Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 5. 5 februari 1944 - Vannturbinens utvikling, av M Oledal - TNC: 3. Lånord med försvenskad stavning, av J W
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
TEKNISK TIDSKRIFT
håller såsom anmärkningsvärt*. Stub skall däremot ha
uppfunnit den elektriska varvförställningen på
turbinregula-torer, vilken anordning numera är en omistlig detalj i ett
modernt turbinmaskineri. I detta sammanhang behandlas
turbinregulatorns utveckling i Norge från den mekaniska
klinkregulatorn till den hydrauliska regulatorn arbetande
med vattentryck.
Först i slutet av 1890-talet började man bygga
francisturbiner i Norge och samtidigt infördes även den med
vridbara ledskovlar utrustade ledskeneapparaten enligt
system Fink**. Det hittills vanliga uppställningssättet hade
varit med vertikal axel. Nu får den horisontala
francisturbinen allt större utbredning och man går mot allt större
enheter. År 1906 togs ett stort språng i detta hänseende
genom insättning av fyra turbiner på vardera 11 500 hk i
Svelgfossanläggningen. Turbinernas varvtal ökas även efter
hand kanske främst genom impulser från Amerika. Man
börjar tala om en turbins snabbi öp enhet, och omkring 1905
definieras härför begreppet specifikt varvtal.
Även peltonturbinen vinner terräng och år 1907 är man
i Norge uppe i enheter på 4 700 hk vid 380 m fallhöjd.
1913 införde man kombinerad reglering med nål och
strål-avlänkare och 1916 bemästrade man fallhöjder på 850 m.
I detta sammanhang omnämnes materialfrågans betydelse
och användningen av kromnickelstål och specialbronser.
1925 utföres en anläggning om 36 600 hk vid ca 350 m
fallhöjd.
Under tiden hade axiallager efter modell från det i
Amerika utexperimenterade Kingsburylagret med rörliga
segment börjat tillverkas även i Europa och härmed kom
den vertikala turbinuppställningen åter till användning i
större utsträckning. Upptagandet av axialtrycket hade
nämligen varit ett svårlöst problem vid detta uppställningssätt.
Så utföres i Norge år 1922 Solbergsfossen med vertikala
francisturbiner på 11 500 hk. Francisturbinen utföres även
för allt högre fallhöjder och 1930 installeras en sådan
vid Rjukan i 270 m fall.
Förf. kommer nu fram till den nya epok i
vattenturbinens utveckling, som bildas av kaplanturbinens
tillkomst. Denna turbintyp med vridbara turbinhjulsskovlar
och dess skapare Viktor Kaplan ägnas ett utförligt
omnämnande. Man får en beskrivning över Kaplans i början
blygsamma experiment med turbinhjul och sugrör i liten
skala och de svårigheter han mötte under detta sitt
arbete, som kom att få en så enorm betydelse för
turbinteknikens senare utveckling. En av de största svårigheterna
var att överbevisa turbinfabrikanterna om uppfinningens
betydelse och användbarhet. Det framhålles, att svensk
klarsynthet betytt mycket för kaplanturbinens snabba
segertåg, genom Verkstadens i Kristinehamn övertagande
av tillverkningsrätten redan år 1913 och dess experiment
och framgångsrika arbete efter förra världskrigets slut, så
genom K. Vattenfallsstyrelsens dristiga steg att installera
en kaplanturbin på 10 000 hk i Lilla Edets kraftstation,
igångkörd 1925.
Återgående till utbyggandet av Norges
vattenkrafttillgångar uppräknar förf. en del högfallsanläggningar, för
vilka tidigare endast peltonturbiner skulle ha ansetts kunna
komma i fråga. Så nämnas Maudal med 270 m (1937),
Skjerka med 23 000 hk vid 330 m och kraftstationen vid
Rud (Holfsfossene) med 385 m nettofallhöjd. Av nyare
norska anläggningar med peltonturbiner nämnas en vid
Bjølvefossen av tyskt fabrikat från 1938 på 25 000 hk vid
860 m fallhöjd. Som exempel på stora enheter utförda och
installerade utomlands anföras peltonturbiner på 85 000 hk
vid 670 m och 360 r/m samt francisturbiner på 115 500 hk
vid 69 m fallhöjd och 125 r/m.
Ett avsnitt ägnas i fortsättningen åt betydelsen och
utvecklingen av provningslaboratorier samt den verknings-
* IjInkle : Das mechanische Relais, Mechanismen zur Aus-
fiihrung indirekter Bewegungen, Berlin 1880.
** Fink: Theorie und Construktion der Turbine, Berlin 1877.
gradsstegring, som med åren kunnat uppnås. Det
framhålles även, att materialet har stort inflytande på
verkningsgraden. Vidare omnämnas olika metoder för
framställning av francishjul och att exempelvis Kværner Brug
från att tidigare ha utfört turbinhjulen helgjutna 1910
övergick till skövlar av stålplåt ingjutna i band och nav
av gjutjärn eller stålgjutgods. Senare har denna verkstad
övergått till att svetsa fast plåtskovlarna vid bandet och
vid stora hjul till svetsning vid såväl band som nav.
Led-skovlarna utföras vid höga fallhöjder av rostfritt stål med
slipade och polerade ytor. Detta gäller även
ledskeneappa-ratens sidoytor, vilka i många fall genom påsvetsning
beläggas med en slityta av rostfritt stål.
Som avslutning följer en översikt över
turbinregulatorns utveckling från sekelskiftet fram till 1942.
Bildmaterialet är rikt och intressant även om
tydligheten i en del fall ej så är god, beroende på stark
förminskning och väl också på reproduktion i andra hand.
Figurnummer och litteraturanvisningar saknas. Några
egennamn ha stavats på annat sätt, än man är van att se
i tillgänglig litteratur — sålunda skrives Hendschel i st.f.
Henschel och Finck i st.f. Fink. Man hade gärna sett en
kommentar till uppgiften om att 93—96 %
toppverkningsgrad erhållits vid provning av Solbergsfoss. Ehuru arbetet
huvudsakligen behandlar och tar sina exempel från norska
anläggningar, bjuder det dock en god allmän översikt över
vattenturbinens utveckling. De nämnda biografierna över
turbinteknikens märkesmän utgöra därtill en god krydda.
M Oledal
TNC
3. Lånord med försvenskad stavning
En hel del lånord ha i jämförelsevis sen tid försvenskats
till sin stavning. Denna omstavning, som i regel samtidigt
innebär en förenkling, har emellertid i många fall ännu
inte slagit helt igenom i praktiken, utan man får se orden
stavade än på det ena, än på det andra sättet. Denna
vacklan kan förekomma inom samma företag, t.o.m. hos
en och samma person.
Här nedan uppräknas ett antal sådana omstavade ord,
tillhörande den tekniska nomenklaturen. Flera av dem ha
särskild aktualitet därigenom att de nyligen varit på tal
i TNC:s verksamhet. Den av TNC förordade stavningen
är tryckt med kursiva typer.
abskissa, ej abscissa
ackumulator, ej accumulator
aero-, ej aëro-; t.ex.
aeroplan
ampere, ej ampère
an jon, ej anion
bensin, bensol, ej benzin,
benzol
boggi, ej boggie; t.ex.
boggivagn
bransch, ej branch
brotsch, ej brotch
dekåvill, ej decauville
dränera, ej drainera
fasett, ej facett
fokus, ej focus
harts, ej hartz
ingenjör, ej ingeniör
jigg (verktyg), ej jig eller
gigg; t.ex. borrjigg
jon, ej ion; ävenså jonisera
osv.
kalori, ej calori; betecknas
däremot: cal
karbon-, ej carbon-; t.ex.
karbonpapper
kat jon, ej kation
kroki, ej croquis
kräpp, ej crepe; t.ex.
kräpp-papper
linjär, ej lineär; ävenså
skrives rätlinjig, kroklinjig
osv.
pastörisera, ej pasteurisera
pivå, ej pivot
slejf, ej sleif
slip er, ej sleeper
suterräng, ej souterräng;
t.ex. suterrängvåning
trapets, ej trapez
vagong, ej waggon
vakuum, ej vacuum
viskositet, ej viscositet
J IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
