Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 42. 16 okt. 1943 - Nikolaus Kopernikus, av Knut Lundmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskrift
det möjligt få en kropp som rör sig tillräckligt
länge längs en sådan kurva att komma tillbaka
till en viss tänkt utgångspunkt på kurvan. När
Kopernikus ej som astronom och kosmolog kunde
tillämpa vad han visste som matematiker visar
detta hur fången han var i vissa nedärvda falska
föreställningar.
Men återvändom till vårt referat! Jorden själv
är en sfär. Hur är dess rörelse? Kopernikus säger
att frågan om jordens rörlighet eller orörlighet ej
blivit slutgiltigt avgjord. En förändring i en
himlakropps läge kan orsakas av jordens rörelse
lika väl som himlakropparnas eller av en
samverkan mellan båda. Sedan visar ban att jorden
måste vara ytterst liten i förhållande till den
ofantligt stora fixstjärnesfären. Det synes därför
otroligt att denna skulle gå ett helt varv på 24
timmar.
Kopernikus förutsätter jorden rotera under ett
dygn ett varv kring sin axel. Därpå bemöter
ban de gamles argument inot rotationen. När
Ptolemaios fruktar för att jordens rotation skulle
åstadkomma att vår planets delar för länge sedan
splittrats och åkt ut i rymden, anmärker
Kopernikus härtill att Ptolemaios hellre skulle ha bort
frukta för att himmelssfären skulle gå sönder.
Denna invändning låter nog bra för den
naturliga människan. I själva verket är (len dålig.
Centripetalkraften beror ej blott på den absoluta
hastigheten som i fråga om en punkt på jordytan
är hög utan även av vinkelhastigheten. Denna är
mycket liten vilket framgår av det faktum, att på
varje ur där timvisaren går ett varv på tolv
timmar har denna visare en vinkelhastighet precis
dubbelt så stor som jordens. Men man får
knappast förebrå Kopernikus att ban rör upp ett moln
av skolasiskt tankesnus om jordens "naturliga"
rörelse som ej är "våldsam" etc., ty den rationella
mekaniken kom till först genom Galilei.
Därefter följa betraktelser över om jorden kan
vara en planet. Det visas att jorden ej är i centrum
för alla de cirkulära rörelserna. Då det finnes
flera centra är det tydligt att antingen världens
centrum eller något annat av dem är centrum för
den jordiska dragningskraften. Kopernikus säger:
"att gravitationen icke är någonting annat än en
av försynen given tendens att förena sig till ett helt
i form av en sfär." Han finner denna tendens
också ta sig uttryck i solens, månens och andra
planeters runda form, men kan ej höja sig till
föreställningen om en universell gravitation.
Därnäst går Kopernikus att fastslå den inbördes
ordningen mellan planetbanorna. Svårigheten här
gäller egentligen Venus och Merkurius. Om man
antar jorden stå stilla krånglar det till sig om de
två innersta planeternas inbördes ordning. Går
man däremot ut från att solen ligger i centrum för
banorna kommer man till slutsatsen att
Merku-, rius måste vara den innersta och Venus den näst
inftersta planeten.
Det säges att Kopernikus skulle ha insett att
om dessa planeter rörde sig innanför solen måste
de visa faser liksom månen. Någonstans har jag
sett uppgiften att han skulle ha invänt när någon
påpekade alt Venus och Merkurius ej visade faser:
"Gud skall nog i framtiden göra det möjligt
uppfinna instrument som skola visa oss dessa
himlakroppar genomgå fasväxlingar." Det liar ej
lyckats få tag på någon tillförlitlig primärkälla för
denna uppgift. Det kan visst vara en legend men
det synes dock ej ligga något otänkbart i denna
berättelse.
Om Kopernikus’ långa utredning om
planetbanorna kunna vi fatta oss kort. Den är
förtjänstfull trots att Kopernikus inte har mycket av
egna observationer att bygga på. Dess värde
ligger främst i att Kopernikus kunde reducera
antalet behövliga cirklar från 79 till 38.
Kopernikus stod på ptolemeisk grund
I en modern encyklopediartikel har en mycket
framstående och även historiskt väl initierad
astronom uppfattat Kopernikus’ insats så att han
genom att ställa solen i centrum skulle ha
avskaffat de ptolemeiska epicyklerna och deferenterna
och att all rörelse skulle kunna förklaras genom
enkla cirklar. Nej, tyvärr är detta inte riktigt!
Om någon stod på det ptolemeiska systemets fasta
grund var det just Kopernikus. Han måste alltfort
göra bruk av både deferenterna och epicyklerna
således av cirklar av olika ordning för att kunna
få fram en förklaring av planetrörelserna. Han
använde sig i systemets slutliga avfattning även
av den excentriska cirkeln och kom således ej
från de ptolemeiska tankegångarna annat än i att
han förlade planetrörelserna inte precis till solen
som medelpunkt, men praktiskt taget så. Solen
hade nämligen tre särskilda rörelser. Det som
Kopernikus gjorde och som även innebar en
betydande bragd var att han reducerade antalet
behövliga cirklar nästan till hälften och därigenom
utförde en väsentlig förenkling av det ptolemeiska
systemet men på grundval av dess egna principer.
Det är också betecknande att samtida eller
något tidigare arbetande astronomer voro i behov
av ett mycket större antal cirklar för att utreda
planetrörelsen. Här har Kopernikus genomfört en
betydande förenkling, men något annat ån en
förenkling är det dock inte, därför att Kopernikus
går ut från den oriktiga utgångspunkten, att
cirkelrörelsen är det enda tänkbara uttrycket för
världskropparnas "naturliga" rörelse.
Det som i mitt tycke innebär det mästerligaste
av Kopernikus’ insats är nog tionde kapitlet i den
första boken, där ordningen mellan
planetbanorna deduceras fram. Han finner att dessa banor på
ett enkelt och naturligt sätt kunna rangeras
omkring solen om ej precis i medelpunkten så dock
praktiskt taget omkring denna.
Skall man yara mycket formell var det ej ett
478
30 okt. 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
