Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 30. 29 juli 1944 - Astronomisk matematik — sfärisk trigonometri, av Knut Lundmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
890
TEKNISK TIDSKRIFT
sonten vinkelrät linje och drar ut den åt bägge
håll, så skär den himmelssfären i tvenne punkter,
av vilka den över jorden liggande kallas zenit
och den andra nadir. Lägger man på
himmelssfären storcirklar, som gå genom dessa punkter
och således äro vinkelräta mot horisonten, kallas
sådana vertikalcirklar. En bland dessa måste
naturligtvis även gå genom polen; den kallas ställets
meridian, och de punkter, där meridianen skär
horisonten, äro syd- och nordpunkten. Den del
av den genom en stjärna gående vertikalcirkeln,
som ligger mellan horisonten och stjärnan, kallas
stjärnans höjd (h±90°). Den del av samma
storcirkel, som ligger mellan zenith och stjärnan,
kallas dess zenithdistans (z eller C)- Den båge av
horisonten, som räknat från sydpunkten västerut
ligger mellan sydpunkten och den punkt, där
stjärnans vertikalcirkel skär horisonten, kallas
stjärnans azimut (0°—360°). Zenithdistans och
azimut, eller höjd och azimut, äro en stjärnas
koordinater i förhållande till horisonten som
huvudplan.
Den del av meridianen, som ligger mellan polen
och horisonten, kallas observationsortens
polhöjd fø>±90°). Polerna äro de bägge punkter, där
den axel, kring vilken jorden vänder sig, träffar
jordellipsoidens yta, eller, om den oändligt
ut-dras, träffar himmelssfären. Ett plan, som lägges
genom jordens medelpunkt vinkelrätt mot
jordens axel, avskär på jordsfäroiden och på
himmelssfären storcirklar, vilka benämnas ekvatorn,
eller närmare bestämt jord- eller
himmelsekvatorn. De storcirklar, som förbinda bägge polerna,
kallas deklinationscirklar, och den del av en
genom en viss stjärna gående deklinationscirkel
(d), som ligger mellan stjärnan och ekvatorn,
qo-<t Zenifh
Fig. i. Horisontens och ekvatorns koordinatsystem, y =
vårdagjämningspunkten, <p t= polhöjd, A = azimut, h höjd,
öl — rektascension, å i= deklination, 11= timvinkel.
kallas stjärnans deklination och är positiv, om
stjärnan är belägen mellan ekvatorn och
nordpolen, eljest negativ. Den båge av ekvatorn
västerut räknat, som ligger mellan de punkter, i vilka
ekvatorn skäres av meridianen och av stjärnans
deklinationscirkel, kallas stjärnans timvinkel (t).
Timvinkel och deklination äro koordinaterna i
ekvatorsystemet för en stjärna och ha ekvatorn
till huvudplan med ekvatorns sydpunkt till
nollpunkt. Bland de hittills omtalade koordinaterna
är deklinationen den enda, som ej undergår någon
förändring på grund av jordens dagliga rörelse.
Timvinkeln varierar med jämn hastighet, medan
höjd och azimut förändras ojämnt. Dessa bägge
koordinatpar äro därför ej i allo lämpliga att
ange en stjärnas ort på himmelssfären, enär det
för paret höjd och azimut samt för timvinkel är
nödvändigt att noggrant ånge, när
(observationstiden) de hade de angivna värdena och för
vilken punkt på jorden, som de äro giltiga.
Man använder därför ännu ett på ekvatorn som
huvudplan grundat koordinatpar, men för att
kunna inse, vad den ena koordinaten är, måste
begreppet ekliptikan införas. Det är bekant, att
jorden i verkligheten rör sig i en bana kring
solen, vilken, om man bortser från smärre
förändringar, alltid ligger i ett och samma plan. På
grund härav kommer solen att under loppet av
ett år skenbart röra sig himlen runt i en
storcirkel. Denna storcirkel kallas ekliptikan och
lutar 23,5° mot ekvatorn, som den skär i två
punkter, höst- och vårdagjämningspunkterna (A och
y), av vilka den förra är den punkt, där solen
stiger upp från sydlig till nordlig deklination, och
den andra den på himlen rakt motsatta.
Dessa punkters lägen undergå alls ingen ändring
genom jordens rotation kring sin axel. Endera
av dem — man använder alltid
vårdagjämningspunkten [y) — lämpar sig därför särdeles väl att
i stället för ekvatorns sydpunkt användas som
nollpunkt för den ena koordinatan, som man
definierar så, att den är den båge av ekvatorn,
österut räknad, som ligger mellan
vårdagjämningspunkten och den punkt, där stjärnans
deklinationscirkel skär ekvatorn. Denna koordinat
kallas ascensio recta eller rektascension (0 h—
24 h). Som parets andra koordinat begagnas den
redan omtalade deklinationen (<5 + 90°).
Vid vissa astronomiska undersökningar är det
likväl ännu lämpligare att använda ekliptikan
som koordinatplan. Drar man genom solens (eller
jordens) medelpunkt en mot ekliptikan
vinkelrät linje och drar ut den till himmelssfären,
kallas de punkter, där den träffar sfären,
eklip-tikans nordpol och ekliptikans sydpol. Förenar
man dessa med storcirklar, kallas de
ifrågavarande cirklarna breddcirklar. Den del av en
stjärnas breddcirkel, som ligger mellan stjärnan
och ekliptikan, kallas stjärnans latitud eller bredd,
den båge av ekliptikan, som österut räknat lig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
