Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fig. 3. Tvärsnitt (jenom en höstack, som börjat
självan-tända. Tre separata härdar ha uppstått inuti stacken och
en typisk sättning vid stackens mitt har skett.
ning brukar ligga. Milkolningen sker i regel till
550°C temperatur och det erhållna kolet har då
betydligt mindre benägenhet att binda syre och i följd
därav även att självuppvärmas. Nu är det vidare så,
att vid ugnskolningen kan sluttemperaturen ofta vara
olika i olika ’delar av ugnen, så att, även om viss del
av kolet kolats vid högre eller lägre temperatur än
den farliga, finns det partier, som slutkolats just vid
de förutnämnda riskabla temperaturerna.
Vidare kan en ugn giva bättre kol än en annan
beroende på konstruktionen. Vid en ugnsanläggning,
som veterligen givit mycket goda kol, inträffade efter
en reparation av ugnen, att kolen började
självantän-da. Det visade sig då, att just de otätheter, som
förut funnits i ugnen, tilläto extraluft att tränga in i
ugnen och förorsakade en högre kolningstemperatur,
vilket blott var till nytta för kolningen. Vid
reparationen hade emellertid just dessa otätheter igensatts.
I ett lager av ugnskol riskerar man därför ofta, att
något parti kan tända och sätta eld på övriga delar.
Naturligtvis bör man alltid vid lagring av kol också
undvika att blanda t.ex. milkol med ugnskol.
Av övriga omständigheter, som inverka på
själv-antändningsförmågan, må nämnas lagringshöjden,
mäng-den av stybb och fuktigheten. Beträffande i
första hand lagringshöjden, så ansåg man på vissa håll,
att det tryck, som erhölls vid ökad lagringshöjd,
ökade självuppvärmningen. Man kanske där blandade
ihop tryck och tryckökning. Vid en tryckökning
erhålles ju värme, men däremot ej vid ett bestående
konstant tryck. Lagringshöjden har emellertid den
inverkan, att isoleringen av kolpartierna inuti en
kolhög blir bättre och ökar förutsättningarna för att
alltid någonstans i högen lufttillgång och isolation
skola vara så väl avvägda, att förutsättningar för rik
syrebindning och samtidigt stor ackumulering av
värme erhålles. Vid mätningar i ett träkolslager har det
visat sig, att maximitemperaturerna ofta uppträda på
l1/, à 2 m från toppen. Där torde alltså just för
träkol den farliga zonen ligga. För t.ex. ett
frästorv-lager har denna zon också konstaterats ligga på
ungefär samma höjd.
Stybbildningens inverkan får ej heller förbises. Man
har ansett, att stybbhalten ökar självantändningen, på
grund av att större ytor för syrebindning erhållas.
Det kanske är riktigt, när det gäller stenkol och brun-
k 4
kolsbriketter, som äro relativt täta till sin konsistens,
men träkol är i och för sig så poröst, att tillräckliga
ytor redan finnas för snabb syreupptagning.
Däremot verkar stybben isolerande och detta torde för
träkolslager vara den största nackdelen.
Man har vid inträffade självantändningsfall
konstaterat att närvaron av fukt genom katalytisk inverkan
befrämjar självuppvärmningen. En förutsättning är
dock att mängden fukt ej är för stor, då den nämligen
istället verkar värmeabsorberande.
Den praktiska nyttan av de gjorda
undersökningarna är, dels att man lärt sig vikten av att kolningen
bör ske vid tillräckligt hög temperatur, och det gäller
då också att se till, att kolugnarna konstrueras och
skötas på rätt sätt, dels att man kommit fram till
vissa principer beträffande lagringen av kolen. Det
gäller alltså där att ej lagra i för stora högar, ej
blanda ugnskol med milkol, att i första hand förbruka
ugnskolen, att undvika stybbildning och att öva
tillsyn över upplaget (exempelvis genom
temperaturmätningar). Det är regler, som gälla icke blott
träkol utan i tillämpliga fall även stenkol och
brunkolsbriketter. Dessa senare, som ju äro en
kristidsprodukt, äro för övrigt ännu känsligare än övriga slag
av kol. Enbart i Stockholm hade man förra året 15
eldsvådor eller tillbud därtill under 3 månaders tid,
förorsakade av brunkolsbriketter.
Slutligen må beträffande kolen nämnas en rätt
betydelsefull detalj, nämligen att även om icke
antändning och eldsvåda inträffar i ett stenkolsupplag,
medför självuppvärmningen en icke obetydlig förlust i
värmevärde. Enligt en tysk uppgift har man i ett
kolupplag beräknat att på 35 dagars tid genom blott
lindrig självuppvärmning omkring 8 % av
värmevärdet förlorats.
Genom att lagra kolet på lämpligt sätt, kan också
den förlusten avsevärt minskas.
En med självantändningen i kollager liknande
process är den, som sker i karvhögar (dvs. hackved vid
cellulosafabrikerna) samt i hö- och halmstackar (fig.
3 och 4). Emellertid sker i dessa oftast först en
uppvärmning genom mikroorganismer. Vid ca 80°C dö
dock dessa och den fortsatta självuppvärmningen sker
genom att syre bindes och kolsyra avges under
värmeutveckling. Kanske också vid torvupplag — det
gäller då i första hand den pulverartade frästorven —
inträffade självantändningsfall kunna ha begynt
genom inverkan av mikroorganismer. Torven, där den
Fig. i. Eldhärd i en foderstack.
9 jan. 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
