Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskrift
Böcker
DK 666.97-118(048)
Temperaturschäden ini Beton im besondcren im
Mas-senbeton und Massnahmen zu ihrer Verhütung, av dr-ing.
Bruno Hampe. Ausschuss für Massenbeton h. 1, W Ernst
& Sohn, Berlin 1942. 100 s„ 106 fig., 4 tab. 4,50 RM.
Svenska subkommittén för Internationella
Dammkorn-missionen anordnade 1939 en inspektionsresa till svenska
betongdammar. I sin rapport från resan konstaterar
direktör Stig Giertz-Hedström, att sprickbildning förekom i alla
dammar med alla använda cementsorter och framhåller,
att "enär temperatursprickor få anses vara de allvarligaste
för vattenbyggnadsbetong, bör särskild uppmärksamhet
ägnas sådana åtgärder, som minska
temperaturpåkän-ningarna hos den nyss hårdnade betongen" (Betong 1942
h. 4). För betongteknikerna, främst vattenbyggarna, torde
den viktigaste frågan för närvarande vara, hur skador i
betongkonstruktioner på grund av temperaturförhållanden
skola kunna förhindras. I den föreliggande skriften ger
Hampe en tämligen allsidig belysning av frågan. Till en
början behandlar förf. den på grund av bindningsvärmet
inträdande temperaturstegringen i betongen och illustrerar
förhållandena med mätningar, som lia utförts i en
betongmur av samma storleksordning som ett stort antal
svenska dammar. I ett följande avsnitt utreder förf.
tempera-turskadornas orsak och klassificerar dem i ytsprickor,
spaltsprickor och skador i gjutfogar, varjämte ban
behandlar temperaturskador i dammar för sig.
I fråga om orsaker till ytsprickor betonar förf. den
ogynnsamma verkan av betongens vattning genom att
denna ökar temperaturskillnaden mellan betongkroppens
kärna och yta. Anmälaren vill emot detta invända, att
vattningen väsentligen förhindrar krympning förorsakad
av ytans uttorkning. Sådan krympning torde i allmänhet
vara större än den, som uppkommer på grund av
temperatursänkningen vid strilvattnets avdunstning.
Med spaltsprickor menar förf. sådana sprickor, som
uppstå genom det fasta sambandet mellan betongdelar vid
gjutfogar eller mellan betong och undergrund, om delarna
befinna sig i olika utvidgningstillstånd.
En vanlig orsak till skador i gjutfogar anser förf. vara
behandling av fogarna alltför snart efter avslutad
gjutning. Om den färska betongytan bearbetas för motgjutning
redan efter ett par dagar eller t.o.m. några timmar, måste
varje slags behandling förorsaka uppluckring av ytskiktet,
vilken utesluter fullständigt samband mellan gjutdelarna.
Andra orsaker till ofullständig vidhäftning i gjutfogar äro
skjuv- och dragpåkänningar på grund av olika tendens till
längdutvidgning gjutdelarna emellan samt
krökningsten-denser hos dessa på grund av temperaturskillnader mellan
kärna och yta.
På temperaturskador i dammar slutligen anlägger förf.
det betraktelsesättet, att det vanliga gjutningssättet med
godtycklig gjuttemperatur och utan hänsyn till de redan
gjutna delarnas och undergrundens temperatur för till ett
betydande underskott i betongmassan gentemot den volym,
som skall utfyllas vid slutliga temperaturförhållanden,
samt till motsvarande krympning och olika slag av
påkänningar. Fogarna öppna sig och sprickor av alla slag
uppstå vid temperatursänkning.
I nästa avsnitt behandlar förf. åtgärder för att minska
temperaturdifferenserna i betong. Sådana åtgärder äro
minskning av bindevärmet, höjning av betongens
volymvikt, sp. värme och värmeledningsförmåga, sänkning av
gjuttemperaturen genom förebyggande åtgärder och
kylning av betongmaterielen eller betongmassan före
gjutningen, inre kylning av betongen efter gjutningen samt
reglering av värmeavgivningen genom värmeisolering av
ytorna.
För bedömning av ett cements lämplighet för massiv-
konstruktioner är ej det avgivna bindevärmet i och för sig
utslagsgivande, anser förf., utan tidsfunktionen av dels
förhållandet mellan bindevärme och hållfasthet, dels det
avgivna bindevärmet per viktenhet bindemedel.
Resultatet av en stort upplagd undersökning av
bindevärmets frigörande och hållfasthetstillväxten i samband
därmed framlägges. Temperaturstegringen mättes i stora
betongkroppar och har omräknats till antagliga värden i
massivkonstruktioner genom några jämförande mätningar.
Som bindemedel användes vanligt portlandcement av skilda
fabrikat med varierande tillsatser och kombinationer
av olika typer av puzzolan och trass. Förf. kommer fram
till några bindemedelsblandningar, som skulle vara
särdeles lämpade för massbetong. Jag liar tyvärr ej haft
tillgång till motsvarande data för de i Sverige och USA
använda portland- och silikatcementen med och utan
puzzo-lantillsats. Någon direkt jämförelse mellan de svenska,
amerikanska och tyska materialen har därför ej kunnat
genomföras. Med hänvisning till professor Bo Hellströms
uppsats ’Vattenbyggnadscement i amerikanska
jättedammar’’ (Tekn. T. 1939 h. 16) skriver förf.: "Framställningen
av specialcement genom ändring av cementklinkerns
sammansättning på sätt, som blivit brukligt i USA och Sverige,
jämte den även där använda sammalningen av
portland-cement med puzzolan (trass och kaolin), kan anbefallas,
om därmed på ekonomiskt sätt bättre egenskaper kunna
uppnås än med blandningar av portlandcement,
masugnsslagg och trass. Av vad som hittills framkommit tillåta
de i USA och Sverige gjorda erfarenheterna icke något
slutligt omdöme om specialcement–-och i så fall
vilka som —–äro så överlägsna de här undersökta
blandningarna av bindemedel, att deras allmänna
införande för massivbetong skulle vara fördelaktigt." Det är
väl dock numera uppenbart, att användningen av det
amerikanska "löw heat"-cementet och det svenska
silikat-cementet kraftigt bidragit till minskade temperaturskador
och därför väl lönat sig till massivkonstruktioner, då
kostnadsökningen för betong med dessa cement stannar vid
ca 2 %. Kanske kan man få fram
portland-puzzolan-cement med lika goda eller bättre egenskaper och till
lägre pris. Amerikanarna torde f.n. ungefärligen jämställa
"löw heat"- och puzzolancementen:
De fordringar på betongens sammansättning, som
uppställas för alt få en tät och stark betong, sammanfalla
till stor del med dem, som måste uppställas för att få
största möjliga volymvikt, sp. värme och
värmeledningsförmåga. Med den vanligen begränsade tillgången till
lämpliga ballastmaterial inom rimligt avstånd från
byggnadsplatsen torde enligt min åsikt här ej vara mycket att
göra annat än i undantagsfall.
Åtgärder för att få en låg gjuttemperatur anser förf.
mycket viktiga; de kräva med god planläggning på stora
arbetsplatser föga kostnad ocli kunna kombineras med
värmningsåtgärder för vinterbehov. Lämpligt uttag av
ballastmaterialen från deras upplag och användning av
kallt vatten i biandaren kanske räcker. Annars få
särskilda kylanordningar upprättas.
Rätt ingående behandlas sedan metoden att kyla
betongen efter gjutningen medelst vattenspolning i ingjutna
rör. Metoden har med gott resultat använts på en
mångfald konstruktioner i Tyskland och Amerika och medger
en väsentlig inskränkning av antalet fogar i massivbetong.
För att minska de extraspänningar, som äro att vänta runt
kylrören, skall spolningen igångsättas i omedelbart
samband med gjutningen och det synes anm., som man borde
i samma syfte hålla gjuttemperaturen några grader lägre
än temperaturen hos spolvattnet.
Värmeisolerande formar och lång tid för formarnas
kvarsittande äro kraftiga medel för att undvika ytsprickor.
Förf. visar genom ett antal mätningar effekten av dessa
åtgärder på temperaturskador ocli hur de skola
kombineras med hänsyn till byggnadsplatsens förhållanden.
Han anser det däremot olämpligt att ytarmera en kon-
25 sept. 1943
V 185
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
