Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 10. 11 mars 1944 - Konsthartsernas utveckling och användning, av Halvard Liander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 mars 1944
273
Konsthartsernas utveckling och användning
Civilingenjör Halvard Liander, Västerås
Till konsthartserna i vidare bemärkelse måste
man hänföra alla ämnen av harts-, vax-, fiber
-eller gummiliknande natur, som framställas på
konstgjord väg. Ty skillnaden mellan exempelvis
harts och vax kan vara betingad bara av en
mindre modifikation av sammansättningen eller
molekylstorleken, och vad beträffar konstgummi,
skiljer det sig i fråga om framställningssättet
principiellt inte från t.ex. vinylhartserna.
Gemensamt för konsthartserna, ja, en
förutsättning för att ett på syntetisk väg framställt ämne
skall kunna räknas dit, är att molekylerna ha
eller i varje fall kunna bibringas en viss storlek.
Konsthartserna äro alltså vad man kallar
hög-polymera ämnen med tusentals atomer i varje
molekyl. Utmärkande är vidare, att
jättemolekylerna bildats genom ett mångfaldigande av ett
fåtal, vanligen en men ibland två eller tre olika
enkelt sammansatta grundmolekyler, som med få
undantag äro organiska.
Jättemolekylerna kunna byggas upp på två olika
sätt, nämligen genom polymerisation eller
poly-kondensation.
Polymerisation
Ett villkor för att ett ämne skall kunna
polymeriseras är att det har en lämpligt placerad,
labil dubbelbindning. Det enklaste exemplet på
en sådan förening är etylen, G2H4, och de tekniskt
viktigaste polymerisationshartserna äro
uppbyggda av ämnen, i vilka motsvarande vinylradikal,
CH,2 ’= CH —, eller en modifikation därav, ingår.
Under inverkan av ljus, värme eller ett
katalytiskt verkande ämne kan en molekyl av den
omättade monomeren aktiveras, och
dubbelbindningen bryts upp. Tack vare sitt energiöverskott
förmår denna molekyl sedan aktivera andra, som
den successivt binder till sig, så att en mer eller
mindre lång molekylkedja bildas. Förloppet är
praktiskt taget momentant, och man kan — i
dubbel bemärkelse — tala om en kedjereaktion.
Sedan molekylen en gång färdigbildats, kan dess
storlek inte förändras annat än genom extrema
påverkningar i form av exempelvis hög
temperatur eller stark dragpåkänning.
Molekylstorleken, som kan vara mycket olika hos
Föredrag i Ingeniörsvetenskapsakademien den 21 september
1943.
DK 679.5
samtidigt bildade jättemolekyler, beror på flera
faktorer, såsom temperaturen, katalysatorns art
och mängd samt närvaron av föroreningar. Under
gynnsamma förhållanden kan man få
trådmolekyler med tiotusentals grundmolekyler. Och dessa
äro då alla av samma slag eller i varje fall
analoga med varandra.
Monomeren, dvs. den enkla byggsten varav den
polymera makromolekylen är uppbyggd,
innehåller ibland mer än en dubbelbindning. Så är
exempelvis fallet med butadien och liknande
föreningar, av vilka de syntetiska och naturliga
kautschukarterna äro uppbyggda. Polymerisatet
kommer då också att vara omättat, och de
resterande dubbelbindningarna ha stor praktisk
betydelse. De göra produkten kemiskt instabil men
ge samtidigt också en möjlighet till
tvärförbindningar mellan molekylerna. Under inverkan av
företrädesvis svavel upplöses dubbelbindningen,
och över svavlet slås bryggor mellan
kolvätekedjorna. Detta är principen för vulkaniseringen,
varigenom som bekant en förbättring
åstadkommes av egenskaperna, utan vilken kautschukens
tekniska användning skulle vara problematisk.
En liknande tvärförbindning kommer för övrigt
till stånd mellan linoljemolekylerna vid linoljans
torkning, fast det här normalt är syre, som
åstadkommer bryggorna.
Det finns ett otal omättade organiska föreningar,
och även om inte mer än en ringa bråkdel kan
polymeriseras eller är tillgänglig för det, har man
gott om utgångsprodukter för framställning av
polymerisationshartser. Men dessutom finns det
något, som heter blandpolymerisation, och det
har visat sig vara en mycket ändamålsenlig väg
för att modifiera polymerisaten, så att de få just
de egenskaper man begär av dem. Man
bland-polymeriserar vinylklorid med vinylacetat osv.
En intressant möjlighet är att genom
blandpolymerisation förbättra den kemiska
beständigheten hos konstgummi. För vulkaniseringen
behövs bara en ringa del av de dubbelbindningar,
som stå kvar efter polymerisationen av t.ex.
butadien. En stor del av butadienen kan därför
ersättas med en monomer med bara en
dubbelbindning, såsom exempelvis styrol i Buna S och SS
eller isobutylen i den amerikanska
butylkaut-schuken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
