Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 9. 4 mars 1944 - Kraftteknikens utveckling sedan 1939. Maskiner och apparater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-254
TEKNISK TIDSKRIFT
ningen växer praktiskt taget linjärt från sitt
negativa till sitt positiva maximivärde, då
sekundärlindningen skjutes utmed benet från det ena
ändläget till det andra. Dylika transformatorer ha
hittills utförts för en egeneffekt av - 200 kVA vid
trefasenheter.
Inom området för mättransformatorer pågå för
närvarande ivriga försök att få fram torrisolerade
typer, vanligen helt porslinsisolerade. En
intressant konstruktion är en strömtransformator av
enledartvp, som består av ett normalt
genom-föringsporslin, kring vilket kärnan med
tillhörande sekundärlindning är anbragt. Dessa delar äro
ingjutna i en betongklump, varigenom
konstruktionen blir fullständigt obrännbar. För större
överströmmar blir denna typ mekaniskt allt för
svag, och man går då över till konstruktioner med
tvådelat porslin, vars delar kunna trädas i
varandra.
För högre spänningar måste oljeisolering
tillgripas, men nykonstruktioner med reducerad
oljevolym finnas. Den huvudsakliga isolationen
utgöres där av papper liksom i en
kondensator-genomföring, och primärlindningen består
bildligt talat av en hårnålsböjd
kondensatorgenom-föring. Böjningsstället, där kärnan med
sekundärlindningarna befinner sig, är omgivet av en
oljelåda, medan utanpå skänklarna är påträtt ett
mantelporslin. Oljemängden blir för en dylik
strömtransformator för 200 kV endast 145 kg.
möjliggör kommutering vid varje önskad
tidpunkt. Hjälpmedlet härvidlag är kondensatorer
och hjälpventilsträckor, och de hittillsvarande
resultaten ge löften om att man inom rimlig tid
kommer att kunna reglera spänningen oberoende
av effektfaktorn både på kapacitiva och
induktiva sidan. Att detta får en mycket stor betydelse
vid kraftöverföringsanläggningar för högspänd
likström, i det att behovet av medroterande
synkronmaskineri i mottagningsändan kan reduceras
eller elimineras, faller av sig självt.
I fråga om jonventiler, dvs. de egentliga
kvick-silverlikriktarkärlen, ha de senare åren varit mera
händelserika. Utvecklingen här i Europa har
framför allt karakteriserats av luftkylningens
genombrott för jonventiler av stål. Dessa
luftkylda ventiler ha konkurrerat både med de
vattenkylda och med glaslikriktarna, vilka senare
trängts undan mot lägre strömstyrkor. I samband
med den förenkling av hjälpapparaterna, som
luftkylningen medför, har man även sökt
förenkla vakuumsystemet och i många fall helt
slopat vakuumpumpar vid stålkärl. Denna
utveckling, som börjades av ett privat schweiziskt
upp-finnarkonsortium, efterföljdes i stor kommersiell
skala först av det engelska General Electric,
varefter de tyska storfirmorna följt efter. Det är
ännu för tidigt att säga, hur detta försök kommer
att utfalla, då omständigheterna göra, att man
inte kan extrapolera resultatet från några få års
drift till de två eller tre årtionden, som man
begär, att en elektrisk maskin skall kunna klara sig.
Här i landet har man följt en annan lillje, i det
att man fått fram en liten luftkyld
kvicksilver-ångpump, som hålles ansluten till vakuumkärlet
och befordrar den luft, som eventuellt läcker in
till detta, till en förseglad förvakuumbehållare.
Strömriktare och strömventiler
På strömriktarområdet i egentlig mening, dvs.
den teknik, som sysslar med kombination av
tiansformatorer, reaktorer, kondensatorer o.d
med jonventiler till olika slag av strömriktare,
såsom likriktare, växelriktare och omriktare, har
något egentligt nytt icke framkommit under de
senaste åren. Snarast kan man säga, att man
något sansat sig efter det vulkanutbrott av
optimism rörande strömriktarens möjligheter, som
inträffade år 1931. Den något för tidiga reklam
man då gjorde medförde, att man i all hast
realiserade säkert ganska omogna kopplingar bl.a.
för periodomriktare för enfasbanor, vilka endast
lett till misskreditering av omriktaren såsom
sådan. Det enda slag av strömriktare, utom
naturligtvis likriktare, som med större framgång
kommit i användning, är växelriktare för
rekupere-ring av bromseffekt vid likströmsbanor, valsverk
och gruvspel. Det ekonomiska nyttiggörandet av
strömriktarnas stora möjligheter såsom allmänt
kommuteringsorgan hämmas nämligen till stor
del av de stora reaktiva effekter, som alltid
förbrukas, då man med gallerstyrning ingriper i
strömriktarnas kommutering. så länge man med
gallerstyrningen endast kan försena den tidpunkt,
då kommutering sker. Ett intensivt och löftesrikt
forskningsarbete pågår för att eliminera denna
begränsning genom forcerad kommutering, som
Fig. 5.
Luftkyld jonventil för 1500 A,
750 V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
