 360 dygn, motsvarande 8 640
timmar. Vid fullt 1-skift skulle då antalet
arbetstimmar per arbetsplats bli 2 880. Detta timantal skulle
ju lämpligen kunna användas som utgångspunkt för
bestämmandet av sysselsättningsgraden, och man
skulle få en god bild av den ganska dåliga
utnyttning av anläggningen, som i regel förekommer.
Det föreligger emellertid då en nackdel, nämligen att
sysselsättningsgraden uttryckt i procent av nämnda
siffra förefaller relativt låg, vilket möjligen kan ge
anledning till onödiga diskussioner. En annan
olägenhet är den, att förändringen i sysselsättningsgrad
ej uttryckes i sådana tal, att förändringens betydelse
klart framstår. En förändring från 50 till 45 % är
ju i verkligheten en minskning med 10 %.
Det är kanske därför lämpligare att använda en
utgångspunkt, som närmare sammanfaller med
förhållandet vid 48-timmarsveckan och nuvarande
semesterlagen, nämligen timantalet 2 300. Detta timantal
har därför i fortsättningen använts som utgångspunkt
för bestämmandet av sysselsättningsgraden och med
anledning härav förslagsvis benämnts
kapacitetskonstanten. Benämningen "konstant" är så till vida
missvisande, som den har olika värde för olika företag.
Jag skall nu framlägga förslag till definition av
några begrepp:
Kapacitet — summa produktionstimmar, som
inrymmas inom anläggningen ifråga under vissa
förutsättningar.
Kapacitetskonstanten t= den kapacitet, som
föreligger, när varje arbetsmaskin utnyttjas 2 300
timmar per år under normala förhållanden samt
varje produktiv bänkarbetare har normal
produktionsförmåga samt sysselsattes 2 300 timmar per år.
Produktionskapaciteten definieras i "Enhetliga
principer för självkostnadsberäkningar" som "högsta
produktionsförmåga utan onormal forcering eller
övertidsarbete". Definitionen är ej entydig, och
begreppet kan därför ej användas som bas för
fixerandet av t. e. normalsysselsättningen.
Jag skulle nu vilja ifrågasätta följande förändrade
definition av produktionskapaciteten:
Produktionskapaciteten — högsta antalet
produktionstimmar, som inrymmas inom ett företags
normala verkstadsorganisation utan utbyggnad eller
forcering av denna, men med normal övertid.
Med "normal övertid" torde lämpligen avses den
övertid, som erfordras för att ersätta förlorad
arbetstid på grund av maskinhaverier, kassationer och di-
verse avbrott, således ej för att ytterligare öka
produktionen.
Vidare föreslås följande definitioner:
Maximikapaciteten — den högsta kapacitet, som
föreligger i befintliga anläggningar med hänsyn
till personaltillgången, under förutsättning att
största möjliga skiftgång och övertidsarbete
utnyttjas.
Kostnadsoptimala sysselsättningen — den
sysselsättningsgrad, vid vilken den lägsta
tillverkningskostnaden per tillverkad enhet erhålles.
Varje försök att öka den kostnadsoptimala
sysselsättningen resulterar således i en ökad kostnad per
tillverkad enhet, vilket inte förhindrar, att den totala
vinsten kan stiga. Det är ju uppenbart, att den
kostnadsoptimala sysselsättningen inte kan begränsas till
en exakt punkt utan snarare till ett område i
vinst-diagrammet.
Omsättning — nettofakturavärdet av levererade
varor.
Normalsysselsättningen är enligt de åsikter, som
framlagts i "Enhetliga principer för
självkostnadsberäkningar" genomsnittet av sysselsättningsgraden
under ett visst antal år, som äro normala för
företaget. Detta är en mycket försiktig formulering och
knappast tillräckligt bestämd för nu föreliggande
behov.
Utgår man från ovanstående definition, så framgår
det, att "normalsysselsättningen" lika väl kan ligga
över som under kapacitetskonstanten, beroende på i
vilken utsträckning övertids- och flerskiftsarbete
ifrågakommer. Som regel förekommer emellertid
övertids- och flerskiftsarbete i ringa utsträckning,
och det vanligaste är därför, att
normalsysselsättningen ligger under kapacitetskonstanten, oftast
60—80 % därav.
Problemet blir nu att avfatta en entydig
definition av begreppet normalsysselsättning så formulerad,
att den kan användas generellt för hela den
mekaniska verkstadsindustrien. Innan jag försöker mig
på detta, skall jag emellertid som hastigast beröra
en del frågor av intresse i detta sammanhang.
Skall priskalkylen baseras på
produktionskapaciteten eller på en lägre, mot omsättningen svarande
normalsysselsättning ?
I förra fallet utgår man från en lättare definierbar
och mera sällan varierande storhet. Å andra sidan
innebär förfaringssättet vissa nackdelar. Baseras
priskalkylen på en sysselsättningsgrad, som ligger
över den, som motsvarar den verkliga omsättningen,
så måste nämligen en del av omkostnaderna täckas
av vinstmarginalen, vilket givetvis kan innebära
allvarliga risker.
I de allra flesta fall är det mot
produktionskapaciteten svarande försäljningsvärdet större än det
genomsnittliga värdet av försäljningen. Under sådana
förhållanden är det naturligast, att priskalkylen
uppgöres vid en sysselsättningsnivå motsvarande det
genomsnittliga totala försäljningsvärdet, vilken nivå
således motsvarar "normalsysselsättningen".
En annan fråga av betydelse är, huruvida olika
relativa värden å normalsysselsättningen skola
fixeras för olika avdelningar inom företaget. Äro de
olika avdelningarna enbart länkar i en och samma
tillverkning, så bör samma relativa
normalsysselsättning tillämpas. Förefinnes därvid ej den önskvärda
26
7 febr. 1942
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
