Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 13. 1 april 1944 - Teleteknikens utveckling sedan 1939. Telefoni och telegrafi, av Knut Kåell - Teleteknikens utveckling sedan 1939. Radio, av Frank Hammar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372
TEKNISK TIDSKRIFT
med likriktare, varvid dock roterande omformare
finnas som reserv i de större anläggningarna.
Direktdriftsystemet har visat sig så ekonomiskt
och förmånligt i övrigt att många äldre
kraftför-sörjningsutrustningar moderniserats efter detta
system. Det har även visat sig ekonomiskt att
utrusta även de mindre anläggningarna, som t.ex.
abonnentväxlarna, med direktdrift. Här komma
ackumulatorer av bilbatterityp till användning.
Dessa batterier, som ha massaplattor, äro
väsentligt billigare än de stationära typerna.
DK 621.396(047.1)
Radio
Huvudreferent: Frank Hammar, med I Ahlgren, S Dahl-
stedt, S Gejer, M Holmgren, J H Kylberg, E Magnusson,
I Svedberg och S Öberg som specialreferenter.
Det är nu redan uppenbart att det pågående
världskriget kommer att sätta minst lika starka
spår i radioteknikens utvecklingshistoria som det
förra på sin tid gjorde. Det dominerande nya
området utgöres, som alla torde veta, av den grupp
vitt skilda utrustningar, som i de anglosachsiska
länderna sammanfattas i begreppen
radiolokalisering eller radar, och som i Sverige med ett
generellare uttryck börjat kallas ekoradio.
Föreliggande översikt över de senaste årens utveckling
inom radiotekniken kan tyvärr endast snudda
vid dessa helt nya områden och deras hjälpmedel.
Det har som bekant i alla länder varit strängt
förbjudet att publicera några tekniska data
beträffande apparater av krigsviktigt intresse, och
detta senare begrepp har fått en mycket vidsträckt
tolkning, översikten har därför begränsats till att
i huvudsak omfatta radioteknikens användning
för egentliga teletekniska ändamål, och även med
denna begränsning måste den bli mycket
ofullständig. Det är emellertid tydligt att utvecklingen
på det stora hela taget går i samma spår som före
kriget.
Kommersiella anläggningar
En viktig förbättring utprovas f.n. på
kortvågsförbindelserna över Atlanten, nämligen
införandet av s.k. MUSA-antenrisystern på mottagarsidan.
En MUSA (Multiple Unit Steerable Antenna)
minskar inverkan av fading genom selektiv mottagning
av under olika rymdvinklar inkommande
reflekterade vågor. Den erforderliga vertikala
riktningsverkan erhålles genom att man kombinerar inte
mindre än 16 rombantenner.
Man ansluter tre olika mottagare till samma
antennsystem för samtidig mottagning i tre olika
vinklar som inställas helt automatiskt. Signalerna
kombineras på utgångssidan antingen additivt,
varvid olika fördröjningar måste införas, eller
selektivt, vilket innebär att den starkaste signalen
automatiskt utväljes.
Fast trafik över korta avstånd övergår i allt
större utsträckning till att använda ultrakorta vågor
Fig. 5.
Kortvågssändare 4
kW för
fjärr-manövrerad
omkoppling
mellan nio
fasta
frekvenser.
och mikrovågor i förening med riktade
antennsystem. Speciellt intresse erbjuda de fall, då en
radioförbindelse inlägges som led eller skarv i en
vanlig trådtelefonförbindelse. Intresset
koncentreras därvid ej så mycket på den renodlat
radiotekniska sidan, utan mera på de speciella
anordningar, som vidtas för att radiolänken skall smälta
in i resten av kedjan på ett så omärkligt sätt som
möjligt. De modernaste anläggningarna arbeta på
mycket korta våglängder (frekvenser av
storleksordningen 100 Mp/s och t.o.m. däröver) och
medge överföring av ett flertal samtalskanaler. För
närvarande saknas emellertid alla närmare
upplysningar om dessa utrustningar. Som ett
exempel på en tämligen avancerad teknik kan man
emellertid nämna en amerikansk utrustning, som
sattes i drift 1941 för att upprätthålla
telefonförbindelse mellan fastlandet och ett fåtal
telefonabonnenter på ett par ca 2 mil från kusten
belägna öar.
Utrustningen arbetar på frekvenser i närheten
av 160 Mp/s. Sändareffekten är 15 W, och
relativt enkla riktantenner användas. Hela den
egentliga radioutrustningen inrymmes i ett par små
vattentäta skåp, upphängda på de två stolpar, som
uppbära sändarens och mottagarens
antennsystem. Anläggningarna arbeta givetvis i duplex,
manövreras helt på automatisk väg och äro
försedda med kraftkälla i form av helautomatiska
bensinaggregat. Men därtill komma ett par
finesser, som förut ej varit vanliga på anläggningar av
denna storleksordning. På öarna finnas inga
telefonväxlar, men de sammanlagt tolv abonnenterna
kunna uppringas var för sig från närmaste tele-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
