Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
tag till krigsindustrien. Det kan emellertid icke
påräknas, att arbetsmarknadskommissionen skall kunna
ställa kunniga ersättare till förfogande i
tillnärmelsevis tillräcklig omfattning. Vad industrien kan
påräkna är därför huvudsakligen ovan arbetskraft,
däribland även kvinnor, därest icke företagen själva i
förväg vidtaga anstalter för att ha tillgång till något
tränade reserver.
Det måste därför ligga i företagens eget intresse att
se till, att en sådan reserv finnes tillgänglig inom så
nära räckhåll som möjligt. En plötslig, oförberedd
invasion från annat håll av arbetskraft, kvinnlig eller
manlig, för med sig många svårlösta problem. Jag
behöver bara peka på bostadsfrågan, som redan nu
är brännande på de flesta industriorter.
Vad slags reservarbetskraft kan man då påräkna
att ha inom nära räckhåll? Jo, det måste bli
kvinnorna inom orten, i första hand de anställda
arbetarnas och tjänstemännens anhöriga.
Kvinnornas förutsättningar för industriellt arbete.
För de industrier, som redan nu använda kvinnliga
arbetare i större eller mindre omfattning, är
ordnandet av denna reservarbetskraftsfråga väsentligt
lättare än för andra. För samtliga gäller emellertid
att planera för att låta kvinnorna överta en
mångfald arbetsuppgifter, som hittills utförts av män.
Erfarenheterna från de krigförande länderna nu och
även under förra världskriget och på senaste tiden
även hos oss visa, att kvinnorna mycket väl lämpa
sig för många slag av sådana arbeten. Inom textil-,
konfektions- och skoindustrierna är kvinnan redan
fullt acklimatiserad. Men även här torde kvinnliga
reserver för männen kunna ifrågakomma i många
fall. Detsamma gäller livsmedelsindustrien. Så t. e.
torde de manliga charkuteriarbetarna kunna med få
undantag ersättas av kvinnor. Pappers- och
massafabrikerna skulle även säkerligen kunna använda
kvinnlig reservarbetskraft.
Vad järnindustrien beträffar användas kvinnliga
arbetare redan nu i stor utsträckning inom
exempelvis verkstäder med masstillverkning och vid
seriefabrikation i allmänhet. Antalet kvinnor i medeltal
inom våra verkstäder uppgår till inemot 9 % av
arbetarantalet, vid vissa verkstäder upp till och över
40 %. Vid brist på manliga arbetare torde antalet
kvinnor kunna ökas väsentligt utan alltför stora
svårigheter. Många arbetsledare, särskilt bland
underbefälet, hysa emellertid ännu en viss ovilja mot
att införa kvinnorna på verkstaden, en ovilja som
väl vid det här laget måste betraktas som en fördom,
åtminstone då man nödgas anlägga rent
yrkesmässiga synpunkter. Om man undantar de från
yrkessynpunkt mest krävande arbetena, oin vilka det ju icke
kan bli tal, då det gäller kvinnlig reservarbetskraft,
böra kvinnor kunna placeras på de inkallades platser
efter nödig förutbildning. Självfallet är det lättare
att lära upp dem för arbeten, som icke fordra mera
ingående kunskaper om maskiner och material. Som
exempel på sådana enklare arbeten kan man
nämna ritningsutlämning, verktyg sutlämning, lagerarbete,
packning, travers- och truckkörning, borrning,
montering, avsyning m. m. Och varför skulle inte kvinnor
kunna städa verkstäderna, så att städgubbarna kunde
få återgå till sådana mera krävande arbeten, som de
väl oftast lämnat av åldersskäl.
Då det gäller arbete vid bänk eller maskin, har
man konstaterat, att en kvinna helst trivs med mera
ensartat arbete. Vid enklare tempoarbete kan hon
till och med nå avsevärt större produktion än en
man. Det är därför lämpligt att så långt det går
uppdela arbetsprocessen i tempooperationer. I
England exempelvis har man på så sätt med framgång
använt kvinnliga arbetare för att från början till slut
bearbeta så pass invecklade och precisionsfordrande
arbetsstycken som mekanismer till kanoner. I
Tyskland har man liknande erfarenheter och har vidtagit
genomgripande rationaliseringsåtgärder för att höja
effekten av den kvinnliga arbetskraften. Den
användes numera, liksom i Sverige — ehuru ännu i mindre
omfattning — för tempo svarvning och -fräsning,
för nitning och svetsning, speciellt inom
flygplansindustrien, för instrumentmakeri inom exempelvis
elektroindustrien samt för kärnmakeri, pressning,
målning osv.
Den kvinnliga arbetarens lust och fallenhet för
tempoartat arbete kompletteras av en ofta ohämmad
lust att öka förtjänsten. Jag har hört fall omtalas,
där icke blott de manliga arbetskamraterna utan även
arbetsledningen funnit arbetstakten uppdriven i rent
av oroande grad och måst ingripa återhållande för
att förebygga överansträngning. På kvinnans
ambition på arbetsplatsen är det sålunda intet fel, om hon
placeras vid lämpligt arbete.
För att hon skall trivas och detta är som bekant
särskilt känsligt, då det gäller kvinnor, fordras
emellertid även, att hon från första dagen behandlas på ett
psykologiskt lämpligt sätt av arbetsbefälet. Det
intryck hon får av sin allra första tid på
arbetsplatsen blir merendels bestående. Det är därför av
vikt, att hon av arbetsledningen kan ges tid att vänja
sig vid enkla arbeten, innan hon sättes in på mera
krävande uppgifter, eljest mister hon lätt
självförtroendet och arbetslusten och ger upp. Har man
olämpliga förmän, uppstår det gärna konflikter, som lätt
urarta. Bäst är därför att införa en buffert mellan
de kvinnliga arbetarna och arbetsledningen i form av
en kvinnlig personalförman, som får hjälpa dem
tillrätta i första hand och till vilken de kunna vända
sig med en del småbekymmer. Självfallet kan en
sådan person i förtroendeställning även vara till god
hjälp, då det gäller att hålla ordning på arbetsplatsen,
i omklädningsrummet och vid de sanitära
inrättningarna samt då det gäller att övervaka att arbetstiden
hålles och att pröva orsaker till frånvaro från arbetet,
vilket nog kan ha sina sidor för en manlig förman.
En viss begränsning i den kvinnliga arbetskraftens
utnyttjande ligger givetvis i deras jämförelsevis
svagare fysiska styrka. Arbeten, vid vilka ett mera
kontinuerligt lyftande av större tyngder förekommer,
böra därför förbehållas männen. Så snart det gäller
att lyfta tyngder över 20 kg, är det risk för
överansträngning. Ryggen och fötterna äro särskilt svaga.
Vid stillasittande arbete bör stolen vara försedd med
ryggstöd av lämplig höjd. Kvinnorna ha svårt att
vänja sig vid starkt buller och tåla hetta och rök
sämre än männen.
På kvinnornas debetsida, då det gäller lämpligheten
för visst arbete i järn, skulle den verkligt
samvetsgranne arbetsplaneraren också kunna uppföra —
syrahalten i deras handsvett. Man vet ju, att vissa
personer ha så stark handsvett, att de lätt sätta rost-
66
4 april 1942
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>