Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 23. 10 juni 1944 - Aluminium och aluminiumlegeringar för plastisk formgivning, av Vilhelm Christiansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 juni 1944
705
pernå och verkar förfinande på kornstorleken. Ti,
Ge och Cr användas som tillsatser för att bl.a.
minska kornstorleken. För samma ändamål
användes en tillsats av Fe vid vissa legeringar. Då
stora krav ställas på bearbetbarheten med
skärande verktyg, användas tillsatser av en eller flera
av metallerna Pb, Cd och Bi. Med alla dessa
tillsatsmetaller, frånsett Si, Pb, Cd och Bi, som
föreligga i elementär form, bildar aluminium hårda,
spröda föreningar.
Legeringarna kunna vara enkla binära, ternära
eller ännu mera komplicerat sammansatta. Vissa
legeringstyper äro som redan angivits härdbara.
En sammanställning av de viktigaste legeringarna
för plastisk formgivning, deras
hållfasthetsegenskaper och värmebehandling återges i tabell 1.
Icke härdbara legeringstyper
Al—Mn är något starkare än renaluminium (se
tabell 1). I korrosionshänseende äro de båda
materialen ungefär likställda. En del av
jämviktsdiagrammet Al—Mn anges på fig. 1. Al—Mn har
fått användning för mjölkflaskor, mejerikärl,
behållare, stora kokkärl och andra föremål, då
renaluminium skulle vara ett något för mjukt
konstruktionsmaterial. Vidare användes denna
legeringstyp för fasadbeklädnader, fönsterbågar,
dörrar, skyltar m.m. Vanligen införes i legeringen en
tillsats av ca 1,3 % Mn. Lämplig
glödgningstem-peratur är 450—520°.
Al—Mg-legeringarna användes redan tidigt
under namn av magnalium men kommo omkring
1910 i misskredit på grund av dåliga
korrosionsegenskaper. Detta sammanhängde dock i första
hand med att på den tiden endast relativt oren
aluminium stod till förfogande och att ej
tillräcklig omsorg, beroende på bristande kunskap,
ägnades åt legeringens framställande.
Omsorgsfullt framställda och rätt behandlade ha
emellertid Al—Mg-legeringarna anmärkningsvärt goda
korrosionsegenskaper och äro t.o.m. beständigare
än renaluminium gentemot angrepp av
havsvatten och svagt alkaliska lösningar. En del av
jämviktsdiagrammet Al : Mg anges på fig. 1.
Hållfastheten ökas med stigande Mg-tillsats, vilket
framgår av uppgifterna i tabell 1. Till följd av
den jämförelsevis höga hållfastheten i glödgat
tillstånd användas dessa legeringar med fördel
för vissa svetsade konstruktioner
(flygplanpon-toner m.m.). Svetsbarheten försämras emellertid
i någon mån med stigande Mg-halt. Den mest
använda legeringen innehåller ca 2,5 % Mg,
varvid ofta även införes ca 0,25 Cr (i avsikt att
minska kornstorleken). Till följd av att
framställningssvårigheterna ökas med stigande
Mg-tillsats bli legeringar med hög Mg-halt relativt
dyra. Legeringarna användas för
inredningsarbeten på krigsfartyg och handelsfartyg, för
flygplandetaljer, inom transportväsendet och till
apparater och kärl inom kemiska industrin. Till
följd av de goda poleringsegenskaperna samt
lämpligheten för eloxering ha
Al—Mg-legering-arna använts inom arkitekturen till beklädnader*
lister, räcken, armaturdetaljer osv.
Glödgningstemperaturen för Al—Mg 3 är 350—
400°, för Al—Mg 5 300—350°, för Al—Mg 7 295
—305° och för Al—Mg 9 315—325°.
Glödgningstemperaturen lios Al—Mg 7 och Al—Mg 9 måste
ytterst snävt begränsas i avsikt att erhålla den
mest korrosionsbeständiga strukturen
(pärlsnörestruktur längs korngränserna innehållande från
varandra isolerade Al3Mg2-korn.
Al—Mg—Mn (med tillsatser av 1—2,5 % Mg,
1—2 % Mn, 0—0,2 % Sb) kännetecknas av god
korrosionsbeständighet speciellt mot havsvatten
och havsluft samt mot svagt alkaliska lösningar.
Densamma användes liksom Al—Mn och Al—Mg
i stället för renaluminium, då större hållfasthet
erfordras (se tabell 1). Glödgningstemperaturen
är 370—450° (370° är lämpligast, om man vill
undvika mörkoxidering av ytan).
Härdbara legeringstyper
Al—Cu—Mg, vanligtvis benämnd dur al, är den
ojämförligt viktigaste härdbara legeringsgruppen.
Tillsatserna ligga vanligtvis inom gränserna 3,5—
5 % Cu, 0,5—1,7 % Mg och 0,5—1,3 % Mn. I
vissa legeringar införes en avsiktlig Si-tillsats, I
regel understigande 1 %. I
Al—Cu—Mg-legeringarna är det Cu-tillsatsen, som ger
härdningseffek-ten. På fig. 1 återges en del av
jämviktsdiagrammet Al—Cu. Med ökad temperatur ökas, som
framgår av diagrammet, lösligheten av koppar i
aluminium, och häri ligger förutsättningen för att
legeringen skall vara härdbar. Genom
upplösning sbe handling, dvs. genom upphettning över
gränslinjen för den fasta lösningen efterföljd av
snabb avkylning, ökas avsevärt hållfastheten
jämfört med hållfastheten hos material glödgat
vid 300°, se fig. 2. Underkastas det avkylda
materialet varmåldring vid 160°, ökas ytterligare
hållfastheten betydligt. Elektriska ledningsförmå-
Fig. 2. Hållfasthetens
och elektriska
ledningsförmågans ändring med Cu-halt och
värmebehandling.
-b rott gräns
–-konduktans.
0 1 7 3 4 5 %Cir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
