Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
chef och driftingenjör vid Lojo Kalkverks AB,
Gerknäs, Finland, och blev därefter chefkemist
vid Skånska Cement AB och föreståndare för dess
forskningslaboratorium i Limhamn. Han kom
härigenom in på ett forskningsområde där han
skulle bli i tillfälle att göra betydande insatser.
Hans vetenskapliga arbeten rörande cementets
kemi, som särskilt behandlade förhållandena i
vätskefasen och bindetidsregleringen, resulterade
bl.a. i framställningen av flera nya specialcement,
såsom silikatrika cement med låg
värmeutveckling. För sina på ett omfattande experimentellt
underlag utförda teoretiska utredningar rörande
cementets avbindningsreaktioner hedrades Forsén
år 1940 med Svenska Teknologföreningens
Polhemsmedalj. Det är uttalat att den anpassning till
rådande krisförhållanden, som cementindustrin
snabbt och friktionsfritt kunnat genomföra, till
avsevärd del är att tillskriva Forséns insatser
inom den cementtekniska forskningen. I samband
med sitt arbete ordnade Forsén den internationella
cementkongress som hölls i Stockholm sommaren
1938 och som samlade ett stort antal
vetenskapsmän och cementtekniker från skilda länder.
Vid denna tid blev professuren i kemisk
teknologi vid K. Tekniska Högskolan ledig. Genom sin
mångsidiga teoretiska och praktiska utbildning,
sin vidsträckta erfarenhet av kemisk industri i
skilda länder och sin rika personlighet i övrigt,
ansågs Forsén särskilt lämpad för denna post,
till vilken han utsågs 1939.
Under höstterminen samma år åtnjöt Forsén
tjänstledighet från professuren för att ytterligare
sätta sig in i sitt omfattande och mångskiftande
ämne. Härunder utbröt det finska vinterkriget och
Forsén skyndade att ställa sina krafter och sin
förmåga till de finska myndigheternas förfogande.
Han fick härvid förbindelsen med den svenska
industrin sig särskilt anförtrodd och uträttade
även på annat sätt ett betydelsefullt och viktigt
arbete för sitt gamla fosterland, varvid han kom i
nära beröring med Landsorganisationen i Sverige,
ett sammanträffande som på bägge håll utlöste
känslor av förståelse och högaktning. Hans stora
arbetsförmåga utnyttjades vid denna tid till
bristningsgränsen och han ådrog sig grunden till den
ohälsa som sedan så tungt skulle drabba honom.
Sedan dessa arbeten avvecklats tillträdde
Forsén sin professur hösten 1940. Denna utbyttes
våren 1943 mot en personlig professur i
cement-och betongkemi, för att bereda honom tillfälle att
odelat ägna sig åt arbetet vid det nya
forskningsinstitutet för cement och betong.
Det är utmärkande för Forséns vidfamnande
ande att han som professor i kemisk teknologi
såg som sitt förnämsta mål att åstadkomma en
förbättring av de svenska kemiingenjörernas
utbildning, och det är typiskt för hans personlighet
att han oförfärat och utan dröjsmål sökte sätta
sina planer i verkställighet. Hans uppfattning
var att Sveriges kemiska industri äger stora
förutsättningar till utveckling; våra skogar och
torvmossar och vår vattenkraft äro tillgångar, som ge
oss möjlighet att konkurrera med andra länder,
men för att kunna hävda vår ställning fordras
att våra kemiingenjörer erhålla en utbildning,
som är åtminstone likvärdig med den som
bestås i utlandet. Han pekade särskilt på exemplet
från Schweiz, där man trots bristen på
naturtillgångar och med Tysklands mäktiga
industrikoncerner i omedelbar närhet dock lyckats skapa
betydande kemiska industrier; den förnämsta
tillgång man härvid haft att bygga på är den
schweiziske kemiingenjören, vars utbildning synes
lämplig och föredömlig.
Forsén ansåg därför att utbildningen av
kemiingenjörer vid våra tekniska högskolor borde
omändras så att flertalet efter civilingenjörsexamen
skulle finna det förmånligt att fortsätta sina
studier och efter ungefär sexårig studietid avlägga
doktoringenjörsexamen. Härigenom skulle
industrin kunna erhålla såväl forskare som driftledare
av högre kvalitet. Dessa tankar nedlade Forsén
i sin installationsföreläsning, som hölls hösten
1940. Han verkade även på mångahanda andra
sätt ivrigt för sina idéers genomförande och
ledde bl.a. en studieresa till Schweiz, varvid
Tekniska Högskolan i Zürich och den schweiziska
kemiska industrin studerades. Också som vice
ordförande och ordförande i Svenska
Teknologföreningens avdelning för Kemi och
Bergsvetenskap 1940—41 samt såsom medlem av
föreningens styrelse 1941—42 hade Forsén tillfälle att
verka för sina åsikter.
Det är knappast förvånande att dessa
strävanden inte på alla håll kunde vinna genklang.
Forsén hade mycket motstånd att övervinna, men
det är att anteckna att vid de överläggningar, som
11 dec. 1943
K 89
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
