Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 23. 10 juni 1944 - Den amerikanska textilindustrins struktur, av K E Sandqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 juni 1944
699
gick upp i pris ansågo många med tanke på den
rådande depressionen skulle ha en rakt motsatt
effekt mot den önskade, speciellt som män till en
början inte såg sig några möjligheter att låta
denna merkostnad gå ut över konsumenterna. Andra
åter voro övertygade om att de höjda lönernas
politik var den enda räddningen för industrin. En
av de största motståndarna till Roosevelts politik
var för övrigt Henry Ford, men han tvangs
genom en av regeringen stödd bojkott att acceptera
koderna.
Vid början av 1934 föreföll emellertid NRA att
ha slagit ganska fast rot i det amerikanska
samhällslivet. Av 20 miljoner anställda inom
industrin och affärslivet hade i mars 1934 ca 90 !%
underställts godkända koder. Av olika
anledningar, som jag här inte närmare behöver gå in på,
började motståndarna att slå bräscher i detta
kodsystem, och genom ett prejudicerande domslut
i högsta domstolen i maj 1935 försattes
kodsystemet till stora delar ur funktion. En annan lag,
Wagner Act, trädde i dess ställe men inte förrän
1938 stiftades en lag, Fair Labor Standard Act,
som man kan säga är en fortsättning på strävan
att få till stånd en löne- och arbetstidsreglering.
Denna lag skilde sig emellertid från det tidigare
kodsystemet på så sätt, att den var mindre
diktatorisk i sin tillämpning än detta. För
textilindustrins vidkommande bestämde den att under det
första året, som började den 24 oktober 1938,
minimilönerna skulle vara 25 cent/h, de sex därpå
följande åren 30 cent/h och efter sju år 40 cent/h.
Maximala arbetstiden fick under det första året
inte överstiga 44 h/vecka, det andra året 42
h/vecka och fr.o.m. tredje årets början 40 h/vecka.
Man skulle alltså på sju år vad beträffar lönerna,
och på tre år vad beträffar arbetstiden komma
fram till samma resultat som den tidigare
lagstiftningen inom NRA år 1933 ville ha fram så gott
som omedelbart. I vad mån denna senare lag har
varit effektiv är med hänsyn till rådande
krigsförhållanden i Amerika omöjligt att kontrollera.
I det här sammanhanget kan också nämnas, att
Japan i början av 1930-talet hade börjat göra sig
gällande som en svår konkurrent på den
amerikanska marknaden. Visserligen utgjorde
konsumtionen av japanska varor endast någon procent
på den totala amerikanska konsumtionen, men
eftersom den var koncentrerad på ett fåtal
varutyper och såldes till ett pris som betydligt
understeg de amerikanska fabrikernas
produktionskostnad, väckte denna konkurrens stor harm. Att
varorna voro tillverkade av amerikansk bomull
gjorde ju inte saken bättre. År 1937 lyckades man
emellertid nå en överenskommelse med Japan,
som begränsade importen till ett visst maximum.
Det var många, som ville göra gällande, att den
Rooseveltska politiken i här berörda avseende
delvis skulle ha misslyckats. Så är emellertid långt
ifrån fallet. Som en lämplig mätare på NRA-pla-
nens framgång kan man i första hand betrakta
arbetslöshetssiffrorna. År 1936 hade antalet
arbetslösa i Förenta Staterna nedgått med ungefär
4 miljoner jämfört med i mars 1933, då den
totala arbetslösheten var ca 12,5 miljoner. Den
genomsnittliga timlönen ökades mellan juni 1933
och juni 1934 med 26 %. En annan sak, som
också började ta fart genom denna politik, var
fackföreningsrörelsen. Visserligen voro av
bomullsindustrins anställda, ca 450 000 arbetare år
1937, sammanlagt endast omkring 25 000
organiserade, men fackföreningsrörelsen har sedan dess
växt ut mycket hastigt och torde i dag trots
konkurrens mellan stora fackföreningsledare, av
vilka John Lewis torde vara den mest kände, vara
en maktfaktor att räkna med. Vill man försöka
summera verkningarna av Roosevelts politik, kan
man säga, att den kraftigt bidragit till att så
småningom ge den amerikanska textilindustrin
en struktur, som mer liknar den, som vi äro vana
vid här i Europa.
Löner
År 1928 och 1929 lågo lönerna för hela
textilindustrin på 32,5 cent/h. Genom depressionen föll
sedan lönenivån successivt och var 1932 nere i 24
cent/h. Under NRA gick lönerna hastigt uppåt till
omkring 37,5 cent/h. Efter kodsystemets
upplösning skulle man ju ha väntat sig, att lönerna hade
gått nedåt igen, men så var inte fallet. Tydligen
hade industrin insett det förmånligare i de högre
lönernas politik, då konsumtionen åter hade
börjat stiga. Dessutom hade man vant sig vid en
arbetarstam av högre standard.
Lönerna höllo sig alltså på samma nivå till 1936,
då de ytterligare stego. I januari 1937 hade lönen
stigit till 39 cent/h (fortfarande i genomsnitt för
hela textilindustrin) och i maj samma år gick
lönen upp till 42 cent/h. Under sommaren 1937
gick den slutligen upp till 42,5 cent/h, en nivå,
som sedan i stort sett höll sig till krigsutbrottet.
Arbetstiden minskades ju också genom ingripande
av NRA. Före 1933 var arbetstiden i hela Förenta
Staterna 55 h/vecka utom i Massachusetts, där
den var 48 h/vecka, 1934 fram till 1938 var
arbetstiden endast ca 37 h/vecka (se fig. 1).
Om vi välja år 1937 som jämförelseår, så
tjänades det då i genomsnitt inom den amerikanska
Dec.
M
Fig. 1. Medeltimpenning och medelarbetstid per vecka.
Juli 1933 utmärker NRA:s ikraftträdande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
