Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Man valde även ut passande
utvinningsmaskiner. Att för hand gräva och lasta upp sanden
ansåg man från början otänkbart, utan man
försökte med olika skrapor och skopor. Först
skö-tos de lastade vagnarna på decauvillespår för
hand, därefter drogos vagnarna av hästar, och
numera använder man sig av diesellok.
2. I början sysslade man endast med
anrikning av magnetit, varöver tidigare utredningar
funnos utförda. Är 1938 byggdes en
försöksanläggning. Då tillfredsställande resultat
erhöllos, gick man över till en anläggning i stor skala,
vilken f.n. är i arbete. Vad beträffar
utvinningen av magnetit kan man köra in 20 ton sand per
timme, men detta är ej möjligt, då de övriga
separationsavdelningarna ej äro färdiga att
bearbeta denna godsmängd. Förutom magnetit
finnas i sanden vid Nettunia ilmenit, granat och
zir-kon. Redan 1910—1912 sökte G Elster
utvinna zirkonen ur sanden, men han kom aldrig
fram till något praktiskt resultat. Numera har
man dock lyckats klarlägga möjligheterna härför
i laboratoriet vid Aosta. Men det stora
anrikningsverket var våren 1942 ej fullt inkört på
utvinningen av ilmenit, granat och zirkon.
Sanden från Nettunia siktas först över en
darr-sikt. Godset delas i tre klasser: gods > 65 mesh
(0,208 mm), gads 65—100 mesh (0,208—0,147 mm)
och gods < 100 mesh (0,147 mm).
Ur varje kornklass uttages sedan på vanliga
magnetiska svagströmsseparatorer en magnetitslig
hållande följande ungefärliga analys: 62 % Fe,
3,5 % Ti och 0,12 % V.
Avfallet från de svagmagnetiska separatorerna
går sedan in på starkmagnetiska separatorer, där
en magnetisk och en omagnetisk produkt uttages.
Den magnetiska produkten passerar därefter en
något svagare starkmagnetisk separator, varvid
två produkter erhållas: en mera magnetisk,
bestående huvudsakligen av ilmenit, och en svagare
magnetisk, hållande granat, llmenitkoncentratet
har följande ungefärliga analys: 24 % Fe, 21 %
Ti och 0,1 % V.
I den grövsta kornklassen uttages endast
magnetitslig, resten går som avfall. I de båda övriga
kornklasserna uttagas magnetiska ilmenit- och
granatsliger.
Avfallet från starkmagneten går på skakbord.
För kornklassen 65—100 mesh uttages sedan
endast en granatprodukt, och resten går som
avfall. Vad beträffar den finaste kornklassen,
< 100 mesh, uttages en zirkonprodukt, och del
andra bildar avfall. Zirkonprodukten håller
omkring 40 % Zr (teoretiska maximalhalten 49,79 %)
samt 2,5 % sällsynta jordarter (ceriumoxid,
ytt-rium, tantal, thorium). Granaten, som liar
mycket skarpa kanter, användes som slipmedel. Äro
kanterna mindre skarpa, användes granaten till
framställning av slipstenar.
3. De metallurgiska arbetena inleddes med
försök att sintra den erhållna magnetitsligen samt
att sedan smälta denna sinter i masugnar.
Vana-dinhalten föranledde, såsom den italienske
författaren skriver, forskningsarbeten för dess till-
godogörande enligt ryska och tyska förfaranden.
Bäst blev emellertid vanadinutvinningen i slagg
vid bessemerering av vanadinhaltigt tackjärn.
Detta är ju icke någon rysk eller tysk metod,
utan metoden har uppfunnits och utarbetats av
nuvarande överingenjören vid Avesta Järnverk
r von Seth. Sedan utvinnes vanadinen ur denna
slagg enligt olika metoder.
Andra försök gingo ut på att utvinna titanen ur
ilmeniten och magnetiten för att användas såsom
metallurgiska tillsatsmedel. Man försökte även
framställa titandioxid- eller titanvitt. Zirkonen
underkastades även utvinningsförfaranden för att
man skulle kunna använda den som
legerings-tillsats till järn. Dessutom gjordes försök att
framställa zirkonoxid.
Ett annat företag, S. A. Breda, har också
sedan mars 1940 sysselsatt sig med systematisk
bearbetning av järnhaltiga sandförekomster
utefter Italiens kuster. Dess apparatur utgöres av
en sorteringsapparat av typen Breda—Ligouri
med permanenta magneter. En apparat väger
endast 80 kg och kan därför lätt transporteras
ut till sandförekomsterna. Härigenom undvikes
all besvärande transport av sanden. Apparaten
är enkel och kan skötas av oteknisk personal.
Man är icke beroende av elektrisk ström.
Sanden upptages med enkla handpumpar på
så sätt, att sanden utspädes nied vatten, så att
den lätt kan sugas upp. Dessa handpumpar
kunna nu bättre ersättas med elektriskt drivna
pumpar. Sorteringsapparaterna kunna förarbeta
12 till 15 ton sand under 8 timmar, och goda
koncentrat kunna utvinnas, även om sanden
endast håller 4—5 % magnetit. Den utvunna
magnetiten är mycket ren och användes som
tillsats till martin- och elektrougnar.
Sammansättningen av detta magnetitkoncentrat från två olika
platser utefter Italiens kust var följande:
% %
Fe 61,2 55,3
Si 1,70 2,68
Mn 0,53 0,65
P 0,03 0,01
S . . . . 0,02 0,03
A120, . 3,87 3,81
Ti 3,43 6,48
(Ti02 = 5,72) —
V 0,30 0.22
(V205 = 0,53) —
Ca . . . 1,62 3,50
Mg ... 3,56 3,23
Även Breda-bolaget sysselsätter sig i sina
laboratorier med försök att utvinna den vanadin,
titan, zirkon och granat, som i växande mängder
uppträder i sanden.
Äv ovanstående framgår att man i Italien
intensivt arbetar på förfaringssätt och apparatur
för att utvinna de nyttiga mineral, som på
åtskilliga ställen förekomma i sanden utefter
landets kuster. Goda resultat ha redan vunnits och
ytterligare äro att förvänta.
9 ]an. 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
