Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Träförsockringens industriella utveckling
MAG. PHIL. A 0 WINTER, ULEÅBORG
Framställning av socker ur trä har för såväl
forskare som tekniker utgjort ett problem med
stor dragningskraft, ej minst därför, att trä är
ett rikligt förekommande och lätt tillgängligt
råmaterial. Man har även nedlagt mycket arbete,
tålamod och penningmedel för lösandet av
frågan. Beakta vi att försockringsprinciperna,
användandet av endera starka outspädda syror vid
vanlig temperatur (Braconnot år 1819) eller
vat-tenutspädda syror vid hög temperatur (Melsens
år 1856), varit länge kända, har utvecklingen i
praktiken dock varit ytterst långsam. Orsakerna
härtill ha varit mångahanda.
Träförsockringen har för det första fått kämpa
med samma svårigheter, som alltid bruka
förekomma då ett teoretiskt uppslag skall överflyttas
från laboratorieskala till industridrift. Man har
i praktiken mött material- och apparatproblem,
vilka man i laboratorieförhållanden icke haft den
minsta känning av. Vidare tar den kalla
verkligheten ingen som helst hänsyn till förfarandenas
mer eller mindre teoretiska eller ens tekniska
fullkomlighet. Det avgörande är metodernas
räntabilitet, deras ekonomiska bärkraft.
Utvecklingen av träets försockring har dock
skett alltför långsamt för att man skulle kunna
förklara detta med ovannämnda svårigheter. De
största svårigheterna ha berott på en viss speciell
omständighet, som spelat en utslagsgivande roll.
Utvecklingen av träets försockringsmetodik har
förhindrats av det sakförhållandet att socker är
föga beständigt under de förhållanden, som träets
försockring eller behandlingen efter försockringen
förutsätta.
I de flesta fall har man icke kunnat förhindra
sockrets förstöring och sålunda erhållit ett
ekonomiskt allt för dåligt sockerutbyte. I de fall åter,
där sockerutbytet varit tillräckligt högt, har
förhindrandet av sockrets förstöring ställt sig
tekniskt allt för komplicerat och dyrt. Det har
genomgående varit någondera av dessa båda
alternativ, som omintetgjort även med de ljusaste
förhoppningar påbörjade företag.
Uppslutning med starka syror
Av de båda träförsockringsalternativen ledde
det äldsta, användandet av starka syror, först
till en lösning av någon praktisk betydelse. Detta
är en naturlig följd av att man vid användande
av starka syror haft endast ett huvudproblem
att lösa. Försockringen är nämligen härvid lätt
att åstadkomma och ett närapå teoretiskt utbyte
erhålles. Däremot erfordras sådana mängder syra
dk 338.45 : 664.13.001.6
till försockringen att ekonomien av
försockrings-förfaranden med tillhjälp av starka syror är helt
beroende av den använda syrans återvinning. I
detta avseende kom man på rätt väg redan år
1880, då fransmannen Dangevillier föreslog
användandet av saltsyra, som kan avdrivas. Det
dröjde dock ännu ett kvarts sekel innan
Dangevilliers idé var mogen för praktisk användning.
I början av 1914—18 års världskrig lyckades
tysken Bergius och svensken Hägglund i
samarbete utarbeta ett förfarande, som förutom ett
gott sockerutbyte även garanterade återvinningen
av den använda saltsyran.
På grund av en iakttagelse gjord av
Hägglund, lanserade förfarandet kemiskt sett en
nyhet, som i hög grad underlättade det tekniska
lösandet av frågan. Tidigare utfördes nämligen
försockringen i ett steg med en sats trä i sänder.
Härvid fordras ett mångfaldigt överskott av syra.
Hägglund observerade att den erforderliga
syrakvantiteten kan betydligt minskas, om man för
det första, försockrade med flera små
syraportioner i följd och för det andra, lät dessa påverka
icke en, utan flera satser trä efter varandra.
Saltsyrans återvinning åstadkommes i en
vakuumpanna. I pannan inledas två
finfördelade vätskeduschar emot varandra. Den ena
av dessa är den lösning, som erhålles efter
träets syrabehandling. Den andra är för
ändamålet lämplig, het specialolja. När nu de
båda finfördelade vätskorna mötas, uppblandas
de hastigt och effektivt. Då dessutom vakuum
råder, ernås det önskade resultatet, nämligen ett
så hastigt avdrivande av saltsyran att den icke
hinner inverka förstörande på
försockringspro-dukten.
Uppslutningen ger som resultat en dextrinartad
intermediärprodukt. Löses denna i vatten och
upphettas till ca 120°C så spaltas den av i
produkten kvarbliven saltsyra till socker.
Bergius-Hägglund-förfarandet, som efter orten för den
första försockringsfabriken brukar benämnas
Rheinau-förfarandet, sker således i två etapper.
Uppslutning med utspädda syror
Om också det praktiska utförandet av
träförsockring med starka, outspädda syror i många
avseenden varit förknippat med svårigheter, har
dock utvecklingen följt en viss utstakad linje, på
grund av att svårigheterna i huvudsak
koncentrerat sig kring lösandet av ett klart definierat
problem, syraåtervinningen. En annan, mera in-
10 april 1943
K 33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>