Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 20. 20 maj 1944 - Värmebehandlingsstrukturens inverkan på utmattningshållfastheten hos svetsfogar i St44, av Cyrill Schaub
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 maj 19 A A
Värmebehandlingsstrukturens inverkan på
utmattningshållfastheten hos svetsfogar i St 44
Civilingenjör Cyrill Schauh, LSTF, Stockholm
Svetsade konstruktioner utsättas ofta för
periodiskt växlande belastningar, varvid
utmattnings-hållfastheten hos svetsfogarna är av avgörande
betydelse för konstruktionens driftsäkerhet och
livslängd. Som bekant föreskrives i vissa
svetsnor-mer en värmebehandling, i regel antingen en
avspänningsglödgning eller en normalisering av
konstruktionen efter fullbordad svetsning.
Värmebehandlingen syftar dels på en minskning av de
på grund av svetsningen i konstruktionen rådande
svetsegenspänningarna, dels på en förbättring av
strukturen hos svetsfogarna. Föreliggande
undersökning, som har utförts vid Tekniska
Röntgencentralen, avser att klarlägga den inverkan
värmebehandlingsstrukturen efter en
avspänningsglödgning respektive normalisering har på svetsens
utmattningshållfasthet. Det kan då förutskickas,
att utmattningshållfastheten hos svetsfogar är väl
lämpad att såsom en känslig mätare av svetsens
allmänna kvalitet vara vägvisande vid
forsknings-och utvecklingsarbetet inom svetstekniken,
framför allt vid problem sammanhängande med
tillsatsmaterial och svetsbetingelser.
Metallernas allmänna utmattningsegenskaper
Som bekant sjunker brottgränsen för dragning
o som funktion av antalet belastningar N utefter
en liyperbelliknande Wöhlerkurva enligt fig. 1
och närmar sig, då iV—> oc samt under
förutsättning att ifrågavarande metalls
rekristallisations-temperatur är tillräckligt hög jämfört med
provningstemperaturen, asymptotiskt ett gränsvärde ou,
utmattningsgränsen. Materialets statiska
brottgräns o b svarar då mot N — 1. Av provningstek-
Föredrag i avd. Mekanik den 8 februari 1944.
Fig. 1.
Wöhlerkurva: samband
mellan o och N vid
utmattning av ett
material.
DK 621.791 : 621.785 : 620.178.38
niska skäl är det, som lätt inses, omöjligt att
bestämma den "sanna" utmattningsgränsen, som
svarar mot N = oo, utan man nöjer sig med ett
visst överenskommet gränsvärde N’ på antalet
belastningar och bestämmer då den däremot
svarande "praktiska" utmattningsgränsen o u. Vid
bestämning av o’u för stål nöjer man sig i regel med
N’ — 2 ’ 10° och erhåller då den däremot svarande
"2 • 10°-gränsen". Det har nämligen visat sig, att
Wöhler-kurvan redan efter 2 ’ 106 belastningar
praktiskt taget förlöper horisontellt och
skillnaden mellan ou och o’u därför blir försumbar.
Ovanstående betraktelse gäller speciellt för ren
dragutmattning av ett material. Nu är det ofta så,
att påkänningen i ett material ej varierar mellan
noll och ett positivt gränsvärde utan mellan två
godtyckliga positiva (dragning) eller negativa
(tryck) gränsvärden; i det allmänna fallet erhålles
då en viss positiv eller negativ medelspänning o°
med en därpå överlagrad variabel
spännings-amplitud oA. För varje dylik kombination o" och
oA kan då en separat Wöhlerkurva med en
däremot svarande utmattningsgräns o u
erhållas. Vi kunna enkelt sammanfatta ett materials
utmattningsegenskaper i ett utmattningsdiagram
enligt fig. 2. Som abskissa väljes medelspänningen
a°, som ordinata den variabla amplituden oA.
De i utmattningsdiagrammet enligt fig. 2
uppträdande karakteristiska storheterna äro: den
statiska draghållfastheten ob, tryckhållfastheten a—b
samt utmattningsgränserna för påkänningar ± =
±’ +
Ou, o
= a°u och o = a0u. Arbetspunkten A ligger
Fig. 2.
Utmattnings-diagram vid
homogen dragning ocli
tryck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
