Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 13. 1 april 1944 - Luftvärnets eldledningsinstrument, av C W Winsnes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i april 19 A A
365
att förflytta sig utefter denna, och dess läge
bestämmes av /. Tärningen är försedd med en tapp,
som löper i spåret på en skiva, och som därigenom
förskjuter denna uppåt eller nedåt. Denna
förskjutning är måttet på x.
Sträckan x inställes parallell med kursbäringen
genom hela korrektörens vridning kring dess
vertikala axel. Inuti korrektören representeras
sträckan x av en dyklinjal, som dessutom är
rörlig i vertikalplanet för inställning vid lutande
flygväg. Utefter dyklinjalen förskjutes en tärning
(punkt F i fig. 6) av ovannämnda vertikala skivas
rörelse. Denna tärning uppbär sträckan FF’, vars
längd regleras samtidigt med avståndets
inställande.
De två senare korrektörtyperna ha en särskild
överföringsanordning, vilken har till uppgift att
förvandla avstånden FF och x till vinklar samt
överföra dem till pjäsens reflexsikten.
Refiexsiktet består av en glödlampa, som belyser
ett hårkors. Med en lins brytas strålarna, så att
de efter reflexion synas komma från oändligt
avstånd, fig. 10. Samtidigt synes målet (flygplanet)
genom reflexglaset. Fördelen med detta framför
korn och sikte eller kikare är, att skytten ej är
tvungen att hålla ögat på bestämt avstånd från
siktet utan tillåtes en viss rörelsefrihet. Skytten
kan se målet med båda ögonen, varvid det
lysande hårkorset blott är synligt för ett öga. Synfältet
minskas ej som med en kikare.
Pjäsernas konstruktion är sådan, att
korrektören icke följer med vid höjdriktningen men
svänger runt med pjäsen vid sidriktningen. För
att korrektörens kurspil skall bibehålla den
inställda kursbäringen är korrektören försedd med
en återföringsanordning, differential, som vid
sidriktningen vrider tillbaka den, så att kurspilen
alltjämt blir parallell med flygvägen.
Skjutning med korrektör förekommer även vid
luftvärnskanoner och då såsom ett
reservförfarande för centralinstrument. Fordringarna på
korrektören äro härvid något avvikande från de
tidigare. Inriktningen måste sålunda göras med
kikare för att målet skall kunna ses även på större
avstånd. Den väsentligaste principiella skillnaden
är dock, att korrektören även måste uträkna
tem-peringen. dvs. den tid, efter vilken projektilen
skall brisera.
Den här i landet använda korrektören för
luftvärnskanoner, helt naturligt konstruerad och
tillverkad av Bofors, bygger på upprepade
approximationer och sammanjämkningar. Detta är så
utpräglat, att man utan fel kan säga, att de sökta
värdena elevation och sidvinkel även äro
ingångsvärden. Det med avståndsinstrument mätta
avståndet till målet föres in i korrektören. Dock
användes det icke i räkningarna, utan det omräknas
omedelbart med grafisk skjuttabell till skjuttid,
tempering. Relativa uppsättningen bestämmes
med Burgsdorffs svängningsmetod. Härvid antas
Fig. 10. Strålarnas väg genom ett
reflexvisir. 1. streckglas, på vars
försilvrade yta hårkorset är
graverat, 2. lins, 3. reflexglas, som
bryter strålarna 45°, 4.
glödlampa, 5. skyddskåpa.
skjuttiden vara densamma till alla punkter på ett
och samma avstånd oberoende av höjdvinkeln;
endast tyngdkraftens inverkan ger projektilen en
sänkning i vertikalled. Mekaniskt har lösningen
påverkats av det kanske mest typiska för
korrektören, nämligen att den arbetar med variabel
skala. Framförhållningsberäkningen torde också
ha påverkats av denna arbetsprincip. Till skillnad
från centralinstrument och andra korrektörer är
den "fasta" punkten i den geometriska
avbildningen icke pjäsens plats utan den sökta
träffpunkten.
Centralinstrument
För att luftvärnspjäser skola ha utsikt att träffa
sitt mål får framförhållningen icke bli för stor,
eller med andra ord skjuttiden måste hållas inom
snäva gränser, ej gärna över 12 s. Avlägsna eller
på större höjd gående flygplan måste bekämpas
med luftvärnskanoner av större kaliber.
Skjuttiderna kunna teoretiskt sett minskas genom att
öka projektilens utgångshastighet. Härvid ökas
även räckvidden. Utgångshastigheten får icke
överstiga vissa kritiska värden. Vid 7,5 cm
luftvärnskanonerna t.ex. är nu utgångshastigheten
närmare 800 m/s. Om man driver upp den över
detta värde, skulle man finna, att påfrestningarna
på eldrören bli så stora, att dessa redan efter ett
fåtal skott förslitas och bli oanvändbara, ökar
man däremot kalibern, kan utgångshastigheten
ökas och därmed skjuttiden minskas samtidigt
som räckvidden ökas. Samtidigt som avståndet
ökar, minskar träffsäkerheten. Detta uppväges i
någon mån av att projektilerna vid den grövre
kalibern ha ett större verkningsområde. För att
luftvärnskanonerna skola komma fullt till sin
rätt, fordras att framförhållningen uträknas med
största möjliga noggrannhet. Detta i sin tur
kräver separata räkne- och eldledningsinstrument,
dvs. centralinstrument.
De tidigare beskrivna riktmedlen bygga på direkt
riktning, pjäsmanskapet gör inriktningen mot det
för dem synliga målet. Riktning med
centralinstrument följer principen indirekt riktning.
Pjäsmanskapet behöver icke se målet utan
inställer endast pjäsen mot viss sidvinkel och elevation
samt temperar projektilen (inställer den för
bri-sad efter viss tid). Dessa tre skjutelement
överföras på elektrisk väg från centralinstrumentet
och äro resultatet av dess arbete.
Flygplanets rörelse bestämmes genom att
kontinuerligt följa dess rörelse i centralinstrumentets
kikare. Fortlöpande observationer erhållas, var-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
