Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 28. 10 juli 1943 - Krigsmaterielverket och industrien, av P Eg. Gummeson - Militära förvaltningen. Diskussion, av H Söderbom, H Örtengren, C Murray, P Eg. Gummeson, R Liljeblad, K von Heland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
beståndet och dess förändringar, vilken är en
grundförutsättning för att i tid kunna göra
sådana omläggningar i industriens
tillverkningsprogram, som erfordras för att krigsmakten skall
utan störningar kunna försörjas med
förbrukningsmateriel, framför allt ammunition.
Förbrukningen av denna sker långt ifrån i samma tempo
beträffande alla sorter. Vissa ammunitionsslag
kunna förbrukas i ett hastigt tempo, andra
kanske icke alls. Genom en fortlöpande överblick
över lagrets rörelser, har verket möjlighet att i tid
ställa om industrien och fylla på de detaljer i
lagret, som visa hastigare nedgång och hindra
tillverkningen av delar, där ingen minskning sker.
De förråd som här avses ha i propositionen
erhållit beteckningen industriförråd på grund av de
till dem anslutna sammansättningsverkstäderna.
Slutord
Som industriman måste jag sålunda till sist
göra det uttalandet, att krigsmaterielverket, om
det kommer till stånd, bör bli ett organ, som har
goda förutsättningar att fungera som det led
mellan försvarsmakten och den fjärde
försvarsgrenen, industrien, som förut saknats. Genom att
planeringen har kombinerats med anskaffningen,
kan verket på ett helt annat sätt göra sig gällande
än exempelvis Rikskommissionen för Ekonomisk
Försvarsberedskap kunde. En förutsättning för
att så skall bli fallet är emellertid att det får
utveckla sig enligt propositionens andemening och
att största möjliga del av anskaffningsuppgifterna
centraliseras dit.
Diskussion
Generalintendent H Söderbom: Industrien kan såsom
sådan inte betraktas såsom någon försvarsgren. Den får
icke och kan icke få upphäva sig till en ställning jämsides
med det militära försvaret. Det föreslagna
krigsmaterielverket kommer i viss mån att stå isolerat, då det gäller
att ordna de militära anskaffningarna, ty dessa måste
inpassas i ett gemensamt system. Vi ha ju de andra stora
verken: järnvägen, post, telegraf etc. och hela den civila
organisationen, vilkas krav måste tillgodoses. Till detta
måste man ta hänsyn för att rätt kunna bedöma, hur
krigsmaterielverket skall fungera och vilken
storleksordning det bör ges.
Enligt förslaget skulle krigsmaterielverket överta
jämväl anskaffningen av huvuddelen av den materiel, som
hittills har anskaffats av intendenturdepartementet.
Hittills har intendenturtjänstens hela verksamhetsbörda legat i
en persons hand. Nu klipper man av två grenar av denna
organisation, nämligen dels materielanskaffningen och dels
en avsevärd del av själva reparationstjänsten. Fråga är
om en sådan förändring av organisationen verkligen kan
anses vara rationell. Jag kan inte inse nödvändigheten av
att all anskaffning skall centraliseras till ett och samma
verk.
Det är så likartade anskaffningar, att de naturligen
höra tillsammans, som böra centraliseras, och detta
gäller just den materiel, som krigsmaterielnämnden hittills
har sysslat med. Det vill säga materiel, som i vanliga fall
inte förekomma i allmänna marknaden, såsom kanoner,
vapen m.in. I fråga om kläder, underkläder, skodon m.m.
sådant, gäller det praktiskt taget tillverkning av samma
artiklar, som dessa industrier dagligen sysselsätta sig med.
Sådana varor är det inte nödvändigt att beställa i
fredstid för att de olika industrierna skola få vana och
förtrogenhet att verkställa tillverkningen. Annorlunda ställer
det sig med anskaffningen av vapen av olika slag och den
mångfald teknisk materiel, som man har att göra med
inom krigsmaterielnämnden.
Sammanfattningsvis vill jag säga, att flertalet
åtminstone av de industrier, med vilka vi ha kontakt och på
vilka beställningar ha utlagts, dela den uppfattning jag
företräder, att det är obehövligt och icke alls nödvändigt
med ett sådant hopförande av all anskaffning på ett
enda verk, materielverket.
Om förhållandet mellan krigsmaterielverket och
fredsorganisationen vill jag framhålla följande. Under den
gångna beredskapstiden, i varje fall under de två första
anskaffningsåren, har anskaffningen i pengar räknat varit
40 till 50 gånger så stor som tidigare. I krig kan man
beräkna anskaffningsvolymen till ungefär 25 Mkr. per
månad. Vid återgång till normala förhållanden torde
munderingsanslaget komma att uppgå till ungefär 16 Mkr per
år — något mer än hälften av vad man räknar med för
nyanskaffningen per år. Detta belyser den oerhörda
skillnaden mellan förhållandena i fred och under krigs- och
beredskapstider.
Under normala förhållanden har arbetet med själva
anskaffningarna varit av ganska ringa omfattning för
in-tendenturledningen. Det är snarare det förberedande
arbetet, som är av större omfattning. Nu är det tänkt, alt
det förberedande arbetet fortfarande skall skötas av
intendenturdepartementet, men att vi därefter skola vända
oss till krigsmaterielverket och säga till detta: "Var god
och upphandla detta!" Uppgifter, för vilkas lösande
in-tendenturpersonalen är speciellt utbildad och har
mångårig vana och övning att sköta, skola med andra ord gå
till materielverket!
Det är inte mycket, som talar för att införa en sådan
ny ordning. Det kommer att innebära ökat arbete och
ökad pappersexercis. Detsamma gäller om
reparations-Ijänsten, som skall läggas på den nya fabriksstyrelsen.
Det är ofattbart, att denna del av tjänsten, som så intimt
sammanhänger med förvaltningen och skötseln av
materielen, skall dras bort från den anslagsförvaltande
myndigheten.
Det blir här fråga om ett liälftenbruk. Där det inte
finns några reparationsverkstäder, skall nämligen
intendenturdepartementet självt sörja för reparationstjänsten.
Enligt min mening skulle det i mycket hög grad försämra
försvarets effektivitet att ge sig in på en sådan ordning.
På många garnisonsorter, där flera truppförband äro
förlagda, har man numera sammanfört de små
skrädderi-och skomakeriverkstäderna till större enheter. Det är
möjligt, att resultatet av denna garnisonsvis sammanförda
tillverkning skall komma att visa sig vara så. pass bra, att
man bör tveka att lägga ner pengar på nybyggnader, som
inte äro strängt taget nödvändiga.
Meningen är att behandla frågan om skoreparationerna
och tvätt på liknande sätt. Jag tror, att det skulle vara
olyckligt, om den nuvarande organisationen, som i dag
kan framstå som mönster för vilken
anskaffningsorganisation som helst, skall slås sönder och spolieras till
förmån för en ny organisation.
Kapten H Örtengren: I början av kriget skulle
prisbyrån fastställa alla priser. Erfarenheten har emellertid
visat, att det inte finns någon bättre metod att få ned
kostnaderna än genom fri konkurrens. Tack vare den fria
konkurrensen sparade vi under de första krigsåren icke
mindre än 10 Mkr.
Jag vill nu framföra en djärv tanke. Enligt det nya
förslaget skulle krigsmakten fortfarande stå för sig, Statens
338
10 juli 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
