Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 2. 15 januari 1944 - Erfarenheter från svensk konservlackstillverkning, av Per-Åke Wallgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
TEKNISK TIDSKRIFT
skyddet. Av Schusters försöksresultat framgår
dock otvetydigt, att det i första hand är lackens
karaktär, som bestämmer
korrosionsbeständigheten.
Vid fosfatering betas plåten först i svavelsyra
(eller i saltsyra åtföljd av en mycket noggrann
tvättning) och neddoppas sedan i en varm lösning
av surt zink- eller manganfosfat. För
konservburkar arbetar man helst med zinkfosfat vid 70—
75°C och med tillsats av t.ex. nitrat, som
tjänstgör som katalysator. Behandlingstiden kan då
sänkas till ungefär 4 min för att få ett tätt och
jämnt fosfatskikt, vars tjocklek ej bör överstiga
0,003 mm.
Lackeringen av konservburksemballage kan ske
på olika sätt. och man skiljer mellan vals-,
dopp- och sprutlackering. För vitbleck är
valslackeringen det normala och för fosfaterade
burkar användes dopplackering. För helsvetsade
burkar av blank järnplåt får man de bästa
resultaten, om man sprutlackerar. Det är dock
relativt vanligt, att man först valslackerar
svartplåten och sedan burken färdigställts stryker
svetsen särskilt, varefter burken sprutas invändigt.
Ur produktionssynpunkt är det av största
betydelse att en konservlack har kort torktid.
Emballagefabrikerna se helst, att lackerna skola bli
dammtorra på 3—5 min och att en slutbränning
skall kunna göras på 15—25 min. Detta är icke
möjligt att uppnå med de oljelacker, som jag
tidigare talat om. De äro även odugliga för
svartplåts-emballage för sterilkonserver ur den synpunkten,
att de ej häfta tillräckligt väl vid plåtens yta.
För att få en tät lackfilm är det av stor vikt,
att brännlacker användas. Efter lackens
påförande avgå ju de lösningsmedel, som lackkroppen
lösts i, och lämna då porer i lackskiktet. Vid
föremålens torkning vid förhöjd temperatur, smälter
sedan lackkroppen ut och en tät film erhålles. Då
allt plåtmaterial har en mer eller mindre ojämn
yta, måste man dessutom räkna med minst två
lackskikt för att få en fullt tät beläggning.
Som det var bekant, att man särskilt i
Tyskland sedan några år experimenterat med
lackerad järnplåt som emballage för konservering av
livsmedel, utsände Industri- och
Livsmedelskommissionerna hösten 1941 en studiedelegation för
att undersöka hur långt tyskarna kommit i
frågan. Möjligheten att på licens från tyska
fabrikanter erhålla recept på lämpliga läcker befanns vara
mycket liten, och ej heller kunde man då räkna
med att i tillräcklig omfattning kunna importera
för lackframställningen erforderliga konsthartser.
Eftersom Asea vid denna tidpunkt syntes vara
det enda svenska företag, som av i huvudsak
inhemska råvaror framställde konsthartser för
lackändamål, hemställde Industrikommissionen,
att Aseas materiallaboratorium måtte medverka
vid en undersökning över möjligheterna att snabbt
få fram användbara konservlacker inom landet.
Aseas ledning villfor denna begäran för att hjälpa
landet, ehuru Asea, som inte säljer läcker och
liknande halvfabrikat, inte har något ekonomiskt
intresse i saken.
I tyska publikationer framhålles stundom, att
rena alkyder skulle vara olämpliga som
svart-plåtslacker, närmast med hänsyn till vidhäftning
och benägenhet att bli spröda vid steriliseringen.
Vid Asea har emellertid utexperimenterats en
spe-cialalkyd, Aseas lack 12, som är utomordentligt
smidig, fäster väl på metaller och har god
åldringsbeständighet även vid förhållandevis hög
temperatur. Den kunde alltså tänkas vara användbar.
De vanligaste alkyderna framställas genom
för-estring av glycerin med ftalsyraanhydrid och en
fettsyra. Man kan emellertid ändra egenskaperna
hos alkyder inom mycket vida gränser genom att
använda andra polyalkoholer såsom pentaerytrit,
sorbit, mannit och andra tvåbasiska syror såsom
bärnstenssyra, maleinsyra och adipinsyra.
Linoljesyra är den vanligaste fettsyran, men även
ricinoljesyra, sojafettsyra och andra kunna användas.
För att få ljusa läcker, användas destillerade
produkter och reaktionen utföres i frånvaro av syre.
Som sickativ användes alltid kobolt stundom med
tillsats av bly och mangan. Då syre fordras för
dylika lackers torkning, kan man tyvärr ej
vill-fara emballagefabrikernas önskan att kunna
lackera flera skikt på varandra utan att bränna
färdigt för varje gång.
Genom att kombinera en alkyd, som kan göras
högelastisk, och en bakelit, som är utomordentligt
motståndskraftig mot kemisk påverkan, är det
däremot möjligt få läcker, som väl motsvara
fordringarna på en svartplåtslack.
Bakelit framställes ur fenol och formaldehyd
genom kondensation. Drives denna olika långt, får
man olika egenskaper hos det bildade hartset.
Vid upphettning eller efter en längre tids lagring
övergår dock alltid ren bakelit till en spröd,
osmältbar och olöslig förening. Avbryter man
däremot reaktionen på ett tidigt stadium,
resol-stadiet, får man en mycket reaktiv produkt.
Behandlas denna med en lämplig monoalkohol vid
förhöjd temperatur, får man ett harts, som i
motsats till den vanliga bakeliten är lösligt i
bensinkolväten i viss utsträckning och är blandbart med
alkyder och feta oljor.
Torkningen av en fenol-alkydlack sker inte med
hjälp av syre utan består i en kemisk omlagring
inom molekylen. Under utträde av vatten reagerar
nämligen en dubbelbindning i alkyden med
resolen under bildning av en heterocyklisk ring.
Därmed har man löst problemen, dels att mjukgöra
en bakelit och dels att få en alkyd
snabbhärdan-de. Då endast en dubbelbindning fordras i den
del av alkyden, som reagerar med bakeliten,
öppna sig möjligheterna att använda andra
fettsyror än lin- och träoljesyra. Sålunda uppnår man
med exempelvis ricinoljesyra bättre ljus- och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
