Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 2. 15 januari 1944 - Sveriges malmtillgångar och exporten, av T Q
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 januari 194 A
49
Sveriges malmtillgångar
och exporten
DK 382.6 : 553.31 : 622.341.1(485)
Överingenjör Karl Rutberg höll den 4 december 1943 i
Ingenjörsklubben i Falun ett uppmärksammat föredrag,
där han klarlade förutsättningarna för Sveriges
malmexport.
Det var först år 1858 som det forna exportförbudet på
järnmalm ersattes av en visserligen låg exporttull på
järnmalm, vilken dock snarast nedsattes till en obetydlighet
av 25 öre/t och redan år 1864 helt slopades. Sedermera
har i samband med den alltmera ökade malmexporten
tullfrågan åter och åter blivit väckt till liv i
industrikretsar och riksdag, första gången år 1889 och sedan åter
år 1896 av C E Ljungberg med motion om en exporttull
av ända till 5 kr/t. Så har oron för Sveriges malmtillgångar,
särskilt för kvalitetsjärnets framtid, ständigt hållits levande
och kommittéer och enskilda fackmän erhållit uppdraget
att behandla denna fråga samt även att undersöka
möjligheten av att inom landet tillgodogöra sig
Norrbottensmalmerna, allt med välkänt resultat.
Noggranna, av föreläsaren uppgjorda mätningar och
beräkningar, ha givit följande resultat: hyttornas produktion
har stigit från 472 000 till 644 000, stålet från 437 000 till
1 151 000 t; mellersta Sveriges sammanlagda kända
malmarea uppgick till 405 000 m2 och malmernas järninnehåll,
med 10 % normalt avdrag, per avsänkt meter ca 465 000 t,
därav Kopparbergs län resp. 190 000 och 244 000 t. De
mellansvenska järnmalmsgruvorna ha för närvarande ett
medeldjup av 200 m.
Norrbottens malmfyndigheter med sin 800 000 nr
malmarea, varav Kiirunavaara ensamt mer än hälften (436 000
nr") ha sålunda en dubbelt så stor malmarea som de
sammanlagda mellansvenska gruvorna.
I äldre tider var gruvornas årliga medelavsänkning
obetydlig, i allmänhet ej över 2 m. Nutida tekniska
hjälpmedel möjliggöra en betydligt större avsänkning, upp till
omkring 25 m. Då en sådan ökad brytning i regel är
synnerligen ekonomisk, särskilt vid mindre
malmfyndigheter, ligger häri en stark frestelse till "rovbrytning".
Den svenska järnmalmsproduktionen, som efter förra
världskriget nedgått till 4,5 Mt, har sedan åter stigit till
maximalt 15 Mt, varav endast i Norrbotten nära 11 Mt.
Vid en god malmkonjunktur torde den mellansvenska
järnmalmsproduktionen uppnå en normal storlek av ca
4 Mt vid en sannolik medelavsänkning av 5—6 m.
Motsvarande exportmängder de sista fem åren ha överstigit
3 Mt, alltså 75 % av malmfångsten. Härav kommer
ungefär 1/3 på vardera av Grängesbergsfältet, tyskägda gruvor
och svenska "bruksgruvor". Då de utländska gruvorna
disponera endast 9,5 % av den kända malmarean,
framgår härav, att dessa gruvor måste pressas synnerligen hårt.
I vår utrikeshandel inta pappersmassa och järnmalm
rent kvantitativt en framskjuten plats. För järnmalm har
Sveriges andel i värklsexporten utgjort så mycket som
50 % i metallinnehåll, vilket kan förklaras därav, att
världens största stålproducenter ha egna, inhemska
malmbaser. Gruvhanteringen har emellertid varit mycket
konjunkturkänslig. Så t.ex. har malmproduktionen nedgått
från mer än 11 Mt år 1929 till 2,7 Mt år 1933. Samtidigt
har antalet anställda sjunkit från 9 318 till 4 923 eller med
47 %, under det att t.ex. järnverkens samtidiga
minskning uppgår till 11,7 %. Sammanfattningsvis kan alltså
sägas, att den svenska folkförsörjningen har rätt att
fordra en bättre hushållning med dessa naturtillgångar.
Bergmästare Björn Tiberg inledde diskussionen med att
erinra om det femtio år gamla värmländska försöket att
stoppa malmexporten. Detta medförde åtminstone att
allmänheten erhöll en något allvarligare syn än dittills på våra
malmtillgångar och att den gamla tron på våra
malmtillgångar såsom outtömliga definitivt avfärdades. Det
händer ej sällan, att malmen avtar mot djupet, blir fattigare
eller alldeles utgår, ända därhän att någon fortsättning
oj ens med de känsligaste instrument kan återfinnas.
Gruvägarna vilja sällan riskera kostsamma förberedelser
för ytterligare brytning utan tämligen säkra indikationer.
Det kan ej vara nationalekonomiskt sunt att årligen
exportera tiotals miljoner ton av världens rikaste
järnmalmer i oförädlat skick. En lämplig förhandlingsbas med
utländska spekulanter efterlystes.
Gruvingenjör Halvar Löwenhielm omnämnde, att förre
disponenten vid Långban, H V Tiberg, beräknat vår årliga
malmförbrukning i seklets början till 1 100 000 t 50 %
malm och påvisat, att denna på 35 år sålunda ökat med
28 %, motsvarande 0,8 % i genomsnitt per år. Vid Hofors
har malmförbrukningen sedan 1909 stigit ined ej mindre
än 237 % och överstiger nu 100 000 t. Då malmtillgångarna
vore ett engångskapital, blir relationen mellan tillgång och
förbrukning ständigt sämre. Om den nuvarande
avsänkningen beräknas till 3,1 m/år vid bruksgruvorna, skulle
vid en stegrad förbrukning av 1 % om året malmbehovet
om 100 år uppgå till 180 Mt, motsvarande en avsänkning
på samma malmarea av 480 m eller till ett medeldjup av
700 m. Frågan om en rationell hushållning med våra
mellansvenska malmtillgångar har nu blivit väckt och får
ej besvaras med ett jaså.
Överingenjör Sven von Hofsten komplimenterade
inledaren till det lyckliga greppet att införa avsänkningen i
meter vid ett visst årligt malmuttag i stället för att tala
om våra totala malmtillgångar i hundratals miljoner t,
såsom vanligen skedde. Man får därigenom en mycket
bättre uppfattning om vad den nuvarande malmbrytningen
betyder för våra malmgruvor, och perspektivet med den
stora exportmalmbrytningen ger ett rent av skrämmande
framtidsperspektiv. De manganhaltiga malmerna äro
oumbärliga för all slags järntillverkning, de fosforfattigaste
malmerna för kvalitetsstålen, de rikaste styckemalmerna
värdefulla som färskningsmalmer, och malmerna med hög
fosforhalt utgöra bas för thomasjärnet; en fosforhalt
motsvarande 2 % av järnhalten är här den lämpligaste, och
endast malmerna med lägre fosforhalter inemot de
fosforfattigaste äro av mindre intresse. Domnarvets årliga
malmbehov motsvarar en medelavsänkning av gruvorna
i Kopparbergs län av 1 m/år, den totala exporten från
samma län av ca 1,2 Mt kräver en motsvarande
avsänkning av ca 6,5 m för de svenskägda exportgruvorna och
ända till 10 m för de tyskägda. Av den från Kopparbergs
län år 1939 exporterade malmen på drygt 2 Mt skulle
80 % väl lämpa sig för svensk thomastillverkning, och
denna export motsvarar Domnarvets femdubbla
årsförbrukning. Som en logisk följd av inledarens utredning
borde den mellansvenska malmexporlen betydligt
inskränkas med fullständigt exportförbud för alla manganhaltiga
och alla fosforrena malmer.
Professor Geijer har beräknat, att med 1936 års
medelbrytning våra manganhaltiga malmer skulle vara utbrutna
inom 50 år. Att exportera dem är alltså en missgärning,
som kommer att hämna sig på barnen, icke alltintill utan
alltifrån tredje och fjärde led och därefter i all framtid på
2000-talet.
Professor Nils Magnusson hänvisade till tvenne
alternativa utvägar: antingen att minska brytningen eller att
intensifiera undersökningarna för att finna nya
malmtillgångar. På den senare vägen har exempelvis i Persberg
den kända malmtillgången ökats från l1/^ till 6 Mt, med
10 Mt, som skymtade i bakgrunden.
Överdirektör Per Geijer önskade betona den rent
geologiska sidan av problemet och hänvisade till sina egna
och professor Magnussons arbeten, som snart skulle
publiceras. Liksom professor Magnusson trodde han, att man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
