Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 23. 10 juni 1944 - Aluminiumlegeringar för gjutgods, av Einar Öhman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(710
TEKNISK TIDSKRIFT
Aluminiumlegeringar för gjutgods
Bergsingeniör Einar öhman, LSTF, Södertälje
Renaluminium har ju fått en synnerligen
omfattande och mångsidig användning i valsad och
pressad form. Däremot användes renaluminium
endast i synnerligen obetydlig omfattning i
gjuten form. Detta torde i första hand bero på den
rena metallens dåliga gjutegenskaper. Sålunda
har renaluminium en synnerligen hög teoretisk
krympmån, nämligen 1,75 %. Vidare har
metallen stor benägenhet för sugningar och dessutom
medför den relativt höga smältpunkten, att
värmning måste ske till ett temperaturområde, där
risken för gasupptagning är synnerligen stor.
Slutligen har också renaluminium i gjuten form
relativt dåliga hållfasthetsegenskaper.
Redan före sekelskiftet började emellertid olika
speciella gjutlegeringar komma till användning
med högre hållfasthet och avsevärt bättre
gjutegenskaper än renaluminium. Tillsats av
legeringsämnen medför dels en betydande sänkning
av smältpunkten och ökad flytbarhet, dels
minskning av den teoretiska krympmånen till ca 1,15
—1,30 %. Så småningom kommo två
legeringstyper att dominera, tysk legering med 10—14 %
Zn och en kopparhalt av 2—3 % samt
amerikansk legering med 8—12 % Cu. Den förra fick
sin största användning på europeiska kontinenten
och den senare har ännu på de senaste åren varit
den ojämförligt mest använda gjutlegeringen i
Amerika.
År 1909 är ett märkesår i lättmetallernas
utveckling. Då upptäckte nämligen Wilm duralumin,
den första härdbara aluminiumlegeringen. Denna
fick emellertid sin huvudsakliga användning som
vals- och smideslegering, och det var först i slutet
av förra världskriget som legeringar kommo fram,
vilka även i gjuten form kunde värmebehandlas
med gott resultat. Bland dessa tidiga
värmebe-handlade gjutlegeringar kan nämnas den i
England utexperimenterade Y-legeringen med
koppar, nickel och magnesium som legeringsmedel.
Den har på grund av sina goda
varmhållfasthets-egenskaper fortfarande avsevärd användning.
Nästa märkesårtal, särskilt betydelsefullt för
gjutlegeringarnas utveckling, är 1920. Då
upptäckte Pacz, att de eutektiska Al-Si-legeringarna
med ca 12—14 % Si genom smältans behandling
med metalliskt natrium eller natriumfluorid kun-
Föredrag i avd. Kemi och Bergsvetenskap den 20 april 1944.
DK 669.717.621.74
de bibringas en mycket finkornig eutektisk
stel-ningsstruktur, vilket ger materialet en avsevärt
förbättrad tänjbarhet, samtidigt som
hållfastheten är god. Denna modifierade eller förädlade
kisellegering, vanligen känd under namnet
silumin, torde numera vara den i Europa mest
använda gjutlegeringen och har utmärkt goda
gjutegenskaper. I Amerika har den eutektiska
kisel-legeringen fått mindre användning. Man föredrar
en lägre kiselhalt, ca 5 %, och använder dessutom
flera legeringar med växlande Cu- och Si-halter.
Under tiden mellan de båda världskrigen ha en
rad nya legeringar kommit fram, vilka efter
värmebehandling erhålla utomordentliga
hållfasthets-värden. Genom mindre tillsatser av Mg och Mn
kan sålunda den eutektiska kisellegeringen göras
härdbar. Den går då under namnet silumin
gamma. Ett flertal mycket högvärdiga legeringar har
framkommit, som kunna betraktas som en
utveckling av duralumin- och Y-legeringstyperna.
Bland dessa kan nämnas de från England
härstammande och sedan åtskilliga år i Sverige
tillverkade hiduminiumlegeringarna RR50, RR53
och RR53C samt ceralumin B, C och D. För
sand-och kokillgjutna kolvar finnes ett antal
speciallegeringar med hög varmhållfasthet, låg
utvidgningskoefficient och goda glidegenskaper.
En särställning inta de icke härdade
Al-Mg-legeringarna, vanligen kända under namnet
hydronalium. Den vanligaste sammansättningen för
sand- och kokillgjutgods är 5 % Mg, 1 % Si. Dessa
legeringar kännetecknas av sin utomordentligt
goda korrosionsbeständighet, speciellt mot
saltvatten och salthaltig luft.
Stelnings- och gjutegenskaper
Med hänsyn till stelningsförhållandena kunna
gjutlegeringarna indelas i två huvudgrupper, de
eutektiska eller nära eutektiska, som ha en
bestämd stelningspunkt samt de icke eutektiska,
som ha ett stelningsintervall av vanligen avsevärd
omfattning.
Eutektiska äro bland aluminiumlegeringarna
endast kisel-legeringar med ca 12 % Si, av icke
eutektiska legeringar finnes, som redan framgått
av det föregående, ett flertal olika typer.
Dessa båda huvudslag av legeringar stelna på
väsentligt olika sätt. En eutektisk legering
stelnar vid konstant temperatur och stelningen fort-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
