Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 22. 3 juni 1944 - Verkstadsindustrin behöver materialtekniker, av Erik O Lissell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 juni 19 A A
657
Verkstadsindustrin behöver materialtekniker
Bergsingenjör Erik O Lissell, LSTF, Stockholm
I det betänkande angående den högre tekniska
undervisningen, som i oktober 1943 framlades av
inom Ecklesiastikdepartementet tillkallade
sakkunniga framhålles — och det med rätta —
materiallärans i oerhörd grad ökade betydelse samt
behovet av en förbättrad undervisning i detta
ämne för mekanister och även andra ingenjörer.
Man kan emellertid icke räkna med att
konstruktörer och produktionstekniker fullständigt
skola kunna behärska materialfrågorna. Dem
tillkommer i första hand att se till att produkterna
ges en förstklassig konstruktion och ett
förstklassigt utförande. För att tränga till botten med
materialproblemen fordras vid sidan av
konstruktörer och produktionstekniker en tredje typ av
tekniker -— materialteknikern.
Den rationalisering, som under de senaste
decennierna vidtagits inom verkstadsindustrin, har
huvudsakligen begränsats till produktions- och
tillverkningsfrågor, medan hela det viktiga
problemkomplex, som skulle kunna kallas
materialrationalisering, endast berörts, där så av andra skäl
än primärt materialtekniska varit av behovet
påkallat. Först sedan materialfrågorna ägnats nödig
uppmärksamhet och intimt sammankopplats med
konstruktions- och produktionsproblemen kan
man säga, att verksamheten i en verkstad
bedrives på ett ur alla synpunkter rationellt sätt.
Behovet av materialteknisk sakkunskap har för
länge sedan insetts i de stora industriländerna. I
amerikanska verkstäder för tillverkning av
verktygsmaskiner, armatur, bilar, flygmaskiner,
kemiska apparater osv. finner man ett stort antal
materialtekniker, som endast syssla med
mate-rialtekniska problem, givetvis i intimt samarbete
med konstruktörer och produktionstekniker. I
Tyskland ägnas likaledes stor uppmärksamhet åt
valet av riktiga material, och särskilda
specialister utbildas för detta ändamål.
De material, som komma till användning inom
verkstadsindustrin, äro av tre huvudtyper:
metaller och inetallegeringar, organiska
icke-metal-liska material, och oorganiska icke-metalliska
material. Med hänsyn till det sätt, på vilket dessa
material användas, kan man skilja mellan tre
Sammandrag’ av föredrag i Sveriges Mekaniska Verkstäders
Förbunds gjuteri- och maskinbyggnadssektioner den 14 april
1944.
DK 658.511.2 + 658.562.2
olika grupper, nämligen konstruktionsmaterial,
som ingå i den färdiga produkten,
förbrukningsmaterial, som förbrukas mer eller mindre
fullständigt vid framställningsprocesserna, samt
hjälpmaterial, som förbrukas i en mycket
långsam takt. Kvantitativt utgöra givetvis
konstruktionsmaterialen den största posten i verkstädernas
materialbalanser. De uppgå till 70—90 % av
totalförbrukningen. Hjälp- och
förbrukningsmaterialen utgöras främst av oljor, slipmaterial,
härdmedel, verktyg och halvfabrikat.
Konstruktionsmaterialens natur blir givetvis
beroende av vad verkstaden i fråga producerar. I
företag, som tillverka exempelvis
verktygsmaskiner, pumpar, turbiner, förbränningsmotorer o.d.,
bestå konstruktionsmaterialen till nästan 100 %
av metall. I den mån, som tillverkningen
förskjutes åt elektrisk materiel, speciellt mindre
elektriska apparater, ökar andelen icke metalliska
material utan att för närvarande dock gärna
överstiga 10—15 % av den förbrukade
materialkvantiteten i vikt räknat.
I verkstäder, som tillverka maskiner av olika
slag, synas enligt en statistisk undersökning
konstruktionsmaterialen till 35—45 % utgöras av
stålvaror av olika slag. Den förbrukade
kvantiteten gjutjärn uppgår samtidigt till 50—60 %,
koppar och kopparlegeringar till ca 5 %,
aluminiumlegeringar till ca 0,5 % och lagermetaller till
ungefär 0,2 % av hela mängden
konstruktionsmaterial. För jämförelses skull kan nämnas, att
den årliga förbrukningen av verktygsstål uppgår
till ca 0,1 % av konstruktionsmaterialens vikt.
Det framgår av det sagda, att de mekaniska
verkstädernas materialproblem i främsta rummet
röra metallegeringar av olika slag och att
järnlegeringarna därvid oftast äro dominerande. Man
kan emellertid spåra en stark tendens till ökad
användning av lättmetallegeringar och
konstmassor av olika slag. Vid sidan av
konstruktionsmaterialen äro sådana hjälp- och
förbrukningsmaterial som verktygsstål, brända silikat-,
oxid-och karbidprodukter (slipskivor, porslin,
eldfasta material etc.) samt bituminösa produkter
(smörjoljor, smörjfett etc.) av stor betydelse.
En maskins ekonomi bestämmes ur köparens
synpunkt, om vi förutsätta, att konstruktionen ur
funktionssynpunkt icke lämnar något övrigt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
