Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 34. 26 augusti 1944 - Beräkning av vidhäftnings-, skär- och skjuvspänningar i betong, av Sune Ewerdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
998
TEKNISK TIDSKRIFT
Beräkning av vidhäftnings-, skär- och skjuvspänningar
i betong. Professor Fr. Dischinger, Berlin, har kritiskt
granskat gällande tyska bestämmelser för beräkning av
vidhäftningsspänningar vid konstant balkhöjd. Enligt dessa
bestämmelser beräknas vidhäftningsspänningen i det fall
att skjuvkrafterna upptas endast av byglar enligt formeln
r,= °
u ■ z
Upptas skjuvkrafterna såväl av byglar som uppbockade
järn användes i stället formeln
r 1 Q
ti = — •
2 u ■ z
Denna formel har egentligen härletts för det fall att
skjuvkrafterna upptas endast av uppbockade järn.
Dischinger kritiserar den senare formelns användning vid
kombination av byglar och uppbockade järn och kommer
genom en teoretisk härledning fram till att man vid
beräkning av vidhäftningsspänningen bör använda formeln
. Tl_ 0/,–L_)
" • * V eos ß V 2/
där ß är den vinkel, varmed de uppbockade järnen avvika
från 45°-linjen. Vid uppbockade järn i 45° vinkel med
ß = 0 övergår formeln till
Q
Ti =
0,293
i stället för den ovan angivna formeln med
koefficienten 0,5.
Dischinger inför i härledningen begreppet
"Verdübelungs-kraft" såsom den skjuvkraft, som verkar i neutrala lagrets
plan och genom vilken balkens tryckzon förbindes med
dragzonen. Härledningen genomföres för "Stadium II".
Dischinger behandlar vidare förhållandena vid olika
upp-bockningsvinklar hos skjuvjärnen, bl.a. fallet med
vertikalt uppbockade järn, och lämnar vissa upplysningar om
den lämpliga konstruktiva utbildningen av de uppbockade
järnen invid den fritt upplagda balkens upplag.
Vid beräkningen av skärspänningar i korta, höga
konsoler utgår Dischinger från samma betraktelsesätt som ovan,
och kommer fram till att det är onödigt att göra någon
skillnad med skärning och skjuvning. Vidare påpekas, att
det är felaktigt att ta upp skjuvkrafterna genom ett fåtal
kraftiga järn. I stället skola krafterna tas upp av ett större
antal tätare liggande klenare järn.
Slutligen behandlas beräkning av skjuv- och
vidhäftningsspänningar vid excentrisk normalkraft. Även i detta fall
användes begreppet "Verdübelungskraft", varvid
Dischinger kommer fram till en enkel beräkning av skjuv- och
vidhäftningsspänningar.
Dischingers kritik har givit tre andra forskare anledning
till gensagor. Sålunda anger professor Emil Mörsch,
Stuttgart, att de i de tyska bestämmelserna intagna ovan
angivna formlerna för beräkning av vidhäftningsspänningar
äro grundade på försök utförda i början av detta
århundrade och ej vederlagda genom senare försök. Genom
att hänvisa till försök beskrivna såväl i hans bok "Der
Eisenbetonbau" som i andra publikationer anser Mprsch,
att den av Dischinger angivna formeln ger för låga
säkerheter och att den teoretiska härledningen bygger på
felaktiga förutsättningar. Mörsch anser, att den som
uppställer en ny formel och vill ha den införd i
bestämmelserna, skall genom försök påvisa, att tidigare försök äro
felaktigt utförda eller att försöksresultaten tolkats
felaktigt. Mörsch vänder sig även mot att begreppet
"Verdübelungskraft" införts. Likaså vänder sig Mörsch mot
det av Dischinger angivna utförandet av de uppbockade
järnen vid upplag.
Efter en längre utredning om lämpligaste sättet att
dimensionera uppbockade skjuvjärn kommer Mörsch in på
begreppen skärning och skjuvning i armerad betong. Han
delar icke alls Dischingers åsikt i detta fall utan anser,
att en bestämd skillnad råder mellan de båda begreppen.
Till slut gör Mörsch gällande att teorin för den arme-
Ti =
råde betongen icke får uppfattas som matematiska problem
utan anser, att den är mer eller mindre empiriskt byggd
på försök.
Även professor Karl Deininger, Stuttgart, framhåller
ungefär samma synpunkter som framförts av Mörsch. Särskilt
lägges vikt vid försökens betydelse och han framhåller,
att den nya teorin för beräkning av vidhäftningsspänningar
icke är grundad på försök. Om skjuvarmeringen i
konsolbalkar framhåller Deininger, att den av Dischinger
framförda betänkligheten mot att använda ett fåtal kraftiga
järn är ogrundad.
Slutligen har professor Ulrich Fischer, Breslau, vänt sig
framför allt mot den av Dischinger angivna metoden att
beräkna skjuv- och vidhäftningsspänningar vid excentrisk
normalkraft, och anser att den hittills använda metoden är
fullständigare och bättre. Fischer anser att ett nytt
beräk-ningssätt endast är motiverat under förutsättning att man
antingen uppnår en större noggrannhet härmed eller om
räknearbetet enligt använda metoder kan minskas.
Dischingers metod synes icke uppfylla något av dessa
villkor.
I ett svar bemöter Dischinger de tre nämnda författarna.
För beräkningen av vidhäftningsspänningar vidhåller
Dischinger sin ståndpunkt i vad gäller de nuvarande
bestämmelsernas olämplighet. För att avlägsna
meningsskiljaktig-heterna föreslår han som kompromiss formeln
Q- (l — 0,6—)
1 ■ Z \ T0 I
där t os är den skjuvpåkänning, som tas upp av de
uppbockade järnen och r0 den totala skjuvpåkänningen.
Upptas skjuvpåkänningen helt av uppbockade järn erhålles
formeln
Ti = —— • 0,4
Il • z
i stället för de tidigare angivna formlerna med
koèfficien-terna 0,293 resp. 0,5.
Mot Mörschs påpekanden, att de av Dischinger gjorda
förutsättningarna äro felaktiga, påpekar den senare, att den
fritt upplagda balken i närheten av upplagen verkar som
en båge med dragband och endast på den mellersta delen
som balk. Då denna grundläggande kännedom om balkens
verkningssätt icke var förhanden vid utförandet av de
åberopade försöken vid århundradets början och därför icke
kunde ägnas tillbörlig hänsyn, kan Dischinger icke
erkänna de utförda vidhäftningsförsöken såsom
utslagsgivande. Dischinger anser teoretiska undersökningar
nödvändiga och framhåller som exempel formlerna för
beräkning av medverkande plattbredd vid T-balkar, vilken
med ledning av försök gjordes beroende av plåttjockleken.
Plåttjockleken är emellertid den enda formstorhet, som
icke har någon inverkan på den medverkande bredden.
Dischinger förklarar sig icke vara motståndare mot
försök, men försök och teoretisk forskning måste gå hand
i hand.
Striden om ordet "Verdübelungskraft" anser Dischinger
onödig, likaså är det onödigt att genom att använda
begreppet skärning ge intryck av att det vid konsoler är
fråga om något annat än skjuvning.
Dischinger utvecklar ytterligare sin teori om beräkning av
vidhäftnings- och skjuvspänningar vid excentriskt tryck
i "Stadium II" och anser att enklare och mer överskådligt
kan ett beräkningsförfarande icke vara. Gentemot Fischer
anmärkes, att denne icke gjort sig besvär med att läsa
igenom utredningen ordentligt.
Till slut meddelar Dischinger, att han på förslag av
Ellerbeck och Gehler kommer att utarbeta ett
försöksprogram för att slutgiltigt lösa frågan om beräkning av
skjuv- och vidhäftningsspänningar vid ren böjning i
"Stadium II".
Till Dischingers åsikter ansluta sig nio andra forskare.
(Bauing. 1942 h. 35/36; Beton u. Stalilbetonbau 1943
h. 3/4, 7/8.) Sune Ewerdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
