Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Orsaken till denna ökning torde i huvudsak bero
på dels den ökade användningen av olika ämnen med
självantändande egenskaper, dels att brandskadorna
i genomsnitt bli högre vid en eldsvåda, som
förorsakats av självantändning, än de bli, då
anledningen varit en annan. Detta har återigen sin
förklaring däri, att medan de flesta brandorsaker inom
industrien uppstå under drifttid, då personal finns
närvarande, som kan släcka, kan
antändningsmomen-tet efter en självuppvärmningsprocess likaväl inträffa
under icke-drifttid, och då bli också i regel skadorna
avsevärt större. Självantändning är alltså en av de
mera lömska brandorsakerna.
Går man så över till kristidens direkta inverkan,
så skulle det kanske ligga nära tillhands att förmoda,
att i och med att den allombekanta och största
brandstiftaren inom här ifrågavarande
brandorsaksgrupp linoljan nästan helt och hållet försvunnit, så
skulle risken för eldsvådor genom självantändning
också väsentligt minska. Men så är tyvärr alls icke
fallet. Den försvunna linoljan ersättes med andra,
inhemska oljor. Detta är visserligen ur allmän
synpunkt synnerligen värdefullt, men när dessa
ersättningsoljor visa sig ha ungefär lika stor benägenhet
för självantändning, så består dock brandfaran. Vi
kunna som exempel ta den ökade användningen av
terpentin såsom ingrediens till färgutspädningsvätskor,
och vi kunna också peka på den kanske ännu icke
fullt utexperimenterade talloljan, som enligt uppgift
i Tekn. T. 1942, K h. 9, s. 68 har ett högt jodtal
och därför med all sannolikhet — kanske dock först
tillsammans med något sickativ — får stor
benägenhet att självantända. Yi böra icke heller glömma
de alltmer använda inhemska ersättningsoljorna för
smörjning, som på senare tid börjat ge sig tillkänna
såsom självantändande ämnen, blott de utsatts för
en lindrigare, yttre upphettning. För att taga
exempel från andra ämnesområden än oljorna, ger oss
torvindustrien nya självantändningsproblem att lösa
och likaså den mycket utvidgade tillverkningen och
lagerhållningen av träkol, brunkolsbriketter och
liknande material.
Såsom sammanfattning måste vi sålunda fastslå,
att den brandorsaksgrupp, som innefattas med
begreppet självantändning, är stadd i tillväxt och att
krisen särskilt aktualiserat lösandet av alla de
brandskyddsproblem, som denna brandorsak gett oss.
Det finns säkert ingen brandorsaksgrupp, som
under tidernas lopp framkallat så många och så
många olika teorier och spekulationer bland fackmän
som självantändning. Och icke heller finnes det
någon brandorsak, som mötts med sådan skepticism
bland lekmän som just självantändning. Ändock
förefaller processen sedd just ur en lekmans synvinkel
vara ganska enkel. Som lekman skulle man helt enkelt
resonera som så, att när man trots bitande kyla
utan yttre uppvärmningsanordningar kan gå omkring
med -†- 37° i kroppen endast tack vare, att man
andas in syre och äter, då är icke heller en
självuppvärmning av t.ex. ett lager foderkakor med
tillhjälp av luftens syre så särskilt märkvärdig.
Skillnaden är ju endast, att i ena fallet kan det bli
eldsvåda, i andra fallet icke.
När det gäller de vanligaste i praktiken
förekommande självantändningsprocesserna, börjar denna i
regel med att luftens syre bindes av det ämne det
är fråga om. En oxidation uppstår, varigenom värme
alstras. Om det alstrade värmet hindras avgå på
något sätt, påskyndar det ackumulerade värmet den
kemiska oxidationsprocessen, vilken i sin tur alstrar
värme av ännu högre temperatur och så vidare, tills
antändningstemperaturen nås. Beroende på det
ämne det gäller och de yttre omständigheter som råda,
kan självantändningstiden vara en fråga om timmar,
dagar eller t.o.m. månader.
Svårigheterna att sätta sig in i förloppet av en
självantändningsprocess synas alltså även för
lekmannen icke vara så stora, men däremot ligger den
väsentligaste svårigheten i att förutsäga, om i det
ena eller andra fallet risk verkligen föreligger för
att självantändning skall uppstå.
Många gånger uppstå eldsvådor, som synas bero
på självantändning, men även om man känner och
har prov på de ämnen, som kunna ha lett till
an-tändningen, så kan man ändå inte alltid genom t.ex.
laboratorieprov åstadkomma en sådan antändning.
Om det gäller ett ämne, som t.ex. kokt linolja
tillsammans med trassel, kan man göra en sådan
rekonstruktion. Jag kan där säga: ge mig så och så
mycket olja och så och så mycket trassel, så skall jag
göra eld, eller ge mig vanlig gödningskalk och
fuktig sågspån, skall jag också göra eld, men får jag ett
prov på frästorv, det må vara aldrig så stort och
uttaget ur en stack, som bevisligen självantänt, kan
jag förmodligen icke klara uppgiften. Det har alltså
vid detta laboratorieprov fattats någon liten detalj
bland alla de yttre förutsättningar, som kanske måst
kombineras för att giva impulsen till
självantändning.
Nästan utan undantag uppstår nämligen
självantändning först då en serie nödvändiga, yttre
omständigheter samtidigt äro för handen. Om så icke
vore fallet, skulle det ju för övrigt brinna jämt och
ständigt.
Det måste finnas tillräckligt av luftens syre, för
att oxidation skall kunna ske, men på samma gång
får lufttillgången icke vara så stor, att det bildade
oxidationsvärmet ventileras bort. Sådana yttre
omständigheter äro rätt ofta för handen, då det gäller
vanliga självantändande material, som icke äro för
löst och icke heller för tätt sammanpackade, t.ex.
just den linoljedränkta trasselsudden. Materialet
måste vidare i regel vara så fint fördelat eller så
poröst, att en så stor yta som möjligt ungefär
samtidigt blir utsatt för luftens oxiderande syre.
Trasselsuddens alla oljedränkta fibrer bilda en mycket stor
yta, som utsättes för syret i luften. Beträffande
många ämnen bidrar närvaron av fukt till
självuppvärmning, men om sådan fukt finnes i alltför stor
mängd, verkar den avkylande och förhindrar att
temperaturen stiger. En del material, som i regel icke
i ren form äro benägna att självantända, kunna dock
göra detta då de iförorenats med andra ämnen (t.ex.
förorenad maskinolja). En mycket viktig faktor är
vidare begynnelsetemperaturen, ty det kan vara så,
att ett ämne, som vid vanlig lufttemperatur inte alls
visar någon benägenhet för självantändning, dock
kan tända då det utsättes för en högre temperatur,
t.ex. genom solstrålning eller då ämnena äro lagrade
intill någon het ugn, något värmeelement eller
liknande. För att antändning skall kunna ske, måste
ofta alla dessa yttre förutsättningar finnas.
K 2
«) jan. I<M3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
