- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1943. Allmänna avdelningen /
460

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 40. 2 okt. 1943 - En bild av gränsen för vårt naturvetande, av E Hubendick

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

sätt kunna reda oss i eller anpassa oss för det
som sker i den yttre världen. Ty detta är ett
behov. Men det är ej något behov att nå de yttersta
förklaringarna för skeendet.

Ett annat exempel. Genom samlad erfarenhet
och ökad iakttagelse med hjälp av allt mer
förfinade instrument ha vi utforskat allt större
områden av universum. Vi ha uppställt en glänsande
lagbundenhet, en underbar teori för detta
universum, så långt som det varit åtkomligt för våra
iakttagelser. Newton har uppställt den allt
ordnande och behärskande gravitationslagen. Men
förgäves fråga vi oss: vad är gravitation? Vi ha
ej någon minsta aning därom. Den är bland det
gåtfullaste som finnes. Till synes gåtfullare än
energien, därför att den är mindre påtaglig i vårt
dagliga liv. Lika stort som behovet är för oss att
känna gravitationens verkningar vid vår jords
yta, lika behovsfrämmande är det för oss att veta
vad gravitation är. Måhända kunna vi aldrig
utforska vad gravitation är. Vi ha till och med svårt
att komma med några fantasibilder för vad detta
naturfenomen egentligen är. Det undandrar sig
helt och hållet vår föreställningsförmåga.

Detta är för övrigt en allmän företeelse, att ju
djupare vi nå i utforskandet av fenomenen, ju
mera undandra de sig vår föreställningsförmåga.

Vi fråga oss även: vad är universum, vad är
dess ursprung och vad är dess slutliga resultat.
Universum i sin helhet är hittills, och kommer
väl alltid att förbli, oåtkomligt för vår
iakttagelse. Vi postulera för universum de lagar, som
vi funnit vara gällande för den del av universum,
omfattande hundratals miljoner ljusår, som vi
kunnat direkt utforska. Men vi måste samtidigt
erkänna, att universum är ett odefinierbart
system, inom vilket kan finnas förlopp om vilkas
förefintlighet vi ej ha någon föreställning och
kanske aldrig kunna få någon aning. Universums
ursprung och slutliga öde äro oss lika förborgade.
Vilja vi gripa dessa gåtor med vår fantasi, komma
vi till uteslutande otillfredsställande resultat. Det
är lika omöjligt att tänka sig universum såsom
bestående sedan evighet som att tänka sig, att
det en gång bildats. Vi kunna lika litet tänka oss
universum bestå i en oändlig framtid, som att
det skulle förgås, t.ex. genom värmedöd. Ej
heller kunna vi ens i vår fantasi med
tillfredsställelse tänka oss ett döende universum, ur vars
aska, likt en fågel Fenix, uppstår ett nytt. Vi stå
inför gåtor, vilka sannolikt alltid förbli
förborgade för oss.

Som tredje exempel vill jag ta en diskussion,
som fördes i ett sällskap för psykologi efter ett
föredrag av professor Lagerborg, "Vad
medvetande är och hur det vaknar". Denna diskussion
kom att röra sig om den psykologiska
forskningen i dess vidaste bemärkelse, om dess resultat och
om dess metoder. Därvid hävdades fyra olika
åskådningar, för vilka jag vill redogöra i korthet.

En psykolog ansåg, att man kan bedriva en
psykologisk forskning, vid vilken man bortser
från både fysiologiska och fysikaliska fenomen.
Man observerar och registrerar de psykologiska
företeelserna och ställer upp de ur
observationsresultaten utläsbara lagbundenheterna. Detta är
utan tvivel den rationellaste forskningen, och den
ger de säkraste resultaten. Man frågar ej varför,
man nöjer sig ödmjukt med att konstatera fakta
och att systematiskt ordna dessa. Detta är den
renaste vetenskapen.

En annan psykolog framhöll med stor skärpa,
att psykologiska fenomen äro resultat av
fysiologiska förlopp och ingenting annat. De äro
retning och reaktion; en uppkommen
jämviktsrubbning och en strävan att återkomma till ny
jämvikt. Här har man väl gått utöver den renodlade
vetenskapen, ödmjukheten har ersatts med en
karsk brottningsvilja. Man har ej nöjt sig med
att konstatera utan även velat förklara. Man har
uppställt en hypotes, för vilken all sannolikhet,
som kan dras ur erfarenheten, synes tala. Jag vet
ej, om vederbörande ville förneka möjligheten av
någonting utöver fysiologiska förlopp.
Emellertid fattade jag honom inte så. Jag fattade hans
ståndpunkt vara den, att så länge alla
sannolikheter talade för att psykologiska fenomen voro
resultat av fysiologiska förlopp och inga ur
observationerna dragna relationer talade för någon
annan sannolikhet, skulle forskningen söka sig
fram med ledning av denna arbetshypotes. Jag
skulle gissa, att om en för vetenskapsmannen
ifråga antagbar sannolikhet för något annat
kunde uppvisas, skulle han genast modifiera sin
arbetshypotes.

En fysiolog var mindre kampvillig. Hans åsikt
var, att det enda mätbara vid de psykologiska
fenomenen var de fysiologiska förloppen i
organismen. Man kunde ej förneka möjligheten av
något därutöver, men detta var oåtkomligt för
våra iakttagelser, mätningar och registreringar.
Han ville sålunda lämna åsido på sannolikheter
byggda arbetshypoteser och nöja sig med de
mätbara fysiologiska förloppen, vilkas slutresultat
var något, som vi även kunna observera men ej
mäta och som vi kalla psykologiska företeelser.
Även detta är ren vetenskap. Det är blott så, att
problemen angripas från en helt annan
utgångspunkt än den, som den först nämnde psykologen
angriper dem ifrån. Arbetsmetod och resultat bli
även andra men kanske lika värdefulla. De svara
troligen i högre grad på frågan: varför?

En filosof slutligen hade inställningen, att de
psykologiska företeelserna och de fysiologiska
förloppen voro två olika delar av en kedja. De
psykologiska fenomenen kunna ej vara endast
yttringar av fysiologiska förlopp. A priori måste
det finnas något andligt, något metafysiskt,
utöver de fysiologiska förloppen. Sannolikheten
åsidosättes, och man postulerar såsom oundgäng-

460

11 sept. 1943

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:27:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1943a/0472.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free