Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Jag återkommer nu till begreppen
normalomsättning och normalsysselsättning och tillåter mig föreslå
följande definitioner,
Normalomsättningen — nettofakturavärdet av de
leveranser, som i medeltal ske under den
konjunkturcykel, i vars mittpunkt i tiden man befinner sig.
Normalsysselsättningen är den
sysselsättningsgrad, baserad på produktionstimmar samt uttryckt
i procent av kapacitetskonstanten, som vid
befintlig effektivitet åtgår för tillverkningen av den
kvantitet varor som ingår i normalomsättningen.
Om man utgår ifrån, att i konjunkturkurvan
hög-och lågkonjunkturer ha samma karaktär och
varaktighet, skulle man förslagsvis kunna definiera
normalsysselsättningen som aritmetiska mediet av lägsta
sysselsättningen vid lågkonjunktur och högsta
sysselsättningen vid högkonjunktur, uttryckt i procent av
kapacitetskonstanten.
Totalvinsten under en konjunkturcykel blir därvid
som regel något högre än vad som skulle framgå av
normalkalkylen på grund av att lågkonjunkturens
botten vid de flesta företag är av mindre varaktighet
än högkonjunkturens topp, vilket föranledes av den
avtoppning av högkonjunkturen, som uppstår på
grund av att produktionskapaciteten i regel är för
liten för att motsvara maximibehovet under
högkonjunkturen och således kan utnyttjas under en längre
tid.
I det föregående har sysselsättningsgraden
behandlats med avsikt att definiera gemensamma
utgångspunkter som bas för jämförelser mellan olika
företags självkostnader.
Det föreligger emellertid i vissa fall även ett behov
att kunna göra jämförelser mellan olika företags
ekonomiska resultat. Det är för den skull önskvärt
att definiera vissa begrepp, som kunna användas
som utgångspunkt för jämförelserna, även om dessa i
viss mån ligga utom ramen för föredraget.
Som alla torde känna till, förefinnes vid varje
företag alltid en del uppoffringar, till vilka hänsyn ej är
tagen i det vedertagna självkostnadsbegreppet, och
som därför utelämnas vid kostnadsberäkningen av en
vara. Jag tänker därvid på sådana intäktsavdrag
som vinstskatter och tantiem m. m. samt allmänna
företagarrisker av olika slag, som kunna uppstå
genom strejk och lockout, utökade sociala pålagor,
oundvikliga utvecklingar, anpassningar och
omläggningar av rörelsen m. m.
Min tanke är nu, att man inom olika branscher
av industrien skulle kunna överenskomma om ett
rimligt minimum medelvärde för dessa uppoffringar,
förslagsvis uttryckt i procent av det för produktionen
disponerade kapitalet. Det är ju uppenbart, att
samma procentsiffra ej kan gälla generellt utan måste
variera för olika produkter, företag och branscher
inom industrien. Givetvis bör man vid fastställandet
av denna procentsiffra även taga hänsyn till, att
ränta å eget kapital är inräknad i självkostnaden.
Det kan ju förefalla självklart, att vid
prissättningen av en vara hänsyn tages till dessa
uppoffringar, samt att marginalen utöver självkostnaden
fastställes därefter, i den mån konkurrensen så
tilllåter. Tyvärr förbises emellertid ofta denna
elementära åtgärd, och det är därför angeläget, att den
inpräntas i det allmänna medvetandet. Detta under-
lättas avsevärt genom att man introducerar en
särskild benämning för de nämnda uppoffringarna, samt
klart definierar begreppet.
Själv har jag icke lyckats finna någon riktigt
lämplig benämning-. Täckning för ifrågavarande
uppoffringar erfordras ju för att skydda det egna
kapitalet, så att det ej så småningom går förlorat. I
brist på bättre benämning föreslås därför
"kapital-skyddskostnad", som förslagsvis får följande
definition:
Kapitalsky ddskostnad t= medelvärdet under en
konjunkturcykel av det för ett företags existens
erforderliga minsta tillägget utöver den vid
normalsysselsättningen beräknade självkostnaden
uttryckt i procent av det för den ordinarie
produktionen vid gällande penningvärde disponerade
kapitalet.
Det är givetvis även av intresse att fastslå, vid
vilken sysselsättningsgrad täckning erhålles för
kapi-talskyddskostnaden. Vid ett sunt företag bör denna
sysselsättningsgrad ligga under
normalsysselsättningen.
En överenskommelse inom olika branscher av
industrien i denna fråga skulle säkerligen i vissa fall
underlätta branschmässiga prisöverenskommelser,
ävensom prisunderhandlingar beträffande vissa slag
av krigsleveranser. I varje fall skulle en
företagsledare i detta sammanhang tvingas in på tankegångar,
som skulle vara honom till stor nytta i arbetet.
I analogi med ovanstående resonemang borde då
kritiska punkten få följande definition:
Kritiska punkten t= den sysselsättningsgrad, vid
vilken den på företagets normalsysselsättning
baserade självkostnaden med tillägg av
kapital-skyddskostnaden sammanfaller med
nettofaktura-värdet.
Det skulle kunna ifrågasättas, om inte den kritiska
punkten borde ersättas med en benämning, som mera
drastiskt klargör vad som därmed avses, t. e. med
ordet "existensminimum". Denna punkt i
vinstdiagrammet är ju visserligen inte ett minimum i vanlig
bemärkelse, men en dylik benämning kan knappast
missförstås.
Det kan ju förefalla många av mina läsare, som om
jag i detta anförande berört detaljer och föreslagit
benämningar, som inte ha någon avgörande betydelse
i det praktiska arbetet. Det är nog tyvärr också så
ställt, att många företagsledare ej fördjupa sig i
räntabilitetsfrågor och därmed sammanhängande
begrepp, men jag har en stark känsla av, att en
förändring till det bättre måste komma till stånd. Man
måste vara beredd ätt i framtiden konkurrensen
blir hårdare och vinstmarginalerna mindre, och att
man kommer att bli mer och mer tvingad att ägna
sig åt dessa problem. Själv har jag haft en mycket
stor nytta av att uppgöra och använda vinstdiagram
för det företag, jag arbetar i, och jag har även därvid
haft ett starkt behov av klara och enhetliga
definitioner av de olika begreppen.
Om, som jag hoppas, man så småningom skall
komma så långt här i landet beträffande enhetlighet
i redovisningsväsendet, att driftjämförelser bli ett
mera allmänt hjälpmedel vid dirigeringen av ett
företags utveckling, så blir det helt enkelt en
nödvändighet att få klarhet och reda i de begrepp, som nu
berörts i mitt anförande.
28
7 febr. 1942
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
