Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
KEMI
REDAKTÖR: FRITHIOF H. STENHAGEN
Häfte 3
Årg. 73
Syntetiskt gummi • Notiser
13 mars
1943
Syntetiskt gummi
CIVILINGENJÖR HO SÄRNÖ, LSTF, STOCKHOLM
Det tjugonde seklet har för gummiindustrien betytt
ett enormt uppsving, förorsakat i främsta rummet av
motorismens genombrott. År 1900 uppgick
världskonsumtionen av rågummi till i runt tal 50 000 ton för
att 1940 ha stigit till över 1000000 ton. Men
sistnämnda år framställdes dessutom 100 000 à 150000
ton syntetiskt gummi, representerande ett
tillverkningsvärde mellan 0,5 och 1 miljard kronor.
Konst-gummiframställningen är med andra ord en kemisk
storindustri av betydande omfattning. Denna
industris tillkomst och utveckling faller helt inom
ovannämnda 40 år. Det är föreliggande artikels uppgift
att ge en bild av denna utveckling och lämna en
översikt över de konstgummikvaliteter, som
framkommit under detta utvecklingsskede.
Tiden före världskriget 1914—1918
Skall man genom syntes efterbilda en
naturprodukt, måste man först känna denna naturprodukts
sammansättning och struktur. Naturgummi består till
90 à 95 % av ett kolväte, vars kemiska
sammansättning redan Faraday 1826 fann motsvara den
empiriska formeln C5H8. Denna naturgummits enkla
byggsten gav Williams 1860 namnet isopren. Den kan
framställas genom termisk sönderdelning av
naturgummi, och Bouchardat visade 1879, att på detta
sätt framställd isopren under vissa betingelser
omvandlas till en gummiliknande massa. Syntetiskt
framställdes isopren första gången av Tilden 1884
genom pyrolys av terpentin.
Det kan förefalla, som om grunden härigenom var
lagd till en syntetisk framställning av kautschuk.
Skall denna emellertid framställas i kommersiell skala,
måste även andra villkor vara uppfyllda. För det
första måste utgångsmaterialet kunna renframställas
i stora kvantiteter till rimligt pris. Tillgången på den
ursprungliga råvaran har således en avgörande
betydelse. För det andra måste man kunna reglera
det förlopp, vid vilket utgångsmaterialet omvandlas
dk 668.41 : 66.091
till kautschuk. Det senare villkoret har visat sig
svårast att uppfylla.
Dåtidens organisk-kemiska laboratorier arbetade så
gott som uteslutande med föreningar, vilkas
molekylvikt var av storleksordningen 10 eller 100.
Systematiska undersökningar av högmolekylära föreningar,
dvs. med molekylvikter över 1 000, hade endast
sporadiskt förekommit. Man stod följaktligen ganska
främmande inför föreningar av den typ, som
naturgummit representerar. Som långt senare visats har
nämligen kautschuk en molekylvikt av 200 000 à
400 000. Eftersom isoprenmolekylerna utgöra
byggstenarna för kautschukens jättemolekyler, består en
kautschukmolekyl av 3 000 à 6 000 isoprenmolekyler.
Kautschuk kallas en polymer förening, isopren en
monomer. Monomerens omlagring till polymeren
kallas polymerisation. Om denna visste sekelskiftets
tekniker inte stort mera, än att de stundom kunnat
iaktta, att en sådan process ägt rum. Betingelserna
för den voro okända.
En av de första, som intresserade sig för
polymeri-sationsförloppen, var ryssen Kondakow, som 1900—
01 studerade dimetylbutadiens spontana
polymerisation. Den förste, som målmedvetet och understödd av
tillräckligt med kapital började bearbeta
kautschuksyntesen, var tysken Fritz Hofmann. Det var år
1906, som han grep sig an med problemet. Han nöjde
sig emellertid icke med att som monomer försöka
isopren, utan han synes redan tidigt ha gjort klart för sig,
att även närbesläktade ämnen kunde tänkas som
utgångsmaterial vid konstgummiframställningen. Det
var tre föreningar, på vilka han koncentrerade sitt
arbete, nämligen butadien, metylbutadien (= isopren)
och dimetylbutadien. Det är möjligt, att Kondakows
arbete fört honom in på denna tankegång. Efter
många misslyckanden lyckades han renframställa
monomererna och 1909 polymeriserade han isopren
till en gummiliknande massa. Hofmann utförde
po-lymerisationen under uppvärmning, se tabell I.
13 mars 1943
K 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
