Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
BERGSVETENSKAP
REDAKTÖR: ERNST J A ROTHELIUS
Häfte 9
Årg. 73
Frän Sveriges Geologiska Undersöknings malmletningsarbeten i Västerbottens län
Notiser.
Från Sveriges Geologiska Undersöknings
malmletningsarbeten i Västerbottens län
ÖVERDIREKTÖR PER GEIJER, LSTF, STOCKHOLM
De första arbeten av Sveriges Geologiska
Undersökning inom Västerbottens län, som till sitt
syfte omfattade också malmletning, började år
1918. Att detta län just då blev föremål för
intresse var på intet sätt överraskande.
Ämbetsverkets dåvarande chef, överdirektör Gavelin, hade
personligen en mycket stor erfarenhet av länets
geologi, men visste också nogsamt, att ofantligt
mycket återstod att göra på detta område.
Upptäckten av stora kisfyndigheter i Grong i Norge
riktade uppmärksamheten på fjälltrakterna i
Frostviken i Jämtland och i Västerbottens län —
Vilhelmina—Tärna-fjällen — där den zon i
fjällkedjan, som är malmförande i Grong, kommer in
en sträcka på svenskt område. Det första
världskrigets erfarenheter av vår dåtida brist på
kopparmalm och svavelkis bidrogo naturligtvis också
till att stimulera intresset. En regional
berg-grundskartering inom Västerbottensfjällen
igångsattes år 1918, sedan Frostviken redan blivit
översiktligt behandlat (fig. 1). Under dessa arbeten,
utförda av professorerna Backlund och Quensel
samt dr Alvar Högbom, påträffades 1918—19
Stekevares och Remdalens kisfyndigheter, som
närmare undersöktes genom elektriska
mätningar och genom borrningar. Även långt senare, på
30-talet, påvisades, något nordligare, en
kisföre-komst av intresse, nämligen Daningen. Samtliga
voro dock alltför små för att motivera de
omfattande åtgärder, som ett utnyttjande vid sådant
geografiskt läge skulle nödvändiggöra.
År 1918 hade emellertid också Skelleftefältet1
Föredrag i avd. Kemi och Bergsvetenskap den 9 april 1943.
DK 550.8 : 553.4(488)
622.19 : 622.34(488)
inom länets urbergsområde börjat väcka
uppmärksamhet. Då påvisades nämligen Kristineberg
i Lycksele socken och undersöktes Sandlidberget
i Jörntrakten. Tidigare hade man i allmänhet
haft ganska låga tankar om Skelleftefältets
malm-föring (begreppet Skelleftefältet fanns redan i
geologisk mening före malmfynden). Därifrån
rapporterades ideligen kisfynd som endast
utgjordes av värdelösa magnetkisimpregnationer i
gra-fithaltig svart skiffer. Ej heller de en tid så
uppmärksammade guldhaltiga gångarna vid
Krång-fors hade visat sig brytvärda. Nu började man
emellertid ta upp gamla spår. Från
Bjurforstrak-ten i Norsjö kände man sedan länge några block
av god kopparmalm. Till dessa anknöt SGU år
1920 en malmletning på geologisk och elektrisk
väg, som inom två år resulterade i upptäckten av
Bjurforsfältet, vars viktigaste malmkropp är den
kopparrika svavelkis, som för närvarande brytes
av Bolidenbolaget för statens räkning. Inom
samma trakt — Malånäsfältet2 — påvisades också
några andra sulfidfyndigheter, däribland
Bjurli-dens rätt betydande förekomst av delvis zinkrik
kismalm.
Blockfynd i andra trakter gåvo anledning till
nya försök, som bl.a. förde till upptäckten av en
delvis zinkrik men relativt liten kisfyndighet vid
Vindelgransele i Lycksele socken. Emellan
Vindel-gransele och Kristineberg började, likaledes på
grund av blockfynd, ett ganska omfattande
malm-letande, varom mera i det följande. Också i
trakten av Kuorbevare i Malå socken satte SGU igång,
liksom även på några andra håll. Ett intressant
fynd utgör Östra Högkulla i Norsjö, som är en
10 april 1943
B 73
11 sept.
1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
