Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Tabell i. Järnmeteoriters ålder bestämda enligt heliummetoden (efter Paneth).
Meteoritens namn Ni % U 10 8 g/g Th 10 8 g/g He 10—6 cc/g Ålder i 106 år beräknad ur indirid- medelakt. matn.
Bethany, Goamus ......... .. Of 8 1 4 0,15 60 75
San Martin ............... . . H 5,3 0,6 8 1.6 500 800
Bethany, Amalia .......... .. Of 8 1 4 3,0 1 100 1 500
Carthage .................. . . Om 7,7 0,5 4 25 6 500 5 800
Thunda ................... . . Om 8,5 0,8 4 28 6 100 6 200
Mount Ayliff ............. .. Og 6,6 0,4 2 40 7 600 6 800
Som synes varierar åldern ofantligt mycket mer bos järnmeteoriterna än hos terrestriska material. Observera
skillnaden mellan de två meteoriterna från Bethany, vilken är långt större än mätfelen. Det är möjligt att man här har
två olika meteorfall.
därför att använda de mineral, som höllo så litet
liran och thorium som möjligt.
Under åren kring 1910 utarbetade lörd Rayleigh
heliummetoden för de vanliga mineralen och
bergarterna. Hans undersökningar tycktes visa,
att man skulle finna minimivärden med denna
metod. Sedan användes den endast sporadiskt
och utan större framgång tills i slutet av
1920-talet österrikaren Paneth genom eleganta
nykonstruktioner utarbetade en säker mikrometod
att bestämma även mycket små mängder helium.
Han använde den att bestämma åldern på
järnmeteoriter, vilka visade sig ge åldrar av samma
storleksordning som dem man är van att finna
för jordiska material.
Amerikanaren Urry tillämpade den nya
metodiken på en hel del basiska bergarter, som basalt
etc., och fann, att man kunde bygga upp en
åldersskala för heliummetoden, som överensstämde
med blymetodens. Emellertid visade det sig
omkring 1938, att den radiumstandard Urry använt
vid sina mätningar var felaktig och således
överensstämmelsen fiktiv. Kvar stod ändock den
relativa ordningsföljden, och man tänkte sig därför,
att helium icke, som Urry antagit, stannade kvar
i basiska bergarter utan delvis diffunderade bort.
Vid samma tid började kanadensaren Keevil
undersöka om man kunde använda
heliummetoden på graniterna. Han mätte då icke endast
"åldern" på bergarten utan också på olika
mineralseparationer8. Det visade sig, att olika
mineral gåvo olika ålder, och bergartens egen var ett
slags medeltal av de ingående mineralens. De
lägsta åldrarna fick man för fältspat och de högsta
för de mörka mineralen som pyroxen och
amfi-bol. Under de följande åren utbyggdes denna
metod i Amerika och man ansåg sig finna att för
varje mineral kunde anges en koefficient9, som
angav hur stor del av dess heliumhalt som
stannat kvar. Den kunde vara underkastad smärre
variationer, men i stort sett skulle den vara
konstant, om man hade ett oomvandlat material.
Redan tidigt hade lörd Rayleigh funnit, att vissa
mineral, som beryll och sylvin, kunde hålla ända
till ungefär 100 gånger för mycket helium. Detta
intressanta fenomen har givetvis lockat till många
spekulationer, men ännu har ingen teori kunnat
stå sig inför kritiken10.
I ett helt nyligen utkommet arbete av Keevil11
visas, att trots det man i regel har heliumläckage
dock ibland kan få heliumöverskott i ett flertal
mineralgrupper. Att det icke upptäckts tidigare
beror på, att man icke haft ett så stort material
till sitt förfogande. I tabell 3 visas en
sammanställning av hans resultat.
Medeltalen äro beräknade utan att hänsyn
tagits till de prov, som hålla överskottshelium.
Resultatet av hans undersökning är, att för
närvarande kan heliummetoden icke användas vid
åldersbestämningar, icke så mycket för
helium-förlusterna utan på grund av risken för
överskottshelium. Tills man funnit orsaken till dessa
heliumöverskott, måste försök till
åldersbestämningar med heliummetoden anstå.
I detta sammanhang kan nämnas ett arbete av
Paneth12, i vilket han reviderar sina tidigare
bestämningar av åldern hos järnmeteoriter. I tabell
4 se vi resultatet av hans nya mätningar.
De tidigare värdena voro, som redan nämnts,
jämförliga med dem man finner för jordiska
bergarter, de nya ligga som synes ofta långt
högre. Orsaken till skillnaderna ligger i
radioaktivitetsmätningarna, vilka äro ytterst svåra på
grund av de extremt låga halterna. Något
heliumläckage behöver man icke räkna med, då de
äro heliumtäta ända upp till glödning. Paneth
drar inga slutsatser med hänsyn till Keevils
resultat. De experimentella felen ligga under 15 %.
Om dessa bestämningar stå sig inför kritiken,
kommer det att medföra stora förändringar i
uppfattningen om jordens äldre historia.
Under senare år ha åldersskalor publicerats,
där de olika geologiska perioderna daterats. De
Fig. 6. Den
geologiska tidskalan. Av
det stora antalet
bestämningar är det
få, som utförts pä
material, som
kunnat noggrant
geo-logiskt-stratigrafiskt
dateras, varför
materialet tills vidare
är magert.
B 42
15 maj 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
