Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 25. 24 juni 1944 - Teknisk värdering av anläggningar, av Per Frenell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 A juni i9U
753
Teknisk värdering av anläggningar
Civilingenjör Per Frenell, LSTF, Göteborg
Det materiella värdet, även kallat det tekniska
värdet, av en anläggning vilken som helst, kan
erhållas antingen genom uppskattning av de olika
anläggningsdelarnas värde vid tidpunkten för
värderingen eller också genom beräkning av
värdet enligt vissa fastställda normer.
Den förra metoden är i allt för hög grad
beroende av den personliga omdömesförmågan hos
värderingsförrättaren, varför resultatet även vid
den mest samvetsgranna uppskattning kan bli
oriktigt och mycket omtvistat.
Vid den senare metoden, dvs.
beräkningsmetoden, utgår man ifrån, att varje anläggningsdel har
en viss, på erfarenheten grundad livslängd
(bruk-barhetstid, brukstid, funktionstid) och att den
därefter måste utbytas mot en ny av samma eller
liknande beskaffenhet. Vid funktionstidens slut
är emellertid anläggningsdelen i allmänhet icke
fullt värdelös, utan det återstår ett visst
restvärde (realisationsvärde, slopningsvärde, skrotvärde
etc.), som man måste ta hänsyn till.
Att detta restvärde icke kan försummas vid en
värdering framgår exempelvis därav, att
Telegrafverket f.n. realiserar nedtagen, begagnad
friledning av koppar till ett pris av 75—80 % av
priset på ny kopparledning. Även andra
anläggningsdelar, såsom generatorer, transformatorer
och motorer ha f.n. ett relativt högt restvärde.
Till och med kasserade trästolpar, som under
normala förhållanden icke anses ha något restvärde,
ha f.n. på grund av de nuvarande höga
vedpriserna ett visst restvärde.
Restvärdet är i avsevärd grad konjunkturbetonat
och kan därför icke fastställas en gång för alla,
i likhet med funktionstiden, utan måste
bestämmas med hänsyn till det allmänna prisläget vid
varje särskild tidpunkt.
Om Ko <= anläggningsdelens nyvärde,
t <= anläggningsdelens ålder i år,
K t — anläggningsdelens värde efter t år,
A = anläggningsdelens värdeminskning
per år,
p = årlig räntefot i %,
q s= 1 -f- = räntekvotient,
uppgår värdet Kt efter t år till
Kt = Ko q1 —A (1)
q— 1
DK 657.372.2
Denna formel kan lätt härledas. Första termen
i högra membrum är värdet av kapitalet K0 efter
t år med ränta på ränta, och den andra termen är
den summa, som erhålles, om man vid varje års
slut under t år lägger beloppet A jämte ränta till
en avskrivningsfond.
Om funktionstiden (brukstiden) utgör n år,
återstår efter denna tid endast restvärdet R, vilket
således blir
R = K„ = Ko qn — A (2)
q— 1
Härur erhålles den årliga värdeminskningen till
A = {K0qn-R)±P±- (3)
q — 1
Om detta värde insättes i ekv. (1) erhålles
„ Ko(qn—qt)+ R[q’—1) . .
Kt~ q"—I ~ (4)
Härur kan således nutidsvärdet erhållas, om
man känner K0, R, q, n och t.
Nyvärdet K0 är väl att märka icke det pris, som
anläggningsdelen ursprungligen kostat, utan det,
som anläggningsdelen skulle ha kostat vid
värderingstillfället. Eftersom prisnivån aldrig är fullt
konstant utan fluktuerar, skulle man, om man
utginge från ursprungskostnaden, erhålla ett
felaktigt nuvärde. Nuvärdet bör nämligen så nära
som möjligt ansluta sig till det vid
värderingstillfället rådande prisläget. Man måste således
beräkna kostnaden för en nyanläggning eller del av
en nyanläggning efter vid värderingen gällande
prisläge och insätta detta i formeln. Detsamma
är förhållandet med restvärdet R.
Räntefoten p, som ingår i kvotienten q, måste
också bestämmas. Det har alltid rått en viss
tveksamhet om, vilken räntefot, som bör användas
vid dessa värderingar. Frånsett räntefotens
växlingar under olika konjunkturförhållanden, som
kunna vara rätt betydande, kan det vara
diskutabelt, om man rätteligen bör använda
inlånings-eller utlåningsräntefoten, som ju divergerar med
1—2 %. Man torde emellertid i de flesta fall
kunna räkna med en räntefot av 4 % vid dessa
beräkningar; q skulle då bli 1,04. Under speciella
förhållanden kan det dock vara skäligt att
till-lämpa en annan räntefot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
